Min sambo får mig att känna mig värdelös

börja gå i parterapi, ni måste komma till insikt varför ni fortsätter i samma mönster, år efter år. den underliggande konflikten måste få komma till ytan. den måste lösas upp och ni behöver göra en fundamental förändring, båda två.

obs: jag lägger inte skulden på någon av er. det kan inte ni göra heller, ni måste förstå var allt började och varför det fortsätter.

Inga fler ursäkter. Nu lämnar du honom. Punkt slut.

Din självkänsla är så körd i botten att du inte tror att en enda man i hela Sverige vill ha dig mer än en man som skriker att du är dum i huvudet och behandlar dig som skit.

Han har ingen respekt för dig. Ingen. Och du jagar honom desperat och du försöker desperat lappa ihop ert förhållande. Varför? Tycker du om att bli behandlad på det här sättet? Nej, det gör du ju inte.

Du har blivit van vid att bli behandlad som skit helt enkelt. Du har år av mobbning bakom dig, en våldtäkt och nu en man som psykiskt misshandlar dig.

Om du läser ditt eget inlägg och tänker dig att det är en okänd som har skrivit det. Ser du då hur illa det ser ut?

Tror du att det är en slump att han inleder bråket i så nära anslutning till att ni ska åka på konserten?

Tycker du att ni ger era barn en bra tillvaro?

Hur kan du som 35-åring tro att du har slut på chanser? Jag är 53 och får fortfarande trevliga erbjudanden i och utanför sängen

Du har en historia av misshandel och är sorgligt nog trygg i den rollen. Den som misshandlar dig allra mest är tyvärr du själv eftersom du inte lämnar en man som är så där elak mot dig.

Kontakta kvinnojouren där du bor och be om hjälp med att bryta.

Du,det där är inte respekt och kärlek.Du vill inte bli behandlad så.Självklart måste du göra slut med idioten.

En mansbebis med andra ord. Allt är ditt fel när något är fel, när han mår dåligt så ska du tassa på tå och ta häääänsyn. En vuxen man tar ansvar för sin psykiska hälsa, ser till att han får vård och medicinering när det behövs. Är det detta du vill att dina barn ska ha som förebild i sina framtida relationer?Du älskar honom, men älskar han dig. Han kanske säger det och menar det för stunden. Men ord är billiga det är handlingar och beteende i vardagen och vid kriser som betyder ätit.

Tänker att det är din man som har psykiska problem och antagligen dålig självkänsla och att det är han som borde gå i terapi... Känner igen mig själv i det där med att brusa upp och bli arg för skitsaker. Jag vill verkligen inte va en sån, men när jag känner mig pressad av olika anledningar så bryter det ut. Tyvärr är det oftast de som står mig närmast och som jag älskar mest som får ta mina utbrott. Tror det är ett inärvt beteende från mina föräldrar som var precis likadana. Jag försöker verkligen få det under kontroll och det går sakta framåt men ibland så kokar det över... Lyckligtvis är jag inte elak utan bli mest bara arg. Min fru har lärt sig att inte ta det personligt längre utan vet att det är mitt problem att brottas med. Hoppas ni kan lösa det, men om din man inte vill jobba med sig själv för att få det att funka så hade jag gått vidare.

Ohoh..... det där är faktiskt illa. Det är han som är elak, det är han som inte gör tillräckligt, som inte tar ansvar, och ändå vänder han det till att det är ditt fel. Han sänker dig istället för att ge dig stöd. Trots att det är han som inte tar ansvar får han dig att känna att det skulle vara ditt fel. Och han ger dig känslan att du inte kan kräva saker av honom, som du bör kunna kräva av din partner. Så som att man pratar ut om saker, att man kan lita på att man kan prata lugnt om sakerna också.  

Det du måste förstå är att det verkligen inte fungerar och att du med tiden har vant dig till det. Det kallas för normalisering. Numera tycker du att det går bra, om det går någorlunda. Men det är egentligen inte bra. Det är långt ifrån hur det borde vara. 

Och familjeterapi är slöseri på tid här. Man får små förändringar som varar ett tag och sedan går det tillbaka till hans "normala" sätt att fungera. Han vill ju inte ändra på det, och det har ju fungerat - for honom - i 15 år. Du däremot kan få det så mycket bättre om du börjar om. Självklart går det att hitta en bra partner. Jag hittade en jättebra partner när jag var 43, och jag har också haft dåliga relationer, så som det som du beskriver. 

Och dina anledningar varför du inte kan separera är inte verkligen några problem. De går att lösa ganska lätt om du bara vill. Vänta inte för länge, du mår inte bra av att låta honom förpesta ditt liv. Visst, man kanske känner sig lite ensam i början, men det går att hitta bättre män. Du behöver inte vara ensam i längden. Och det går säkert att hitta en lösning för det där med hunden. Ekonomin brukar lösa sig. Ofta är det just såna partners som bidrar till att ekonomin är dålig. Och det finns lösningar.

dra på konserten med en polare och skit i honom.

Vad tycker familjeterapeuten att ni ska göra? De har ju hört och vet om bådas version.

Väldigt få människor har självinsikt och kan förstå att det inte alltid är bara ens fel. Du verkar ha god självinsikt. En mycket fin egenskap! Du ser själv dina brister och hur du agerar i en utsatt situation. Kanske vet inte din man om sin? Han saknar självinsikt. Det är säkert inget fel på nån av er, utan kombinationen av er två tillsammans som träter. Ni delar uppenbarligen inte samma värderingar.

Jag tycker det är trist att ständigt läsa i alla trådar att det är en mansbebis, att dumpa är det rätta, gå i terapi osv.

Varför inte börja se var problemet egentligen finns, och börja därifrån. Att avsluta en relation när man mår så dåligt gör bara att du alltid kommer sätta dig i samma sits oavsett vem du träffar. Att stärka er självkänsla gör att ni inte brusar upp, inte tjatar, utan kommunicerar istället.

Skilsmässa är den enklaste utvägen men den kommer inte göra ett skit för er.