Är min son utanför? Hur hjälper jag?

En stilla undran, ordnar man lekdejter (bara det ordet ger mig rysningar) åt så stora killar som 8-åringar?
Kan det vara helt enkelt så att din son (och du) ännu inte lärt er hur det fungerar när man ska göra saker ihop efter skolan/fritids/på helgerna? Ni har fastnat i förskolekonceptet.

Stackars din son.

Finns det inga andra kompisar som faktiskt vill vara med honom?

Hur många barn blev bjudna / inte bjudna på kalaset?

Jag tycker detta med barnens lekande med kompisar är jättesvårt. För min son, som också går i tvåan, bor inte på gångavstånd med någon kompis och vi måste ju absolut stämma av ev lekande med föräldrarna. Det är först nu senaste månaderna som sonen börjat intressera sig för att leka med kompisar efter skolan, tidigare var han nöjd med att bara vara hemma.

Men just nu blir detta hemskt jobbigt för man blir ?överfallen? när man hämtar av sonen som vill leka med X eller Y osv. Så står man där i kapprummet och ska försöka hantera det, ev kontakta föräldrar osv. Det är rätt knepigt.

Jag har inga bra förslag. Men, det låter ju lite som att de inte är så bra kompisar som din son skulle önska. Och därför väljs han bort när det gäller lek efter skolan. Och det är ju inget fel med det, dvs man får ju välja vem man leker med.

Angående mobilnumren så kan ni ju enkelt skaffa dem genom att fråga föräldrarna, skicka ett sms bara och fråga efter numret.

Angående kalaset så är det ett förkastligt beteende att välja bort på det viset, åttaåringar ska inte få välja så fritt att det utesluter en som de faktiskt umgås mycket med i skolan. Men det är ju de föräldrarna som betett sig illa.

Men jag tänker att det lättaste vore om du pratade med de andra föräldrarna. Ställa frågan rakt ut, på ett icke-sårat sätt. Fast å andra sidan, om ni 70 procent av gångerna ni frågat får nej, X vill inte leka med din son, då har ni ju svaret där. Och måste hitta andra kompisar. Tyvärr.

1: du och din son verkar ta för givet att det är de vuxna som fixar lekkamrater. Här behövs det lite nytänkande. Kan hans kompisar bestämma med varandra i skolan på egen hand så behöver din son också lära sig detta. Bli mer framåt, ta för sig och ta egna initiativ

2: kompisdynamiken verkar ha ändrats och det kommer det göra fyratusen gånger till under skolåren. Vissa glider man ifrån för att det kommer in nya kompisar och ibland pga nya intressen.

Eftersom det fungerar bra på skoltid kanske det är så enkelt att de "lekt färdigt" med varandra på fritiden och de är nöjda med att ses i skolan .

3: ibland kan det bli ett glapp mellan nya och gamla kompisar som känns ledsamt och tråkigt. Mina barn har också varit där. Då är det viktigt att inte fastna i tjat om kompisar åt alla håll utan en

period hitta andra saker att sysselsätta sig med och se fram emot.

Vart bor ni? Vi leker gärna om ni bor nära.

Det låter lite som att din son har hamnat utanför gruppen på något sätt. 

Har din son någon hobby där ni kan bjuda in några barn till lek? Finns det andra barn i klassen som han kan leka med istället? Min son brukar snabbt byta till någon annan om intresset falnar på något annat håll. 

Min son är endabarn, så vi jobbar ganska mycket med det här...jag försöker hämta några barn tidigare från skolan ibland och går iväg och leker i en park i närheten så att killarna får lite ensamtid att ha kul ihop, ibland bjuder vi hem osv. Men vi är flera föräldrar som gör samma grej, så det är inte bara min son. 

Det verkar ju också som om föräldrarna i din sons grupp inte är så tillmötesgående heller. Man kan också prata med lärarna om det här och be dem förmedla hur viktigt det är att alla kan leka med alla i klassen och att man aktivt ska bjuda in till lek på skolgården och fritids mm. Det är så viktigt att ingen känner sig utanför. 

Tack alla för att ni engagerar er!

