Hur hantera svartsjukt bonusbarn?

Jag stryker under en mening, barn, var det en 17-åring eller en 7-åring. En 17-åring borde inte bete sig på det sättet, en 7-åring kan.

Är det en 7-åring så kan det absolut vara osäkerhet vad som kommer hända, är det en 17-åring så är det bara patetiskt

En liten 7 åring hade jag kunnat hantera med stor förståelse utan att behöva rådfråga så mycket men det här handlar om en 17 åring.

Din sambos reaktion med "barn är barn" väcker varningsklockor. Det är en nästan vuxen individ som det rör sig om. Jag förstår varför du tycker det är knepigt.
Fråga nästa gång om han ser sitt barn som en 7-åring eller som det snart myndiga barn som barnet är.
Nej, det är inte normalt att en 17-åring backar så mycket i sin utveckling för att han/hon ska få ett syskon.

Måste du bry dig så mycket? Det lär ju vara övergående om det är en normal tonåring. Kanske du och pappan kan ge hen lite extra uppmärksamhet nu och berätta att hen kommer att vara lika viktig även om det kommer ett nytt syskon. Förändringar skapar stress men det borde lägga sig efter ett tag när bebisen kommit och ni alla landat i det.

Rent generellt ska man välja sina strider med barn om man vill göra det enkelt för alla. Inte anmärka på minsta lilla och ge beröm för bra beteende och bara ta konflikterna som är värst. Det är ju inte okej att säga kränkande saker men man kan kanske leva med att tonåringen ibland smäller i dörren.

Han tycker att alla räknas som barn fram tills de fyller 18. Är väldigt motsägelsefullt också, vi får inte lämna hemmet utan denne men denne får åka på resa själv med kompisar?!?

Jag håller med dig, det känns mest olustigt och väldigt löjligt.

Nja jo jag vill ta i det här nu o inte sen när jag är trött o precis fött. Vill inte ha några konstigheter kastat på mig då.

Det säger han hela tiden till sitt barn men verkar inte hjälpa utan på denne så låter det som att pappa i princip ska ignorera bebisen helt.

Jag trodde inte att en så gammal tonåring skulle reagera så här men tydligen.

Kan det bero på något annat att tonåringen säger att bebisen får du ta hand om
och vill att pappan ignorerar den?

När min mamma väntade mig tyckte min 16 årige halvbror att det var jättepinsamt att ha skulle få ett syskon när han var så gammal och pappa 42 år och skulle börja om på nytt med en bebis.
Inte för att han uppförde sig som ditt bonusbarn men som sagt han sa att han tyckte att det var pinsamt.
Men sen när jag var född blev han världens bästa storebror, han var ofta barnvakt, tog med mig till kompisar när jag från 5 år och uppåt.
Han sommarjobbade tom på mitt dagis (hette så då) en sommar och blev så poppis bland alla andra barn.

Kan det vara något sådant som tonåringen tänker på?
Bor tonåringen hos er heltid eller varannan vecka eller mindre?
Är tonåringen väldigt pappig? brukar han umgås med tonåringen och göra saker ihop, kan det vara att tonåringen inte tycker att pappan bryr sig så mycket och nu tror att han/hon inte kommer att få tid med pappan? 
Vad händer i tonåringens liv annars? är det många förändringar som sker?

Något mer än bara bebisen låter det som om ni inte ens får gå ut själva, det låter inte normalt för en tonåring.

Jag tycker att du ska bara låta allt bero tills bebis är född. Har varit i lite samma situation och hen som tyckte det skulle bli jättejobbigt blev världens bästa syskon och älskar det yngsta syskonet överallt annat. Gör det fortfarande efter 15 år och det var ungefär damma ålderskillnad som för er. Hoppas det löser sig.

Det blir ju en jättestor omställning att få ett syskon fattar du väl. Hur svårt ska det vara att förstå att detta startar en massa känslor? Pappan behöver intyga för sitt stora barn att han älskar honom och kommer göra det även när bebisen har kommit. Det kan låta fånigt att en 17åring ska bete sig så där men det står ju givetvis för en oro inför den förändring som blir. 

När barnet väl kommit och allt lugnat sig lite kommer han förhoppningsvis älska sitt syskon, men just nu, måste ni (främst pappan) ta sig an sin son, prata mkt med honom, förbereda. Ni som snart blir lyckliga föräldrar tänker väl mest på den stundande förlossningen och säkert märker sonen det och känner sig lite utanför, känner sig överflödig. Ni har varit i en process länge men sonen kanske inte förrän nyligen lyckats ta in att detta de facto är på riktigt. 

Ta i med hårdhanskar och sånt trams, är helt fel väg att gå.