Min fina vän

Hej alla fina människor!

2002 träffade jag kärleken i mitt liv. Men det visste jag inte riktigt ännu. Hon uppenbarade sig på klubben Metropolis i Stockholm när jag pluggade till journalist där. Hon satt med en basker på huvudet intill en vän, och vi hann prata tillräckligt länge för att jag skulle få hennes nummer, och därefter blev en av mina vänner inte insläppt på grund av fylla, så jag och mitt sällskap tvingades avvika. 

Samma kväll tror jag att jag skickade ett meddelande. Jag tror att jag fick ett svar dagen efter. Men jag var rätt full den kvällen, likaså hon, så det rann ut i sanden. 

Sommaren 2002 kom, och jag åkte upp till mina föräldrar i Dalarna. Jag sommarjobbade som parkskötare och klippte tillsammans med ett par kollegor gräset. Jag var 23 år då. En av parkskötarna hette Mårten. Han hade dreads och var från Skåne. Han var cool, och vi blev vänner. När jag skulle lägga till hans nummer (jag minns att vi stod utanför en port till ett hyreshus då) så var min telefonbok full, som de kunde vara 2002. Jag sade att jag behövde radera ett nummer, och bläddrade snabbt fram "Maria Sthlm " (Fingerat namn då jag inte vill avslöja henne). Han sa på skön skånska, precis när jag skulle trycka radera: "Nej! Skicka en rolig limerick istället - du har ju inget att förlora!" Så sagt och gjort så följde jag hans råd och skickade därför: "En flicka ifrån Gränna, kunde stjärten sin så spänna, att hon i detta hål, kunde strypa en ål, och till och med vässa en penna". Efter någon minut fick jag svar. "Haha, är det Guldlock?" 

Hm, tänkte jag och ordade ett tag med Mårten, men svarade till sist att jag inte alls var någon Guldlock utan att jag var dalmasen hon mött i Sthlm i april, och som nu hörde av sig till henne enkom av det faktum att Mårten ville att jag skulle radera ett nummer för att ge plats åt hans. Väldigt flummig inledning, minst sagt. 

Nåväl. Hon svarade med roliga ord, och frågade efter min ICQ (Ungdomar: ICQ betyder I seek you och var 2002-års svar på messenger eller snapchat). Nätterna därpå - jag bodde hos mina föräldrar i Dalarna då - så chattade vi en massa. Jag härjade ute på orten och hade kul med vänner på krogen. Det var luckrativt och jag träffade några tjejer. Men det var "Maria" jag suktade. Min mor tyckte det var konstigt att jag chattade med en tjej jag knappt kom ihåg, när jag hade så många (nåväl, tre tjejer), som var intresserad av mig. Men "Maria" var något speciellt. Bara i chatten hade vi så himla kul. En natt ringde jag upp henne, och vi pratade i flera timmar. Hon på stockholmska och jag på dalmål. Ingen av oss kom knappt ihåg att vi setts några månader tidigare på grund av fylla. 

När sommaren närmade sig sitt slut, så skjutsade min far mig till Sthlm och mitt extrajobb som skulle ge mig möjlighet att överleva där i mina studier till journalist. Han skjutsade mig till Humlegårdsparken. Det var där jag skulle träffa Maria. 

Det var en varm sensommarkväll. Jag satt öster om byggnaden som är den största i den parken. På mig, hade jag en röd t-shirt. Jag var smal då. Mitt hjärta dunkade. 

Plötsligt ser jag henne... (Jag gråter nu)...

Hon kom gåendes som i en film emot mig. Smal, lång, ett yrvädershår. Hon kom emot mig, och jag blev blixtkär. Nu såg jag henne i nyktert ljus, och tackade gudarna att Mårten fått mig att skriva den där limericken till henne. 

Vi pratade, pratade, och pratade, där i parken 2002 i augusti. Vi gick ut på Djurgården och jag var så spattig att jag försökte imponera på henne genom att stå på händer, fastän jag inte kunde. Sådan är tydligen kärleken - man blir rätt fånig. 

Mycket hände därefter, och vi blev tillsammans, vi blev ett par. Jag knäckte allt det som psykologin säger om förälskens 1,5 år, för var de facto knäsvag i över tre år. 

Vi flyttade ihop i Östergötland och spelade gitarr tillsammans, upptäckte livet ihop, och drack vin framåt småtimmarna. Vi pluggade, pratade och försökte nå essensen av vad det här med liv egentligen är för något. 

Det var fint. Mycket fint. 

Åren gick. 

Stort språng nu. 

Efter 9 1/2 år tillsammans, så befann vi oss på en ö i Grekland tillsammans med ett par vänner. Där på stranden beslöt vi oss för att lämna varandra. Vi grät. Vi skrattade. Nästan tio år av innerligt vidunderlig kärlek skulle ta slut. Men vi hade gått åt olika håll. När vi sade adjö till varandra, avfyrade de plötsligt raketer längre bort på stranden. 

Så vi hade verkligen en fin semester, och ett fint avslut, jag och Maria. 

Vi kom hem. Vi separerade. Hon behöll bostadsrätten vi köpt, och jag fann en hyresrätt. Vi förstod att hålla distans, men vi ville träffas, så ibland tog vi promenader ihop. 

Jag blev förtjust i en tjej alldeles efter vi brutit upp, och hon träffade en kille i september (vi bröt upp i juli), och jag lovprisade honom, eftersom hon faktiskt lät mig träffa honom väldigt snart. En oerhört fin, lugn och god person. Det kände jag verkligen. 

Åren gick, de flyttade till hans hemstad i Småland och de fick en dotter tillsammans. Jag och Maria pratade då och då. Ofta ringde hon mig för att avhandla det djupaste djupa, och alltid var jag lika glad över att hon ringde - min allra djupaste och bästa vän. Många sade att det var underligt att ha sådan kontakt med ett ex, men jag brydde mig föga om det. Jag var så innerligt lycklig över att hon var lycklig i sitt nya liv. 

Ofta kunde vi prata i timmar. Hon om småsaker i sin vardag, och detsamma för mig i min. Alltid när det var något ringde jag antingen min mamma eller Maria. Maria blev som min lillasyster, på något underligt sätt. 

Hon flyttade som sagt. Fick en dotter. 

Men. Hon fick en förlossningsdepression. 

Om det ville hon inte berätta. Och jag visste ingenting om det. 

Den 27:e april 2017 ringde en vän upp mig och frågade: "Sitter du ner?"

Maria finns inte mer. Hon orkade inte. 

Jag sitter här själv som folk gör nuförtiden, med tårarna strilandes nedför kinderna över det faktum att det enda jag vet om kärlek, det enda jag vet om att känna en människa på riktigt, och det enda jag vet om att bli vän på riktigt med någon som tidigare var min tjej...Jag sitter här själv och gråter. 

Jag hoppas ni också bär med er stora historier i livet, för i mitt liv var min Maria det största som hänt mig. 

Om någon skulle vilja dryfta något med mig, så finns jag på y_fronten @ hotmail.com. 

Stor kram, alla fina människor därute!