• lindy45

    Min man är ute på datingsidor

    Har upptäckt att min man uppgett sig för att vara singel och han har chattat med flera stycken på nätet. Dessutom träffat två vid korta tillfällen på lunchen.

    Kan inte få till det att de setts mer då han alltid är hemma. Verkligen alltid.

    Vi har två barn, varav den äldsta lider av svår ångest och depression.

    Detta har pågått ca en månad, som jag kunnat spåra.

    Har såklart konfronterat honom och han är mkt ångerfull.

    Bedyrar att det bara var för kicken och spänningen.

    Att han ska söka hjälp, vilket vi gjort.

    Trodde vi hade det mkt bra i vårt äktenskap. Vi har ju precis klarat oss igenom en mkt tuff tid med vår äldsta, som bara för två månader sedan blev utskriven från BUP, men hen är fortfarande mkt skör.

    Skulle vi separera nu är vi båda rädd att hen inte klarar det utan får ett kraftigt återfall eller ännu värre.

    Detta uppdagades för fyra dagar sedan och under dessa dagar har jag krupit på väggarna, gråtit, skakat, haft ångest, samtidigt som vi försökt dölja det för barnen.

    Jag har skyllt på att jag är sjuk och att det är därför jag är så svullen i ansiktet och stänger in mig i sovrummet.

    Min man har inget stort nätverk utan de få vänner han har är genom mig, så går vi ut med detta kommer alla han känner att vända honom ryggen.

    Hans mamma vet och är fly förbannad.

    Hon var den jag vände mig till när allt upptäcktes.

    Försöker tänka att det kan vara ett missbruk och hur skulle jag hantera om det var spel eller alkohol han var beroende av. För jag har förstått att det är kicken till egot som är grejen.

    Alla han surrat med har lägre utbildning än honom och han har alltid mått dåligt över att han tycker att jag är mer utbildad än honom.

    Hur går man vidare?

  • Svar på tråden Min man är ute på datingsidor
  • Anonym (Johanna)

    Kan det vara nån form av ventil och verklighetsflykt eftersom ni haft det tufft med ett av era barn? Låter som att han faktiskt inte mår så bra och skulle behöva hjälp utifrån det faktumet. Har han litet/inget socialt nätverk är det kanske jättejobbigt för honom att hantera er tuffa tid och då blev detta en möjlighet.

    Han behöver prata med någon och kanske också utöka sin bekantskapskrets.

  • lindy45

    Ja, det är såklart hans dåliga självkänsla som ligger till grund för detta. Vi har sökt hjälp och han är beredd att även ta hjälp för egen del.

    Dock inte lätt att hitta nya vänner när man är 47 år.

    Tidigare hade han två nära vänner som tyvärr inte finns i livet längre ( olycka och sjukdom).

    Så jag förstår att vi behöver hjälp.

    Just nu är allt så nytt och jag bara gråter hela dagarna.

    Det som inte dödar härdar.

  • Anonym (Johanna)
    lindy45 skrev 2019-05-20 10:06:58 följande:

    Ja, det är såklart hans dåliga självkänsla som ligger till grund för detta. Vi har sökt hjälp och han är beredd att även ta hjälp för egen del.

    Dock inte lätt att hitta nya vänner när man är 47 år.

    Tidigare hade han två nära vänner som tyvärr inte finns i livet längre ( olycka och sjukdom).

    Så jag förstår att vi behöver hjälp.

    Just nu är allt så nytt och jag bara gråter hela dagarna.

    Det som inte dödar härdar.


    Han behöver kanske hitta något att göra utanför dörren som kan ge självförtroende och nya vänner. Finns ju föreningar, politiska partier, kyrkor etc att engagera sig i och få en uppgift att göra om han nu känner sig tryggare med ett sånt upplägg än bara en random hobby/intresse.

    Har han inga gamla kompisar att ta kontakt med på nytt? Skolkamrater, lumparkompisar, gamla kollegor etc som han på nytt kan börja ha kontakt med och göra saker med. Kan Vara värt ett försök även om han säger ifrån.

    Kanske det finns anhöriggrupper för er att gå med i om ni har ett barn som är sjukt?
  • Anonym (Mhm...)
    lindy45 skrev 2019-05-20 07:54:02 följande:

    Har upptäckt att min man uppgett sig för att vara singel och han har chattat med flera stycken på nätet. Dessutom träffat två vid korta tillfällen på lunchen.

