Inlägg från: Anonym (oförstående) |Visa alla inlägg
  • Anonym (oförstående)

    Mamma har fått en dödlig cancerdiagnos - syster väljer att resa på bilsemester i sommar

    Tiina87 skrev 2019-06-20 22:40:30 följande:
    Är det verkligen så obegripligt att förstå att alla reagerar olika och har olika behov under en sorgprocess?

    Nej jag förstår det. Men jag har lika stort behov av en resa. Jag skulle behöva åka i väg i två månader till en öde strand och inte göra något, inte prata med någon. Jag har behov av att få sova och vila, att inte få tänka på något. 


    Man måste inte se till sina behov först alltid.

  • Anonym (oförstående)
    Tiina87 skrev 2019-06-20 22:41:58 följande:
    Här du frågar henne cad hon tänker på?

    Hur hon känner? Hon kanske gör det för att hon måste ha den pausen men innebär inte att hon nödvändigtvis tänker enbart på sig själv.
    Nej jag har inte frågat. Jag skriver av mig här istället. Hon kommer ta det som kritik vilket det i och för sig kanske är. Jag är rädd att det blir fel och jag orkar inte att vi har en konflikt mitt i allt detta eller att hon blir sur på mig. Har inte kraft för det. 

    Jag utgår från att hon vet vad hon gör och att hon fattar hur vi kan känna att hon drar men att hon tycker det är ok. 
    Hon tänker på sig själv och sin man. Han vill nog ha sällskap på sin semester. Han skulle dock aldrig lämnat sin mamma om det var hans mor som var sjuk. Så där är de lite olika. 
  • Anonym (oförstående)
    Tiina87 skrev 2019-06-20 22:46:24 följande:
    Här måste även du inse att du behöver en paus, kanske inte lika lång paus som din syster väljer att ta men en paus behöver du för att orka. Hade jag varit du så hade rest bort en vecka-10 dagar för att få tid att andas, få repa sig och ta vara på sig själv.
    Jag kommer försöka ta någon dag hit eller dit. Det beror på hur sommaren blir. Jag vill åka en vecka. Men jag får dåligt samvete om jag gör det. För jag vet att mamma skulle velat åka. Och det känns som att hon skulle bli mer nere av att jag också åker. Även om hon inte säger något. Hon skulle aldrig säga något, hon skulle säga "vad roligt" och se glad ut. Men jag tänker så. Jag tänker att hon skulle börja tänka att hon aldrig mer kommer få resa och att hon blir ännu mer deprimerad då. Så därför vet jag inte om jag klarar av att resa någonstans i år.
  • Anonym (oförstående)
    Tiina87 skrev 2019-06-20 22:50:10 följande:
    Min nära släkting är ingen avlägsen släkting utan en person som i många år stått mig nära. Så nej, det är inte något helt annat. Det är bara det att jag gör andra välj vad du gör. Jag förlorade min släkting för många år sedan i alzheimers så för min del har jag inget behov av att vara där. Träffade h*n förra sommaren och det är dem minnerna jag bär med mig. Jag behöver inte ha minnen från vak på dödsbädden.

    Har du prata med din syster? Om hur hon känner och tänker? Om dina känslor och tankar?
    Ok då missuppfattade jag, trodde det var en avlägsen släkting.

    Jag mår också dåligt av att se mamma förändras, men jag kan inte lämna henne ensam. 

    Ärligt talat har jag inte pratat med någon om mina känslor. Jag orkar inte. Jag började prata med en vän i februari om detta. Men sen när den vännen inte ens ville ses och fika, inte på flera månader hört av sig för att höra hur man mår så har jag inte pratat mer med hen. Och någon annan har jag då inte heller pratat med. Känns inte som att folk orkar lyssna eller så är de inne i sina egna lyckliga liv och tänker inte på andra som har det svårt eller så har de ingen lust att höra tråkigheter kanske. 

    Syrran har jag ingen lust att prata ut med just nu heller, detta för att resan har hon inte sagt till mig om, utan jag fick reda på det av pappa. Så hon har inte ens brytt sig om att meddela mig att hon reser iväg så länge. Så jag känner mig obetydlig just nu hos henne och vill inte prata om hur jag mår alls.
  • Anonym (oförstående)
    Tiina87 skrev 2019-06-20 22:51:33 följande:
    Så varför gör du inte det då?

