Jag har ingenstans att vända mig så nu ber jag FL om råd

Jo jag har sökt hjälp. Problemet är att terapin var via vårdcentralen så det var bara ett antal samtal jag hade rätt till. Jag fick då förslag om att börja medicinera och det ville jag inte då vilket jag faktiskt börjar ångra.

Min mamma har fortfarande ett sjukligt kontrollbehov och det har också påverkat många av mina beslut. För om jag inte gör som hon säger terroriserar hon mig med telefonsamtal där hon skriker som en galning. Lägger jag bara på fortsätter hon att skriva. Senast var det drygt 15 sms på mindre än en timme. Om jag inte svarar ringer hon tillslut polisen och anmäler mig försvunnen!

Och iom mitt svaga psyke så orkar jag inte stå emot. Varför jag nämner det här är för att det var hon som bestämde att jag inte skulle ta medicin.

Tack för alla svar!

Igår ringde mamma igen och försökte manipulera mig att göra som hon vill. Den här gången använde hon min brorson som verktyg och det var droppen. Jag är vuxen och jag kan ta hand om mig själv. Men när hon använder min brorson som är ett barn som verktyg för att manipulera mig så visar det vilken låg jävla moral hon har! Dra in ett barn för sina egna syften! Fy fan säger jag bara.

Hon är blockerad och kommer aldrig att höra av mig igen. Om hon mot förmodan får tag i mig kommer jag att berätta för henne vad jag egentligen tycker och hur jävlig hon varit!

Jag ska också söka vård på vårdcentralen. Jag ska förklara hur det ligger till och vilka symptom jag har. Hoppas jag får en långvarig vårdkontakt för det behöver jag.

Jag kommer att använda den här tråden för att ventilera tankar kring detta. Om ni inte vill ha en tråd som hela tiden dyker upp i er feed så ta bort denna som favorit.

Jag vet att det långsiktigt är rätt att bryta kontakten med henne men det är svårt. Det är därför jag kommer att behöva ventilera hur jag känner.

Idag har mamma ringt en jävla massa gånger för att det är påsk. Jag har blockerat hennes nummer och därför går inte samtalen fram.

Jagmår ärligt talat dåligt just nu. Inte för att jag brutit med mamma utan för att jag känner mig tom och deprimerad. Jag funderar så mycket över mitt liv och varför jag fick denna lott i livet? Varför fick jag växa upp med föräldrar som inte villemig väl? Varför fick inte jag leva ett bra liv? Såna tankar bara smäller till mig hela tiden nu.

På tisdag ska jag kontakta vårdcentralen. Jag måste berätta allvaret och få rätt hjälp med det här. Annars vet jag inte hur länge jag kommer att orka!

Tack! :) Jag tror att du har rätt i att det är destruktivt att fastna i offermentalitet. Ska försöka undvika det så mycket det bara går. Kram

Jag pratade med min mamma igår i telefon. Jag tänkte prata ut om det här. Eftersom jag vet att hon skulle börja tillfredsställa sitt kontrollbehov så inväntade jag det och då sa jag till henne att sluta upp med allt det hon gör vad gäller kontroll, att lägga sig i, att manipulera, att förminska, att göra halmdockor etc. Men hon vägrade att lyssna och började skrika åt mig och anklaga mig för saker jag aldrig sagt eller gjort. Då hamnade jag i affekt och bad henne dra åt helvete. Dumt gjort av mig men om någon skriker åt mig och anklagar mig för saker jag aldrig gjort eller sagt så tror jag att de flesta av oss människor skulle bli förbannade. Lägger man till allt hon tidigare gjort med hot och utpressning så tycker jag nog att en visserligen korkad mening i affekt blir mer naturlig.

Saken är den att när det kommer till lojalitet så har jag funderat på det här. Dessa människor får mig att må dåligt och de är respektlösa. Frågan är då varför jag ska ha med dem att göra? Ska jag leva ett dåligt liv för att göra dem nöjda? Jag har ju insett att det är omöjligt för dem att lyssna på det jag säger och jag har insett att de aldrig kommer att sluta med sitt beteende. Så vad ska jag göra? Livet är något bra och värdefullt och jag har väldigt svårt att köpa att man ska leva i plågor för att göra andra människor nöjda. Sånt är idiotiskt och gynnar ingen.

Det kanske var dumt att prata med henne igen men nu är det finito med det. Jag ville säga som det var men det gick åt skogen så nu ger jag upp det här. Jag vill njuta av livet och inte gå runt och bära på dåligt samvete för något jag ändå inte kan kontrollera. Man kan aldrig ändra på andra människor. Men man kan själv göra val i livet och mitt val är nu att inte ha med dem att göra.