6 åring förkrossad över att få syskon! :(

Ta det lugnt och andas. Låt beskedet landa och låt barnet själv få fundera över det ett tag. Gör ingenting alls just nu i affekt av dåligt samvete.

Finns egentligen inget du kan göra nu. Det bästa hade väl varit att sondera terrängen innan med barnen kring deras känslor om syskon. Vad man gör efteråt är nog jätte svårt att säga och beror på barn. 
Detta är min personliga erfarenhet. 

Min mamma skaffade sitt andra barn när jag var 6 år. Fick veta med ganska kort varsel ca 4 månader att jag skulle få en syster. Min reaktion var ilska. Tyckte det var så orättvist att jag inte skulle få ha min mamma mer utan behöva dela. Såg det som en inkräktare i vår fina familj. När min syster föddes fick jag jätte fina presenter föratt jag blivit storasyster. Jag kastade dom i marken och ville inte ens åka till BB. Hela vår uppväxt har präglats av en avundsjuka och avsky gentemot mitt syskon och därmed en kyla. Eftersom vi inte har varit varandra nära som syskon kan vara har vi knappt någon kontakt idag i vuxet liv heller. 

Som vuxen så ser jag att min mamma gjorde fel i att inte ta upp ämnet för mig som barn innan det var försent. Och jag bara fick finna mig i det. Det r nog den känslan ni måste jobba er förbi hos er son. 

Jag har två flickor födda -06 och -08. Efter skilsmässa från deras pappa träffade jag en ny man som inte hade barn. Flickan född -08 tjatade länge och väl om att vi borde skaffa barn... senast dagen innan jag berättade att jag var gravid med nr 3. Hon var då 9 år och blev... helt knäckt! Trots tjat och önskan. Hon insåg väl på nåt sätt att hennes position som yngst då obönhörligen skulle bli förändrad.

Hon fick smälta beskedet utan att vi gjorde så stor sak av det. Hon hade en del frågor, som t.ex. "om några år, då kanske vi kan hitta på nåt bara du och jag mamma" varpå jag svarade att "men det kommer vi kunna göra bara några månader efter att bebisen fötts". Osv.

Hon älskar sin lilla bror nu och är mycket och gärna delaktig i allt som rör honom. 

Vi ska ha ett fjärde barn i sommar (bara 16 månader emellan nr 3 och nr 4). Vid beskedet om att jag var gravid igen blev hon än en gång besviken och antagligen svartsjuk. Jag tänker att det är ändå naturliga känslor, jag hade garanterat känt samma sak när jag var liten (jag är yngst av tre). Minns när mina föräldrar nån gång på skämt sa att tänk om vi skulle skaffa ett barn till och hur mycket aversion jag kände inför den tanken.

Mitt råd blir nog att inte göra så stor sak av det och försök att inte ha dåligt samvete. Att ha syskon är ändå en rikedom. Sen är det mycket som spelar in i en syskonrelation, inte bara nummer i syskonskaran utan även personkemi, gemensamma/olika intressen, osv. Jag är inte så säker på att man som förälder kan styra merparten av hur barnens relation blir.

Ert barn nr 3 kommer ju dessutom vara rätt nära i ålder med sina äldre syskon. Det kanske inte känns så nu men när en är 30 och en är 24 är det ju inte direkt nån större skillnad.

Kan inte säga nåt själv än - dottern är 8 och jag är gravid bara i v. 5, så vi har inte berättat än (ska inte göra förrän vi vet att bebisen är frisk annars avbryter vi graviditeten), men hon har också tjatat om ett syskon väldigt mycket på sistone, så jag hoppas att det ska gå bra. Däremot min första tanke på ditt inlägg var ett minne från min dotters kompisar/grannar. Där är det 2 tjejer med 2 år mellan dem och en gång frågade deras mamma (bara op skoj) om de skulle vilja ha ett litet syskon till. Den yngsta tjejen skrek direkt - JA, såklart! Medan den äldre tjejen svarade väldigt bestämt: "Definitivt inte!" Och största orsaken till det var, tror jag, att hon har redan gått igenom att tvingas dela sina föräldrar med ett yngre syskon och inte ville göra det igen. Så kan det vara för din äldsta - hen vet ju exakt vad detta ska innebära. Så, låt de ta in informationen i lugn och ro och i sin takt.

Även jag har ungefär samma upplevelse som dig. Jag fick vid 4 år dock veta med kort varsel att jag skulle få ett syskon. Så hela vår uppväxt har också präglats av avundsjuka och avsky och mycket bråk som jag alltid fick skulden för vare sig det var mitt fel eller inte. Idag som vuxen har vi ingen relation. Jag tror att jag hade mått bättre av att vara ensambarn eller bli förberedd på ett annat vis