    Kan inte få till det att de setts mer då han alltid är hemma. Verkligen alltid.

    Vi har två barn, varav den äldsta lider av svår ångest och depression.

    Detta har pågått ca en månad, som jag kunnat spåra.

    Har såklart konfronterat honom och han är mkt ångerfull.

    Bedyrar att det bara var för kicken och spänningen.

    Att han ska söka hjälp, vilket vi gjort.

    Trodde vi hade det mkt bra i vårt äktenskap. Vi har ju precis klarat oss igenom en mkt tuff tid med vår äldsta, som bara för två månader sedan blev utskriven från BUP, men hen är fortfarande mkt skör.

    Skulle vi separera nu är vi båda rädd att hen inte klarar det utan får ett kraftigt återfall eller ännu värre.

    Detta uppdagades för fyra dagar sedan och under dessa dagar har jag krupit på väggarna, gråtit, skakat, haft ångest, samtidigt som vi försökt dölja det för barnen.

    Jag har skyllt på att jag är sjuk och att det är därför jag är så svullen i ansiktet och stänger in mig i sovrummet.

    Min man har inget stort nätverk utan de få vänner han har är genom mig, så går vi ut med detta kommer alla han känner att vända honom ryggen.

    Hans mamma vet och är fly förbannad.

    Hon var den jag vände mig till när allt upptäcktes.

    Försöker tänka att det kan vara ett missbruk och hur skulle jag hantera om det var spel eller alkohol han var beroende av. För jag har förstått att det är kicken till egot som är grejen.

    Alla han surrat med har lägre utbildning än honom och han har alltid mått dåligt över att han tycker att jag är mer utbildad än honom.

    Hur går man vidare?


    Hur vill du gå vidare?
  • smulpaj01

    Märkligt att du vände dig till hans mamma? Har inte du heller några vänner?

    Jag närmar mig 50 och jag har fått många nya vänner de senaste åren. Varför skulle det vara svårt när man är 47?

  • Anonym (onödigt)
    Pope Joan II skrev 2019-05-20 10:19:31 följande:

    Vad tänkte du dig att din 47-årige mans mamma skulle göra åt saken? Ta honom i örat?


    Otroligt onödig kommentar. När man upptäcker något sådant har man ofta ett behov av att ventilera/anförtro sig åt någon närstående. Man är förtvivlad och chockad, och eftersom ts fortfarande befinner sig i det stadiet kan jag inte se på vilket sätt din kommentar skulle vara vare sig hjälpsam eller konstruktiv. 
  • Anonym (Mhm...)
    lindy45 skrev 2019-05-20 11:38:05 följande:

    Jag vill gå vidare tillsammans, utan att anklaga och utan att trycka ned honom eller mig.


    Du vill gå vidare tillsammans. Vad skulle behöva hända för att du det skulle kunna ske då tror du?
  • lindy45

    Till de som undrar om varför jag vände mig till mamman så var det bara så att hon var hemma hos oss när jag rödgråten och chockad kom hem den dagen och då var det svårt att hålla tyst

  • Fjäril kär
    lindy45 skrev 2019-05-20 11:38:05 följande:

    Jag vill gå vidare tillsammans, utan att anklaga och utan att trycka ned honom eller mig.


    Det är då ni måste lägga fokus på rätt prioritering.

    Har ni fått stöd, samtal och hjälp utifrån att ni har ett barn som mår dåligt? Krisar ni som föräldrar (vilket han verkar ha gjort) så måste ni prioritera er hälsa i det här. Prata med BUP /rehab om kuratorstöd till er själva och kanske ta kontakt med nån anhöriggrupp?

    Viktigt att ni inte glömmer bort varandra i er kris. Planera egen tid, käka en pizza, gå på bio, hångla, ha sex, var nära, prata. Glöm inte bort er som vuxna och kärlekspar.

    Kanske dags att hitta nya intressen och engagemang? Anhöriggrupper kan vara perfekt för detta då det är många träffar, aktiviteter, utflykter och föreläsningar etc som ni kan använda er av och få nya vänner och folk som förstår er kris och ert barns behov.
  • lindy45

    Tack för att ingen anklagar och direkt säger gå.

    Vi tar dag för dag. Hjälp har vi sökt, det tar bara tid att få den.

Svar på tråden Min man är ute på datingsidor