Hej!
Hur många av er har flyttat och blivit särbo pga bonusbarnslivet med allt vad det innebär?
Har ni då haft gemensamma barn ihop?
Hur gick det?
Faller tillbaka i dessa tankar av och till. Känner att jag vänt på varenda sten, kommer ej att ske någon större förändring, mest en tidsfråga innan man blir utbränd, typ.
Tacksam för svar!
Jag har inte flyttat än men funderar starkt på att bli särbo, jag är på väg in i den berömda väggen.
Vi har ett gemensamt barn ihop som det känns som att jag lika gärna kunde vara ensamstående till, bor vi någon annanstans de veckor hans barn är här så slipper man iaf provoceras av särbehandlingen.
Hej!
Hur många av er har flyttat och blivit särbo pga bonusbarnslivet med allt vad det innebär?
Har ni då haft gemensamma barn ihop?
Hur gick det?
Faller tillbaka i dessa tankar av och till. Känner att jag vänt på varenda sten, kommer ej att ske någon större förändring, mest en tidsfråga innan man blir utbränd, typ.
Tacksam för svar!
Det låter som bra idé .Livet är för kort för att tvinga sig leva med någon man ogillar.
Har inte flyttat, men däremot valt bort sambolivet just på grund av den anledningen. Min särbo är fantastisk på många sätt men att balansera livets olika delar är inte hans starka sida ich det leder till konflikter med både barnen och exet. Jag valde att ställa mig utanför den situationen.
Win win. Barnen har en extra vuxen som de själva kan välja att umgås med eller inte. Min särbo har fått ta fullt ansvar för barn och hem på deltid och har en helt annan förståelse för varför hans ex valde att lämna honom (Han var en klassisk mansbebis som jobbade borta och kom hem och gnällde på helgerna). Barnen har dessutom fått kära sig ta mer ansvar hemma och för sina transporter nu när de bara har en "servicevuxen" på plats. Hade jag flyttat in så hade nog alla utom jag fortsatt i gamla hjulspår vilket hade varit enbart negativt för mig.
Jag skulle aldrig flytta ihop med någon med hemmavarande barn, så situationen skulle inte uppstå.
Skulle jag valt om skulle jag antagligen valt att leva som särbo. Bor ihop med mina, hans och ett gemensamt barn nu sedan 3-4 år. Jag funderar på att sälja och flytta i princip varje vecka de större barnen är här. Tycker det är väldigt utmanande och tveksamt om det positiva överväger. Skulle inte rekommendera någon tveksam att sätta sig i denna situation. Mina barn vill absolut inte flytta. De älskar vårt hus och där vi bor så det väger tungt mot flytt trots att jag upplever det väldigt jobbigt på så många plan med denna bonussituation.
Kan tillägg att jag och mina barn titt som tätt bor på annat håll (har tillgång till ett annat boende också via släkt) för att få lite lugn och egentid. Det har räddat mig många ggr när jag känner att jag håller på att bli helt galen. Så särbo kan nog ha sina fördelar.
Har inte flyttat någonstans men jag kan erkänna att jag funderar på att flytta varannan vecka. Och har gjort så i två år, sedan vi flyttade ihop. Men det jag förlorar på att flytta isär är ju umgänget med vårt gemensamma barn, jag antar att jag skulle få träffa barnet betydligt mindre än nu hur vi än skulle dela upp det. Så det positiva med att fortsätta bo ihop överväger det negativa.
Jag har läst att 44 % av alla bonusfamiljer som separerar gör det under dom första fem åren som dom bor ihop. Och det finns ju en anledning till det, det vet väl alla i den här tråden?
Men om man står ut i fem år, ger det en chans? Det var Jesper Juul som skrev detta förresten, i sin bok Bonusföräldrar
Varför är så många olyckliga i sina bonusrelationer undrar jag? Jag lever med en man som har två barn sedan tidigare, 5 & 7 år. Jag har inga egna barn och vi har inga gemensamma barn. Jag har funnits i deras liv sedan den yngsta var drygt 2 år och vi har bott ihop i 2 år nu. Det enda som jag lider av är att barnens mor försöker ställa till jävulskap och anmäla oss till soc titt som tätt för att hon är bitter och förbannad över att han lämnade deras dåliga relation, ja för mig. Men barnen är underbara, fantastiska och älskvärda små varelser. Jag hade svårt i början att se dom som två separata personer från sin mor och hade svårt att anpassa mig och ta till mig dom och var kinkig, sur och arg emellanåt. Men jag var tvungen att jobba på och ändra min inställning så jag har insett att dom är två oskyldiga offer i hennes jävla hämndaktion. Enkelt förklarat. Dessutom har jag från början ställt krav på min sambo. Jag har sagt det är hans barn och hans ansvar, självklart hjälper jag honom i allt vad det innebär. Jag har inte låtit honom komma "undan" städa och plocka efter barnen utan jag har sagt att vill du leva med mig och dina barn så är det det här som gäller med vissa saker och tydlig med hur jag vill ha det i mitt liv. Det handlar ju om att anpassa mig och barnen i en livssituation som vi alla mår bra av..Jag har en fantastisk man för han har lyssnat på mig (även om jag ibland får hjälpa honom att se dammråttorna i hörnen:)) och vi kompromissar en hel del. Kanske hade det varit annorlunda om vi haft gemensamma barn men det får vi aldrig veta. Så jag känner nog att jag är glad och lycklig i min bonusrelation