Sjukt jävla jobbig svärmor

Kan inte din man åtminstone säga ifrån vad gäller dopklädseln? Hon låter absolut respektlös och gränslös i sitt beteende. Det kanske kan funka att i ett icke-irriterat ögonblick sätta sig ner med henne och säga ifrån vänligt men bestämt. Att ni inte vill höra åsikter om vare sig skötsel/matning/kläder/ eller annat om ni inte har efterfrågat det. Att ert sätt är rätt sätt för ert barn. Och ja, jag hade fräst ifrån att jag är mamma, inte mat..,

Jag är lika dålig som du på att säga ifrån men jag försöker lära mig. En sak jag tror du behöver tänka på är att du inte är otrevlig för att du står fat vid hur du vill ha det med ditt barm, ditt bröllop.

Det kanske är så att du tycker öite synd om henne också som inte fick den där första bebistiden med sin son. Hon kanske är dålig på att uttrycka art hon önskar att hon hade fått upplwva det. Men svaret på det är inte att ta över din bebistid.

Öva dig varje gång du träffar henne på att säga vad du tycker. Det gör inte dig otrevlig. Det gör på sin höjd att du inte låter henne vara otrevlig och då är du ju faktiskt egentligen snäll. Tjatar hon så tjatar du. "Nej, det tycker inte jag " ska bli den enklaste sak att säga. Eller en sån sak som hennes erfarenheter kring flaskmatning, "jaså, intressant" men du vet ju att du kommer amma så länge du kan. Säger du ifrån så kommer inte kommentarer att bita pp dig heller. Eller så svarar du, "ja, kom till mamma".

Om du kan hitta ett sätt att känna att du faktiskt är den som sryr så tror jag inte hennessätt kommer att störa lika mycket och du kommer kanske att upptäcka hur hon egentligen tänker utan att det behöver vara något du ska anpassa ditt liv till.

Jag tycker inte du ska vara otrevlig, bara tydlig. Att säga tydligt att "Nej, vi vill välja dopkläder själv" är inte att vara otrevlig.

Att farmor håller i bebisen lite för länge och vill trösta fastän hon inte kan kommer bebisen inte att dö av. Det kan vara lite irriterande men inte mer. Jag skulle låta henne vgöra det så länge sonen inte är jätteledsen. Hon saknar väl bebistiden

Råd om amning osv hade jag sett som just råd. Lyssna, säg typ"Jaså säger du det" och gör som ni själva tycker.

Rent allmänt låter det som hon menar väl men är för mycket.Sluta ta år dig, helt enkelt. Lyssna bara med ett halvt öra, och gör som du själv vill m.

Det där med att inte lämna tillbaka bebisen och kallas för ?maten? verkar vara väldigt vanligt, men håller med dig, sjukt förnedrande. Kom ihåg att de bara är avundsjuka och svara ?ville du till mamma älskling, klart du ska få komma till mamma?.

Angående brölloppet så låter det mest som att hon vill vara din vän. Riktiga vänner har åsikter och är inga ja-sägare. Hon trodde väl att ni var närmre än vad du tyckte.

Och att hon vill vara med sitt barnbarn och kunna trösta är väl rätt normalt. Det är också normalt att kvinnor blir helt egocentriska med tigerhormoner och ingen annan får röra bebisen än den oersättliga modern.

Och angående dopkläder så är det ju bara att säga nej? Hon vill ju knappast slösa stor tid på att sy en dress till sitt barnbarn bara för att vara elak mot dig.. Hon vill ju bara vara delaktig.

Jag tycker att du borde sluta vara så fientligt inställd och faktiskt se det från hennes sida, hon vill vara en del av familjen, vilket hon är. Hon älskar sitt barnbarn lika mycket som du älskar ditt barn.

Det kan inte du veta. Jag tror det är ytterst ovanligt att man inte älskar sitt eget barn lite mer än man älskar sitt barnbarn.

