Pojkvän med borderline

Tack.

Jag orkar inte besvara alla andra just nu.

Men återigen kom han hit i helgen och ju hade det jättebra.

Han sa att jag inte ska ta åt mig av vad han sa tidigare i veckan.

Att han tänkt på mig hela veckan och längtat efter att hålla om mig.

Men så small det nu igen,

Han är hemma hos sig och säger att han aldrig älskat mig eller att han aldrig känt nåt för mig.

Den här gången bryter jag ihop totalt.

Vet inte vad jag ska säga till honom eller om jag ska orka mer.

Jag vet att nåt måste triggat den här reaktionen men jag vet verkligen inte hur jag ska hantera det.

Menar han det den här gången eller är han bara rädd..

Ska jag strunta i att svara honom på några dagar eller ska jag fortsätta att finnas där...

Jag vet vad medberoende är då jag växte upp med en pappa med grava alkoholproblem.

Därför skrev jag här för att få tips på hur jag inte axlar den rollen.

För att höra andras upplevelser.

Ja jag vet redan allt det där.

Jag är inte ointelligent på något sätt.

Nu är det ju så att jag redan fallit hårt för den här personen så det är lite sent för att undvika.

Jag är den typiska ?ta hand om? personligheten och jag vet vad det beror på.

Nu är det som det är och jag vill helt enkelt inte ge upp än.

Dumt jag vet, men det är bara så det är

Jaa jag vet vad alla i den här tråden tycker.

Har du borderline själv eller känner du nån som har?

Jag förstår att det här är helt jävla galet...

Jag hade lovat mig själv att aldrig låta en man kontrollera mitt liv igen och nu sitter jag här igen med ångest och tappar mer och mer mig själv.

Lämnade mitt ex för drygt ett år sen efter år av psykisk misshandel.

Det är pappan till mina barn.

Jag mådde äntligen bra i november. Sen träffade jag den här killen jag dejtar nu.

Allt var ju bra till i mitten av mars då han började visa mer av sin borderlinepersonlighet.

Visste från början att han led av depressioner till och från.

Men jag kunde aldrig ana att han skulle bryta ner mig så här.

Idag är jag inte ens värd skiten under hans skor.

Om några dagar antar jag att han kommer säga att han saknar mig igen.

Så börjar det om.

Älskar honom på ett sätt.

Men jag vet inte om jag är värd det här.

Jag har alltid varit den personen som alltid tänkt på alla andra och satt mig själv sist.

Och nu blir det likadant igen.

Jag är oförmögen att hitta någon som älskar mig för den jag är och för allt jag her.

Jag går under av det här.

Det är bara så himla svårt.

Jag har alltid gjort så här..

Försöker fixa folk omkring mig.

Började väl med att jag alltid skulle ta hand om min pappa.

Sen en mamma som alltid satt mig på tredje plats.

Sen hittar jag någon som överöser mig med uppmärksamhet och kärlek,

Men han märker väl också att jag låter honom behandla mig hursomhelst.

Jag ber om ursäkt för att jag andas ungefär.

Vet verkligen inte hur jag ska avsluta det här.

Får ta kontakt med vårdcentralen och testa kbt igen.

Den senaste psykologen jag träffade sa bara,

Jaa, vissa vill ju ha problem i sin relation..

Ingen har sagt att det är en skyldighet. Det finns människor som väljer det därför att de vill. Om man utgår ifrån den fakta som är i detta fall så kan man svara på Ts frågor hur hon ska göra för att hjälpa både sig själv, partnern och skapa en lycklig relation där de båda är tillsammans och mår bra ihop och når sin högsta potential genom sitt förhållande.

Fast han träffar inte barnen. Dom drabbas alltså inte. Dessutom hur många barn finns det inte vars föräldrar har träffar mentalt friska partners som ändå gör att barnen mår dåligt.

Då är det ju Ts som är problemet och hon behöver jobba med sig själv. Om hon lämnar honom så dras hon till någon ny likadan precis som de före hennes nuvarande också behövde bli omhändertagna. Barnens far kanske är 10 ggr värre en hennes nuvarande.

Hon vill ju vara med honom. Vad har du för råd utifrån den situationen och de omständigheterna? Hon vill ju inte lämna.

Vi har fortsatt att träffas.

Känslorna blir ju bara starkare och starkare.

Vi försöker prata när han mår bra och då är hans ända önskan att han alltid kan känna som han gör i dom stunderna.

Vi har som jag sagt det innan, fantastiskt bra när vi träffas.

Men det är sjukt jobbigt att det bara är 2 dagar i veckan.

Vi kan väl säga att 3-4 dagar i veckan så får jag bekräfta honom.

Han känner någon slags inre stress nästan hela tiden.

Vet inte hur jag ska ta förhållandet vidare då vi fastnat här.

Vill ju inte lämna honom, men jag kan heller inte vara i det här mellanläget hela tiden.