    Nej, men ibland behöver man sätta sin egna behov och känslor först för att orka leva vidare.
    För jag kan inte göra så mot mamma. Och jag vill inte det heller för jag vill umgås med henne den sista tiden hon har kvar i livet. 
  • Anonym (oförstående)
    Tiina87 skrev 2019-06-20 22:57:09 följande:
    Jag och mina syskon har en förälder som var med om en allvarlig olycka, ovisst om denne skulle överleva en tid (vilket denne tack och lov gjorde). Vi syskon gick och pratade med en kurator, både i grupp och själva. Där fick vi ventilera vad vi kände, vad vi hade för egna behov etc vilket var väldigt bra just för att det var npgon utomstående som också var med. För mig var det väldigt skönt att få prata med en utomstående ensam om mina känslor, då jag funderade mycket att det kanske var bäst om min förälder dog pga att vi inte visste hur framtiden skulle bli. Jag hade oerhörda skuldkänslor för den tankarna. Och det kan hända att din syster gå skuldkänslor för hon känner och för sina val. Se om det finns något kurator kontakt til vårdeneheten din mamma är kopplad till. Ta med din syster och prata där.
    Jag tror att jag ska försöka hitta någon samtalshjälp att prata med. Men tror jag behöver prata själv i allfall till en början. 
    Men tack för tipset.
  • Anonym (oförstående)
    Tiina87 skrev 2019-06-20 23:04:16 följande:
    Nej, det är ingen avlägsen släkting. Denne har alzheimers sedan många år tillbaka och det var länge sedan h*n visste vem jag var. Därav känner jag att redan har förlorat h*n.

    Jag tror du skulle nå bra att att prata med en utomstående, kurator eller något liknande. Jag hade också svårt att prata med vänner men jag hade förvisso vänner som fanns där, som tog med mig ut på picknick och var som "vanligt". Lät mig prata om jag ville och även fråga hur jag mådde. För mig var detta väldigt bra då det var tuffa veckor, både under den ovissa tiden, tiden i koma men ochså rehabiliteringstiden. Och tidvis är det fortfarande tufft att tänka på även om det är här gått några år sedan olyckan.
    Jag förstår.

    Mina vänner är helt upptagna med sitt familjeliv. Jag hade mått jättebra av att fått umgåtts och gått ut lite med bara vänner och prata annat. Men den vännen (eller två faktiskt) som jag berättat detta för i februari har sen dess inte hört av sig själv och inte heller frågat mig om jag vill hitta på något. Jag har däremot frågat dem men då har de inte kunnat. Så jag känner mig ensam i situationen. Kanske därför det tar extra hårt att min syster också sticker. Jag känner inte att jag har någon riktigt att ens umgås med som kan få mig att tänka på annat. Det hade varit bra för mig.

    Ja jag ska nog försöka ta tag i att hitta en utomstående som du skriver, så att man iallfall får ur sig tankarna och känslorna. Det är bra tips. Tack <3
  • Anonym (oförstående)
    Anonym (Abc) skrev 2019-06-21 06:59:44 följande:

    Mina föräldrar vägrade också ta emot hjälp till en början, mamma mer än pappa. Men när de väl skaffade hemtjänst så trivdes min mamma med det och min pappa kom tillbaka till ett annat liv som inte bara bestod av att ta hand om mamma. Han vågade till och med börja resa igen. En fiskeresa med gamla vänner, en campingvecka med mig och min familj och på slutet reste han ungefär en vecka varannan månad. Där samlade han kraft, energi och glädje som han sedan tog med sig hem till sitt liv med mamma och kunde dela med henne.

    På din beskrivning så låter det lite som att du (och kanske även din pappa) gräver ett mörkt håll av sorg och självuppoffring och de som inte kryper med ned i hålet tillsammans med er sviker och gör fel i sin sorg. Jag har mycket svårt att tro att din mamma faktiskt vill att ni ska befinna er i det där hålet.