Angående att vi föräldrar bistår i organiseringen av sonens lekdejter (har ni en annan benämning välkomnar jag gärna det) så behöver jag förtydliga att det är vår son som ber oss att göra det. Vi har försökt överföra den uppgiften på honom, men när han försöker rinner det bara ut i sanden. Det är då han får svar i stil med "jag vet inte om jag kan leka imorgon, jag kanske har [aktivitet] då". Eller bara rätt och slätt "vet inte". Det är svårt att veta om det är undanmanövrar eller om de verkligen inte har koll. Han har därför lärt sig att det är effektivare om det går via föräldrarna, för då får han ett simpelt ja eller nej. Samtidigt tror jag inte att kompisarna gör så sinsemellan, utan praxis är nog att de bestämmer direkt på plats. 

Vi har diskuterat att han behöver ta större ansvar för sin lek med kompisarna efter skolan och föreslagit att han istället för att fråga "Ska vi leka imorgon?" frågar "Vill du leka imorgon?". Om han får ett ja då kan han säga "Okej, då ber jag [min förälder] kolla med [din förälder] om det går. "Men vi märker att han tycker att det är jobbigt att fråga och jag gissar att det är för att han förväntar sig ett negativt svar.

Jag håller med om att konstellationer och lojaliteter kommer och går att jag kanske bara ska försöka sitta still i båten. Samtidigt oroar man ju sig. Han har gått på flera förskolor pga flytt, och på en blev han väldigt illa behandlad av "bästisen" som tvingade honom till diverse otrevliga handlingar (äta jord, kasta ett års egen teckningsproduktion i papperskorgen) i utbyte mot vänskap. Det har satt spår och jag vill ju bara att han ska få känna sig uppskattad och värdefull för någon annan än den närmaste familjen. Som det är nu är det så uppenbart att han kommer i andra hand.

Ja, det är kanske läge att byta kompiskrets - men hur gör man?

Uppsalaregionen

Just i skolan/fritids går det ganska bra, det är sällan han hamnar utanför där utan det brukar alltid vara någon i gänget som han kan leka med. Problemet är ju framför allt utanför skolan, att det aldrig är någon som tar initiativ till lek utan att min son får dra i allt själv och då ofta med negativt utfall. 

Vi försöker ibland bjuda med kompisar till olika aktiviteter (lekland, badhus) och då går det ofta fint att följa med. Men just när det gäller hemmalek (vare sig det är hos oss eller hos kamraten) tar det stopp. 

Vi har talat om möjligheten att söka sig till andra kompisar i klassen, men han kan nästan inte föreställa sig en tillvaro utan gänget. För honom är det jättekonstigt att välja bort kompisgänget i skolan när det är där umgänget med dem fungerar. Dessutom har jag fått intrycket av att relationen är ganska cementerade även i övriga klassen; många har en bästis som kommer i första hand.

Men ja, vi får troligen försöka uppmuntra honom att tänka lite bredare kring det här med kompisar och våga sig in i andra sammanhang på fritids och i skolan.

Hej...har en dotter i 2an och en i 3an...de båda ordnar själva med kompisar de vill leka med. Ibland ringer de från skolan och frågar om x får följa med hem eller tvärtom, ibland kommer de bara hem med en kompis utan att ha frågat. Barnen leker med de som bor nära. Tror man lätt uppfattas som jobbig av andra föräldrar om man ringer etc för att boka lekträffar. Och förlåt TS men fråga inte om kalas igen, det gör man bara inte. Vissa bjuds andra inte. Hårt men sant.

Jag smsar aldrig någon kompis förälder för att ordna lekträff. Om deras kompis tex inte har egen mobil löser de detta själv genom att låna varandras. Tycker det är jätteskönt att slippa detta med andra föräldrar, man känner sig mer som en barnvakt om det måste styras upp så. Om en unge bara kommer hit så känner inte jag att det måste få stanna en viss tid eller måste äta här till exempel, passar det inte så är det ju bara att barnet går hem igen. Allra värst är det med de barn dom ska köras hit och dit, föräldrarna ska komma kl 7 men kommer halv 8 istället osv.