Skiljas eller inte?

Jag har inte separerat men känner igen i en del som du skriver. Gift i 15 år. 3 barn som är mellan 9-5 år gamla. Vissa dagar tänker jag att jag bör säga till min man att vi bör gå på familjerådgivning men vet att min man bara skulle gå med på det om jag hotade med att lämna honom. Eftersom jag inte är säker på om jag kommer att lämna honom så vill jag inte hota med det. Han är fin person och vi är ett fungerande team som roddar barnen och familj. Sex är det som vi bråkar mest om. Jag tänder inte på honom alls längre. Tidigare tände jag åtminstone efter en stund i samband med ägglossning men efter att liksom du tvingat mig till sex för att vi ska bråka mindre om sex så lusten dött helt. Jag har sagt till min man att han måste backa lite och att vi bör prova kyssar, kramar etc för att jag inte ska känna mig så pressad till sex och för att jag behöver närhet och jag tror att lust till sex kommer naturligt om man ovillkorligt rör vid varann och ger varann närhet. Men min man förstår inte alls och tycker mest att jag bör ställa upp och tillfredsställa honom på det sätt han vill så ofta som han vill och anser att det räcker för vår relation. Tyvärr tror jag att det säger något om relation när man inte längre tänder på sin respektive. Jag vill helst att han inte tar på mig alls numera.

Barnen och det övergripande ansvaret för att hålla koll på saker som behöver fixas och handlas etc är mitt. Jag är så ledsen över att vi som delar på allt som går att dela på har fallit i de traditionella normerna på det sätt vi gjort. När jag tar upp frågor om fördelning av ansvar etc så blir min man bara arg och tycker att jag borde uppskatta att han minsann gör så mycket. Å jag uppskattar att vi tillskillnad från många av våra vänner delar hälften/hälften på vab, föräldraledighet och allt annat som kan räknas. Men faktum är vi skulle behöva prata om allt det andra kring barnen och huset som liksom inte syns men som alltid är mitt ansvar. Men när man möts av martyrskap och ilska så fort man försöker förklara att man upplever situationen som ohållbar i längden så blir det svårt att prata om såna saker.

Men lämnar man pga detta en relation man har haft i så många år? Vissa dagar tänker jag livet är för kort för att levas i en relation som bygger på att vara den som alltid anpassar sig, jämkar och servar sin man och roddar tre barn plus har ett ansvar för vuxen man också. De flesta dagar tänker jag dock att jag får härda ut tills barnen är större. En separation kommer påverka mina barn mycket och länge av olika skäl, och jag härdar hellre så många år det behövs än utsätter dem den påverkan som jag tror separation innebär. Frågan som gör mig kluven om det att jag härdar kommer leda till att jag som person sakta försvinner.

Långt inlägg. I slutändan kan ingen ge varken dig eller mig råd i frågan om vi bör skilja oss. Vi behöver båda fundera och försöka landa i det beslut som är rätt för oss. Jag försökte beskriva min situation för att jag tycker det hjälper att läsa om andra som är lite i samma situation och hoppas att du också tycker det. Lycka till!

Känner igen mig enormt. Gifta och varit tillsammans i 10 år. 2 små barn under fem år. Vi har alltid haft olika behov för närhet och sex. Första 5 åren kändes det ändå ok, men nu känns det som vi har sex en gång i månaden bara på rutin. Jag känner ingen attraktion alls längre då han inte verkar gilla att ha sex med mig egentligen. Känns mer som vi är vänner än ett kärlekspar.. Senaste åren så har han blivit latare och lagt på sig några extra kilon. Gör inte jag hushållsarbetet så händer inget, ber jag om hjälp så möts jag i 8 fall av 10 utav en stor suck. När jag är ute med vänner så blir jag ganska ofta uppvaktad av andra män och nu sista året har det varit lite frustrerande att stå emot. Börjar känna attraktion för andra män som jag dagdrömmer att rymma iväg med. Men vill självklart inte vara otrogen... samtidigt som saknaden efter lite glöd och hetta är enorm.

Att skiljas känns hemskt. Egoistiskt på något sätt. Han är mkt fin kille i grunden. Och det finns inga garantier att man kommer bli lyckligare som ensam. Släkten skulle bli förkrossad. Barnen är dock små så de skulle nog anpassa sig fort. Min man skulle framför allt bli knäckt av att måsta sänka sin levnadsstandard då jag tjänar mer än det dubbla än honom.. Jag har liksom inte samvete att göra det mot honom. Vi lovade ju i nöd och lust. Mina föräldrar skilde sig när jag var i tonåren. Rekommenderas EJ då alla flydde åt var sitt håll och jag flyttade hem ifrån som 15 åring i princip..

Börjar misstänka att jag har någon form av 30 årskris då en del av mig skulle vilja vända upp och ner på hela livet.. Jag har i veckan bokat in samtalstid hos en psykolog. Kanske något du också borde överväga att pröva? Tankarna kanske klarnar av lite stöd utifrån..