    Min pappa har precis varit ute och rest med min bror, han ska åka med mig och min familj om en månad och nästa vecka åker min systers man och deras barn iväg en vecka. När pappa var borta turas vi andra i familjen om så


    Så kan det bli, mamma kanske kommer trivsa med hemtjänst. Jag hoppas det. 
  • Anonym (oförstående)
    Anonym (xx) skrev 2019-06-21 08:52:57 följande:
    Jag har varit där du är, men som din syster. Jag var tvungen att åka iväg för att klara av mig, min familj och hela situationen med min syster, hennes sorg och krav på hur jag skulle vara och agera. Vår pappa fick sin cancerdiagnos och max 1 år kvar att leva. Min syster skulle efter det uppleva pappas sista sommar, hans sista jul och hans sista påsk. Jag fick samtal hela tiden om hur dåligt hon mådde, hur lite jag ställde upp, hur lite jag var närvarande och hur dåligt pappa mådde. Hon märkte bara det jag inte gjorde och aldrig det jag gjorde. Min pappa levde 3 år, det var 3 år som jag fick höra av min pappa hur jobbig min syster var och hur lite jag gjorde från min syster. Jag blev uppringd på jobb för min syster behövde prata, jag blev uppringd hemma, i bilen och i stort sett 24/7 för att min syster behövde någon att prata med. Det slutade med att jag åkte på semester för att komma ifrån, jag orkade helt enkelt inte mer. Jag var tvungen att tänka på mig själv för att kunna överleva och klara av att fortfarande finnas till för familjen.
    Jag har aldrig kritiserat min syster och hon har gjort lika mycket för mamma som jag har sen diagnosen kom i februari. Jag har inte heler någonsin ringt och klagat och inte ens bett om att få prata ut med henne, för jag orkar inte. 

    Som sagt så hade jag varit tacksam om hon bollat med mig kring sin semester eftersom vi är fler i situationen, inte ta fem veckor utan att fråga om det funkar för mig för jag anser faktiskt att vi på något sätt kunde ha delat upp tiden. 

    Jag behöver okcså tänka på mig men jag klarar inte det på samma sätt. Sen om det är svagt av mig får det väl vara det. Men sån är jag. Å jag hade behövt hjälp från henne för att tänka mer på mig själv också. 
  • Anonym (oförstående)
    Men om båda har det behovet får väl det stå för dig att du väljer att inte åka. Du har behov som du struntar i. Du har valt att strunta i alla dina behov för din mammas skull. Sen tycker du att din syster ska göra samma som du. Du skriver att du åker dit all din lediga tid. Jag skulle inte kunna sätta mig själv åt sidan så pass att all ledig tid gick åt till det. Man har sig själv, hus och hem, ev barn, ev sambo, fritidsintressen och vänner här i livet också. Hade jag en nära anhörig som var döende hade jag velat umgås med den mycket. Men inte all min lediga tid. Och hade den personen behövt hjälp med allt får man prata med kommunen.

    Jag trodde du skrev trådstarten för att få input från vad andra tycker. Men du näbbar ju emot alla som försvarar din syster. Bara för att du har valt att vara den barmhärtig samariten så behöver inte alla bete sig som du gör. Låter tvärtom sunt att inte spendera all sin lediga tid men en svårt sjuk. Jag skulle inte orka det. Men det spelar ingen roll vad man skriver. Vet redan svaret. "Min syster är egoistisk".

    Tycker det är helt otroligt att du inte kan skriva under på att alla andra inte vill spendera all sin lediga tid med någon annan bara för att du vill det. Du kallar din syster för egoistisk men det är du som bara kan se det från din synvinkel som är ego. Jag vet, svårt för dig att ta in eftersom du förknippar det med motsatsen att du för allt för sin mamma.

