Försagt mig om en helmlis

En kollega och vän har blivit misshandlat under sitt äktenskap och lämnade sin man för ett och ett halvt år sedan. Sedan dess har hon inte varit på jobbet mer än en kort stund då och då. Det finns tusen incidenter i den här historien som jag fått veta i förtroende och som jag håller för mig själv. Vi kom överens om att jag skulle säga till de som frågade att skilsmässan är tuff, typ. 

För några dagar sedan sa jag av någon anledning, som jag själv inte kan bli klar över, "...hon har blivit misshandlad under många år och skilsmässan är strulig..." När jag sa det tyckte jag inte att jag avslöjade något egentligen, men morgonen efter kom jag på att vi bestämt att jag skulle svara tuff skilsmässa. Det jag svarat alla andra gånger utan tvekan. Jag har alltså inte skvallrat om några snaskiga detaljer eller vältrat mig i hennes olycka. 

Natten efter vaknade jag gång på gång med världens ångest, Jag har gjort mitt bästa för att släta över det med de kollegorna som hörde, utan att göra en grej av det. Men i min mage fladdrar det. Jag hade inget ont uppsåt men känner mig som världens skit!

Vad hade ni gjort? Jag har fått rådet att inte säga till min vän att jag klantat mig (och ta risken att det kommer fram på annat håll), för det är ändå mindre sannolikt att någon kommer fråga henne rakt ut om en så känslig sak. Men jag vet inte om jag kan leva med det, jag tror inte jag kommer kunna sova särskilt gott. Men å andra sidan finns det en risk att hon har noll tolerans och att allt det som är bra väger luft medan snedsteget väger bly i hennes redan sårade och instabila psyke. Hon behöver inte fler problem eller besvikelser, men å andra sidan är brottet redan begånget, bara att hon är lyckligt ovetandes än så länge...

Vad hade ni gjort?