När vet man om man ska ge upp? När ska man separera?

Jag tycker det låter som en större mardröm att leva kvar i ett sådant förhållande där ni har så olika värderingar och du mår dåligt. Livet är för kort för att leva i ett förhållande där man inte mår bra. Barn mår bra av lyckliga föräldrar, inte av föräldrar som mår dåligt och där den ena är frånvarande hela tiden. Barn har lättare att anpassa sig än vi vuxna.

Jag och min man gick isär, jag flyttade. Sen började vi gå i familjerådgivning via kommunen och det va super! Idag är vi gifta och har fått ett till barn! Så mitt råd är att inte ge upp än, ge familjerådgivning en chans!

Jag tycker det är väldigt jobbigt men är rädd för den andra sidan av att separera. Att ta hand om barnen själv osv är jag inte orolig för då jag redan gör det till stor del. Det är mer de här att behöva flytta från huset som vi äntligen köpt och området som jag själv är uppväxt i. Skulle vi gå isär skulle jag nog försöka klara det själv med hus o så. Eller att vi turades om att bo i huset eller nåt. Men de låter jobbigt också

Ja de där med att gå till psykolog har jag funderat på också men jag tror aldrig jag skulle få med honom till nåt sånt. O han jobbar jämt o är inte häromkring när han jobbar så det vore svårt att få till. Vet inte ens om det finns nån att gå till här(småstad, landet). Får kanske forska i det.

Vill han inte ta ledigt från jobbet för att rädda sin familj så har han ju gjort sitt val! Ställ frågan iallafall, du kanske blir överraskad :) Jo jag tror varje kommun ska kunna erbjuda familjerådgivning. Låter ju inte så roligt som ni har det nu.. att jobba bort sitt liv och mista sin familj på kuppen är väl inget någon människa vill men har han tunnelseende är det ju svårt!

Jag tycker absolut inte du ska va kvar om det fortsätter såhär.. livet är för kort! Men att ge det en chans tror jag ändå på, om båda parter vill såklart! Bara du har ekonomin så fixar du säkert att ha huset själv :)

Tack för stödet och en bra kommentar!

Nej det är inte kul. Mina föräldrar bråkade alltid mycket när jag va liten o jag o mina syskon ville att dom skulle separera för det va så jobbigt. Så jag vet hur det är som barn också. Jag har alltid tänkt att så ska inte jag bli. Funkar det inte så kommer jag bryta. För jag kan ha det så mycket bättre själv än o leva med nån som hela tiden är sur o tråkig. Aldrig vill han göra nåt o är bara "trött" och går o lägger sig på kvällarna så vi inte kan prata.

Nej han kan nog faktiskt prioritera jobbet före. Det skulle inte förvåna mig. Jag får ju pyssla mycket i nuläget för o få till allt möjligt. Har som tur är hjälp av mina föräldrar till mycket men det känns inte rätt.

Ja jag läste att dom har nåt från kommunen. Kan kanske vara nåt att prova

Hej! Tråkigt att läsa ditt inlägg, känns som ni borde prata med någon, men antar att han inte vill för han vet ju bäst :/

Själv lever jag i en relation och kan känna att jag ger och ger men får absolut ingen kärlek tillbaka, supertrist!!
Ibland blomstrar hon till men det är väldigt väldigt sällan.
Vi har sex 3-4 ggr i månaden men det räknas inte som kärlek tycker jag, är man kåt är man kåt men den där riktiga kärleken tycker jag inte finns från hennes sida.

Hon tar aldrig initiativet till en kram, en kyss, en komplimang...allt sådant kommer från mitt håll, hon svarar upp kramen,kyssen eller komplimangen men tar aldrig steget först liksom.

Jag har funderat på att släppa taget men samtidigt bråkar vi inte, vi har det ok ihop men saknar kärlek...Jag har ju valet helt själv men ska strida och inte ge upp, det är säkert inte grönare på andra sidan heller.

Jag hoppas att du reder ut ditt, samtal kan vara lösningen!

För det första så tycker jag du ska göra en ekonomisk plan för hur läget blir OM du väljer att separera, så du vet hur livet kommer se ut. Då har du kontroll över den biten och då har du båda vägarna möjliga, stanna och kämpa, men även att dra/avsluta. Det låter som att ni behöver hitta tid att prata. 

Min sambo tog itu med att vi skulle gå i familjerådgivning, men i efterhand insåg jag att det bara var ett spel för galleriet. Han var inte minsta intresserad av att göra uppgifterna vi fick. För oss var det bästa att gå skilda vägar, då hans psykiska problem påverkade relationen så mycket. Jag hade ingen hjälp av honom och fick ett extra barn när han fick perioder med panikångestattacker och självskadebeteende. Tyvärr kvarstår ju problemen i perioder så ansvaret för dottern ligger på mig. Han kan avstå 5 timmar av umgänget för att ägna åt sina fritidsaktiviteter när han har varannan lördag kl 10 till söndag kl 16 ... Så visst störs mitt liv fortfarande av hans infall. Han skryter när han ska ha ledigt, men träffar aldrig dottern extra. På de utvecklingssamtal han varit med på har han stoltserat med att han vill ha varannan vecka och hur viktig dotterns liv är o s v. Väldigt trovärt när han inte ens får igenom att jobba dagtid ...

Mitt liv har gett fler barn och en sambo som är engagerad i barnen, även om jag önskade att vi delade städningen lite mer.

Roligt att höra att det inte bara är tragedi och elände :)
Jag lever i ett förhållande som inte är super, men ändå inte topp.
Hon behöver ganska mycket egen tid och jag försöker ge henne det, kom även med förslaget att vi kan bli särbos, så att både hon och jag kan få egen tid när vi behöver det, men det ville hon inte. Vi tog upp ämnet om samtal, hon undrade om jag var öppen för det, självklart sa jag...så vi får väl se när det kan bli dags, kul att höra att det kan bli en bra lösning på familjerådgivning! :)

Jag läste ditt inlägg lite högre upp, precis så kände jag! Vi hade det helt ok men det va ändå nått som fattades, jag va inte kär längre då jag aldrig fick nånting tillbaka. Jag försökte men han fattade inte eller va så uppe i sig själv att han inte såg hur dåligt vi hade det egentligen. Därför tog jag det abrupta beslutet att bara lämna. Han fick PANIK och ville göra allt för att det skulle bli bra men jag ville inte. Förrän jag väl kom ifrån, då kände jag efter några månader på varsitt håll att det kanske ändå finns nånting kvar och gick med på att börja i familjerådgivning. Och here we are! Hoppas det kan va bra för er relation också! Många hamnar nog i det här slentriana... inget ovanligt men det finns hopp! Lycka till!

Känner igen de där. Innan var det så som du skriver. Att vi ändå hade sex men inte mycket mer. Det gick konstigt nog men numera är det inget alls. Han har iaf öppnar upp för att prata o sagt hur han mår med jobbet o stress osv men jag skulle inte säga att det är bättre än att vi pratar nu iaf. Får se om vi bokar in nåt samtal..

Hoppas det löser sig för er