    Allra mest anmärkningsvärt är det att du skriver att det är dåligt att hon lämnar allt ansvar att hjälpa eran mamma till dig och eran pappa. Men det är ju egentligen inte någon av ert ansvar utan kommunens ansvar. Att du och din pappa väljer att göra det ändå är ju upp till er. Det rimligare vore som sagt att ringa kommunen och se till att få hjälp.
    Jag är sån som har svårt att sätta mig själv först. Min syster har inte det. Jag hade behövt hjälp att få göra det. Hade hon bollat med mig och sagt att hon bokat upp en resa och frågat mig om jag vill åka, så kanske jag hade tagit en vecka. Hon har inte räknat in mig i sina planer alls, inte haft en tanke på hur jag känner det om jag är själv hela semestern med mamma. 

    Jag näbbar inte emot, jag säger hur jag känner. Men det är konstigt att ni alla försvarar min systers beteende och ingen verkar ens förstå hur jag känner.

    Det är verkligen så man ska vara enligt er, sätta sig själv först. Hur mycket det än sårar andra så är det absolut viktigaste att tänka på sig själv - i alla lägen. Jag önskar ingen av er hamnar i denna sits jag är nu. För ni verkar totalt ofröstående kring hur det känns att vara ensam i detta vilket jag är nu. 

    All ledig tid har jag inte begärt min syster att vara med min mor. Jag hade uppskattat om vi delat på semestern på något vis. Å det handlar inte om hjälpen som sagt, det handlar om att mamma ska få må lite bättre denna svåra tid genom SÄLLSKAP av oss - dett kan inte hemtjänsten ersätta!

  • Anonym (oförstående)
    Ess skrev 2019-06-21 09:46:35 följande:
    Detta tycker jag du ska ta upp med henne. Men sen har hon väl lagt in om semester sedan länge, och då kan man inte ändra hur som helst. Vi har fasta perioder på jobbet som inte går att ändra.
    Resan bokades 10 dagar sen. Så ganska spontant. 
  • Anonym (oförstående)
    Ess skrev 2019-06-21 09:43:21 följande:
    Men res iväg då, istället för att sitta och göra dig till martyr!
    Ni kan lägga era resor så att en av er är hemma. Man kan inte lägga hela sitt liv på vänt för att hon kanske dör. 
    En släkting fick domen (pga cancer) att han hade ett par veckor kvar att leva, max en månad. Fyra år senare så dog han.
    Det ni ska göra är att se till att hon får hemtjänst som hjälper henne, så att ni inte kör slut på varken er pappa eller er själva. 
    Martyr och offer. Ni skriver så konstigt. Jag väljer ju att vara med mamma. Jag kan ju självklart resa men jag vill inte! 

    Å "lägga hela ens liv på vänt" det handlar om EN SOMMAR, 5 VECKOR, det är en enormt kort tid i ens liv. Att skita i att resa iväg för sin syster, pappas och mammas skull är väl för sjutton inte så himla stort? 

    Min mammas diagnos är obotbar och behandlas inte, fyra år är inget hon kommer leva så här. Hon kan inte stå längre och måste matas. Så det är lite skillnad i hur dålig man är. Detta har hänt sista månaden så det går jäkligt snabbt här, inte alls att man kan tro att det kommer vända. Detta ser min syrra men väljer att åka och hon fattar att jag kommer vara med mamma och hon frågar inte ens om jag vill åka iväg och hur vika göra så att mamma får det bäst. Ingen planering med mig. 
  • Anonym (oförstående)
    Anonym (Erfaren) skrev 2019-06-24 16:36:09 följande:

    Det där är trams, man kan visst få hjälp med sjukvård i hemmet om man är så sjuk att man behöver hjälp dygnet runt. Googla ASIH avancerad sjukvård i hemmet, prata med ansvarig läkare.


    Är det sant?? Det ska jag verkligen googla. Tack för tipset!
  • Anonym (oförstående)
    Anonym (Kram) skrev 2019-06-25 09:21:05 följande:
    För att det är hennes mamma det handlar om och det är minst lika viktigt. Jag skulle säga att just nu är det viktigare eftersom mamman inte har lång tid kvar att leva, och denna tid kommer aldrig igen. Också barn måste lära sig att livet inte alltid kan vara roligt. Jag iallafall vill lära mina barn att det också är viktigt, och något fint, att man tar hand och bryr sig om sina anhöriga. Om man har små barn som ts har, så kan man försöka hitta en balans, inte åka på en lång semester så att man kan vara nära mamman, och sen emellanåt försöka hitta på lite grejer med barnen. Om min mamma inte hade långt kvar att leva, skulle jag också vilja att mina barn umgicks så mycket med sin mormor som de kunde.

