Jag hamnade i en förskoleklass där man delade upp klassen i A och B grupper. Jag hamnade i B med 5 andra tjejer. Det var jag och dom. Till saken hör att dessa tjejer vuxit upp tillsammans sedan ett års ålder och gått samma dagis (hette dagis på den tiden, är född 99). De kommande åren, fram tills årskurs 6 på högstadiet, var ett helvete utan dess like. Jag blev inte insläppt, och de få gånger jag blev det så bev det konflikter och utfrysning i leken. Alltid gick jag bakom dom och inte bredvid, trots att jag hade skinn på näsan så hjälpte inte det då dom var 5 stycken och så tajta.
Hela mellanstadiet, var klassen uppdelad enligt A och B grupperna och det var två olika fritids, varför jag då alltså inte hade andra tjejer att välja att vara med. Man var bunden till sin grupp vilket också splittrade klassen under skoltid. Gick inte heller att byta grupp. Som grädde på moset var ?pedagogerna? på den tiden inte pedagogiska. De bara skrek och hade sig med noll kompetens eller pedagogisk utbildning av vikt, till grund. Det var en enda soppa där vi tjejer var lämnade att hantera saker själva. Och hur tror ni det gick?
Tjejer är svåra, och än idag lider jag av att inte fungera ihop med tjejer. På gymnasiet blev det väldigt tydligt, jag fixade inte längre skiten med skitsnack, utfrysning, mobbning tjejer emellan. Den där subtila mobbningen. Antingen är man en av dom, eller så står man utanför. Men alla klarar inte av att stå utanför. JAG valde det. Men för andra är det inte ett val alltid, utan ett ofrivilligt faktum. Man kan ju tro att det materiella är en försäkring. Dvs förser jag mitt barn med det senaste, så är det lugnt, då får hon en given plats i gänget och status. Men det funkar inte så. Man kan förse sina barn med allt i världen, materiellt, och man kan ha väldigt fina barn (utseende) ändå är detta med tjejers beteende ett faktum. Det handlar om så mycket mer. Som förälder kan det kännas så maktlöst, att inte kunna påverka intrigerna flickorna emellan.
Jag skulle därför råda er att försöka stärka era döttrar för det blir inte bättre, och det blir inte lättare och det slutar aldrig. Tjejer är tjejer. Gör vad ni kan för att de ska passa in, hur sjukt det än låter. Och gör mer därtill. Prata med föräldrarna, barnen ihop, etc. men mer än det GÅR inte att göra. Tyvärr.
MEN BRA KOMPISAR är VIKTIGA. Är tjejerna inte bra för varandra alls - BRYT vänskapen. Jag tog sån skada av att ha så dysfunktionella relationer till tjejkompisar att erfarenheterna blev därefter. Hellre då att man bryter innan erfarenheterna blir dåliga - för det lämnar spår för resten av livet i kommande relationer. Våra första relationer sätter mönstret för kommande. Därför är det så viktigt att de man har i den åldern är BRA så att grunden för ens kommande blir skapligt okej.
Kämpa på med era tjejer. Det är svårt. Men det viktigaste stödet för dom är bra mammor. Mamma är alltid mamma. Och en bra relation till mamma kan vara en stor och trygg avlastning för ett barn som känner att relationerna tryter på annat håll.
