Känns rent spontant som att han tar ansvar och inte bara skaffar ett barn "för att" utan ser det som ett stort beslut.
Dessutom är det du som faktiskt väljer bort familjen genom att skaffa ett barn till då valet är mellan ett extra barn eller behålla det som nu är.
Jag har alltid haft värderingen att alla barn ska vara lika efterlängtade av båda föräldrarna. Jag föll för min man delvis för hans värderingar. Han vill vara fullt engagerad i barnen, vill att barnen är planerade och efterlängtade och anser att kärnfamiljen är viktig. Jag har också alltid känt starkt för att alla barn förtjänar två delaktiga föräldrar ( dela på föräldraledighet och nätter osv)
Om vi bara hade fått ett barn så hade jag nöjt mig med det. Att få barn har aldrig varit livsviktigt för mig.
Om jag hade försökt övertala min make till ett barn han verkligen inte ville ha så hoppas jag att han hellre hade lämnat mig. Det måste vara fruktansvärt att växa upp med en förälder som inte orkar/inte vill ha en.
Hade du lämnat din man om hans spermakvalitet/hälsa/fertilitet hindrade er att få fler?
Vad får dig att tro att en ny man kommer finnas runt hörnet? Finns det en man bra nog att bli styvpappa och få barn med och väntar? Vill denna man ha en kvinna med barn? Vill denna man ha barn inom kort?
Om du ska hinna vara singel , ge ditt barn tid att anpassa sig och sörja, hinna ha ett tillräckligt långt förhållande för att tryggt skaffa barn så kommer ålderskillnaden bli för stor. Då kommer ditt barn iallafall inte få en syskonrelation till sitt styvsyskon.
Tror du inte att han känner sig oviktig? Hur gammalt är ert nuvarande barn? Risken är stor att hen också kommer känna sig oviktig. Att hen och er familj inte duger. Att du hellre byter bort din man och ditt barns halva uppväxt för att kanske få en ny man och nya barn.
Man har rätt att ångra sig! Hur länge ska man tvingas vilja samma saker som när man dejtade? En familj är levande och beslut ska tas utifrån rådande omständigheter. Inte baseras enbart på vad man sa på dejten.
Du är alltså på fullaste allvar redo att lämna din man? Du vill offra att se ditt barns halva uppväxt? Du riskerar att leva själv med ditt barn varannan vecka? Då är det kanske rätt beslut iallafall. Ert äktenskap är inte rätt och ert barn kanske har det bättre ned styvfamiljer och runtflyttningar.
Jag förstår hur du tänker och känner ts. Själv har jag gått igenom en helvetes natt nu, jag har blödit ut vårt andra barn denna natten. Småsyskonet som inte blev till vår dotter. Är helt krossad. Skulle han nu säga till mig att han inte vill försöka mer med ett till barn så blir det droppen. Då lämnar jag honom omedelbart. Efter vad jag gick igenom i natt och sedan inte få fler chanser...nej det hade jag inte kunnat tugga i mig.
Tack ni som svarat. Vi har gått mer eller mindre hela hösten och pratat med en kurator. Tyvärr verkar det inte hjälpa oss. Mycket tycker jag beror på att min man fladdrar som en kappa i vinden. Ena stunden säger han att det är självklart att vi ska försöka få ett barn till, och vi försökte även en kort period. Nästa stund ändrar han sig och är redo att lämna mig.
Jag tror det nästan är det som krossar mig mest; att kastas mellan hopp och förtvivlan.
Jag orkar knappt tänka mer, varit vaken hela natten och tänkt, tänkt och tänkt. Kommer dock inte fram till något. Återkommer bara till känslan av att känna mig lurad och oälskad. Känner mig korkad och naiv som gång på gång gått på när han sagt att vi ska börja försöka. Hur lagar man ens en sån här situation?!
Folk skiljer sig av alla möjliga anledningar. Om vi (jag) nu tar beslutet att skiljas, varför är min anledning sämre än andras? Det handlar ju om mer än ?bara? antalet barn, det handlar om brusten tillit och känslan av svek osv.
Men skojar du? Att gå isär är helt och hållet ditt beslut. Du har inte blivit sviken, tvärtom är du självisk och sviker din man.
Tack för alla vänliga svar och ni som delat med er av era egna berättelser.
Jag har inte mött en enda förälder som inte har gråtit ögonen ur sig eller som sörjer sitt dödfödde barn nå så fruktansvärt.
TS och hennes man - barnets pappa - fick plocka ner alla barnsaker och placera det i källaren efter att ha förlorat sitt barn.
Ni som skriver såhär - ni måste förstå att det är skillnad på att få ett missfall tidigt kontra ett sent. Ett tidigt missfall kan vara hemskt och sorgligt men det är inte samma sak som att gå igenom ett missfall i sen graviditet där TS har genomgått en förlossning för att sedan planera begravning.
Håll dessa tankar för er själva och skrov dom inte i en tråd där en kvinna har förlorat sitt barn. Visa lite respekt!
TS man har sett sin fru genomgå en sådan smärtsam förlossning som ni inte ens kan förstå er på för då hade ni inte skrivit såhär.
Att TS och hennes man sedan har andra problem är en sak att diskutera då hon ber om råd men ha inte mage att belasta henne med sådana hemska ord
Alla ni som tycker min man tar så rätt och bra beslut, hur tycker ni jag ska göra? Om jag stannar hos honom och inte splittrar vår familj, hur ska jag komma över min känsla av att blivit sviken av den jag litade mest på? Berätta gärna för mig hur jag ska hantera detta på ett bra sätt?! För jag vet verkligen inte 
Det finns det verkligen inga garantier för.
Min man och hans syster avskyr varann, han har fysiska ärr av henne från barndomen och mår dåligt varenda gång han måste vara i samma rum eller ens ringa henne.
Efter att den sista föräldern är död kommer han att säga upp bekantskapen för all framtid.
Därför vägrade han mer än ett barn och för min del gick det att leva med.
Nej, det är lite sanning i det. Men han hade i alla fall gått med på att ha barn och var egentligen mest orolig för sig själv som pappa. Jag tänkte att om han såg att det gick bra med barn 1 så skulle den känslan släppa, men så blev det inte.
Men om din man från början var okej med två barn: Du tror inte bara han är rädd för det som hände, att ni förlorade barnet, och att han slåss med tankar som att nästa barn om det föds kanske föds med skador och välter hela ert liv över ända?
Han behöver nog minst sagt lite tid tror jag, och kanske ni skulle tala om era rädslor och känslor med någon tredje part närvarande.
Det är lätt att vilja ha fler barn om man har den inre bilden av att det gick bra första gången och det här blir en helt normal graviditet. Men om man både har blivit lite äldre, mist ett barn som gått ganska långt och börjat fundera på risker för skador så kan beslutet bli mycket tyngre och svårare att ta. Inte minst för att det sliter mycket på relationen att försöka och hoppas och hormoner och alltihop.
Tror inte jag kommer skriva nåt mer efter detta. Jag har beslutat mig för att bara släppa tanken på ett barn till. Jag älskar min man för mycket för att gå igenom en hjärtslitande skilsmässa och förlora min familj. Vet inte vad som händer i framtiden men jag måste hitta ett sätt att finna ro i att det inte blir fler barn. Kanske ändrar sig min man, kanske jag faktiskt kommer fram till att jag inte vill ha fler barn. Jag vet inte. Men just nu släpper jag detta och låter tiden ha sin gilla gång. Vill leva här och nu, vill inte bara gå och vänta på nåt som kanske aldrig händer.