Annars tyckte jag du hade flera bra poänger.

Ang bröllopsklänningen så läser du det som att svärmor bara ville vara snäll och vara ärlig med vad hon tycker. Jag läser det som att svärmor snarare vill ha bröllopet på sitt sätt och försöker få ts att välja den klänning, de blommor mm som svärmor gillar.

Att vilja vara med sitt barnbarn är självklart bra och naturligt. Att hålla kvar barnet fast barnet signalerar tex hunger och föräldern visar att den vill ha barnet är inte kärlek utan egoism.

Man kan vara en del av familjen utan att försöka styra och i tid och otid ge goda råd och uppmaningar.

Att jämföra en farmors kärlek med moderns blir lite fel.

Det där låter PRECIS som min svärmor, tyvärr... Vet faktiskt inte vad jag ska råda dig till mer än att både du och din man måste säga ifrån när hon är så där gränslös. Håll det på en lugn och artig nivå, men säg till varje gång det händer. (Min man är inte adopterad, så tror inte alls att det spelar någon roll.)

Det är i första hand din man som ska säga ifrån till sin mamma. Han måste tydligt säga ifrån till sin mamma att ni kommer köpa dopdräkt själva. Sedan får ni komma på gemensamma strategier för att handskas med henne.
tex ta aldrig upp sådant med svärmor som ni inte vill ha hennes synpunkter på. Börja inte diskutera dop eller bröllop. Svärmor får en inbjudan men inget mer. Tar hon själv upp ämnet får du ha lite fraser ; Ja, vi får se hur vi gör med det / Ja, det är en del att fundera på eller något i den stilen.
Det handlar alltså inte om att ställa till ett otrevligt bråk utan att nöta in att hon inte bestämmer något i er familj.
Du och din man har en gemensam strategi och du behöver inte bli orolig när svärmor sätter igång för det är du och din man som bestämmer, det spelar ingen roll vad svärmor säger. Blir hon jobbig går du iväg och har något att göra, plocka med disken elelr något annat.
Umgås med svärmor på en nivå som du orkar med, din man kan träffa sin mamma utan dig ibland. Och låt din man ha ansvar för kontakten med sin mamma.

Ni måste självklart vara mycket tydliga att ni ska ha barnet när det är hungrig.
Att hon tycker att hennes behov av att hålla ungen ska gå före barnets behov av mat är mycket egocentriskt.

Jag vet inte om du menar väl men det låter väldigt illa i mina öron att du kallar kvinnor för "helt egocentriska" och som att du raljerar över "den oersättliga modern". Kvinnor måste väl få ha vilka känslor de än behöver ha efter att de har burit ett barn i nio månader och gått igenom en förlossning. Hur vi reagerar efter det beror ju på så många omständigheter. Om vi har haft harmoni omkring oss, om vi har blivit pressade, om förlossningen var svår, vilka förväntningar vi haft, från andra och oss själva.
Det vore ju bättre om vi, i stället för att klanka på att vissa kvinnor känner större anledning att inte släppa sina barn ifrån sig, kan respektera att man av olika anledningar kan känna så och låta det vara så. Det vore bättre om omgivningen i stället respekterar att inte tränga sig på och låta modern ta det i sin takt och inte kräva att "ha lika stor rätt att hålla barnet som henne". Det viktigaste för barnet är att ha en mamma som mår bra så att hon orkar ta hand om barnet på bästa sätt. Det sämsta man kan göra i det läget är att ge henne dåligt samvete för att hon inte känner sig trygg nog att låta vem som helst hålla i barnet. Omgivningen får sluta att känna sig kränkt över en sån sak. Bebisar är lika söta och fina på avstånd och i sin mammas famn, man behöver inte hålla i en bebis för att njuta av den. Det är inte friskt att tvinga sig på när en förälder står bredvid och uttrycker oro och vill ha tillbaka sin bebis.