    Jag förstår mig inte på din logik, men sen har jag också en mamma som har varit väldigt kärleksfull under alla år och gjort allt för mig och mina systrar. Då känner man ju annorlunda såklart. Det handlar mycket om vad man har för förhållande till sin mamma.
    Tack för ditt inlägg. Precis så tänker jag. Min barn har jättebra kontakt med min mamma, hon har alltid varit med oss och en stor del i våra liv. 

    Självklart gör mina barn andra saker på sommarlovet också så att de får ha kul. 

    Skönt att någon förstår som du.
  • Anonym (oförstående)
    Anonym (Rationell) skrev 2019-06-25 12:14:31 följande:
    Vet vi hur gammal den här mamman är? Min morfar dog härom veckan och jag har inte ens nämnt det för mina barn. Om det var min mamma, så hade jag berättat, men inte hade jag tvingat dem att sitta och förtidssörja bredvid hennes dödsbädd på deras sommarlov. Och då är min mamma 60. Vore hon 80 skulle väl ingen höja på ögonbrynen ens? 
    Anonym (Rationell) skrev 2019-06-25 02:54:39 följande:

    Så bara för att din mamma är sjuk ska hela familjens liv upphöra? Din systers barn ska inte få nån semester, utan ska sitta och hålla en dödssjuk tant i handen hela sommarlovet? Det är ju du som är självisk, inte hon. 


    Jag tycker era inställningar är underliga.
    De flesta i den här tråden verkar tycka jag är själviskt och elak mot min syster. 

    Jag tycker det är anmärkningsvärt att ni inte anser att tiden med ens döende förälder är mer värt. Att klanka ner på mig för att jag väljer att umgås med min mor hennes sista sommar i tiden? Att kalla mig för egoisitisk? Att jag är taskig mot mina barn för att de ska få vara med sin mormor och låta henne följa med på våra utflykter. Det blir både roligt för mina barn och mormor. 

    Usch vilken insällning ni har. Ni vill verkligen att man ska tänka på sig själv och skita i alla andra.
  • Anonym (oförstående)
    Anonym (Systern) skrev 2019-06-24 21:06:02 följande:

    Hej. Jag har varit "din syster" i en liknande situation. Jag var den som, efter ett negativt besked om en anhörig, reste bort ett tag och värderade min egentid högt. Jag vill bara säga utifrån mig själv att den tiden då jag reste bort, höll mig undan, var på jobbet (ja gud vad jobbet blev viktigt under den tiden, det enda stället där jag behandlades "normalt") var inte på något sätt kul. Jag behövde den tiden för att bearbeta och processa. Min pappa fick ett cancerbesked och bland det första jag gjorde var att resa utomlands med min sambo. Var det en rolig semester? Hade vi kul, skrattade på stranden, drack drinkar och badade i poolen? Nej. Vi pratade, pratade, pratade, allt genomsyrades av att min pappa hade cancer, jag var extremt ledsen och upprörd och behövde bara komma bort en stund för att få tid att gå igenom min egen reaktion, rannsaka mitt eget liv, hitta strategier för hur jag skulle kunna överleva alltihop. Min syster reagerade precis som du, hon var skuldbeläggande, kallade mig för egoist, att jag inte "bidrog", bara tänkte på mig själv samtidigt som det enda jag tänkte på var hur jag skulle kunna överleva, bidra, stötta. Hennes reaktion har satt en kil i vår relation som nog kommer finnas där för alltid. 

    Jag tycker du lägger in mycket egna tankar i hur din syster prioriterar. Jag förstår att du tycker det är jobbigt, men i ärlighetens namn så är din reaktion lika egoistisk. Du förutsätter att din syster inte bryr sig om något, skiter i att er mamma är sjuk, bara tänker på sig själv. Det du säger är att din reaktion är "rätt" och din systers reaktion är "fel". Jag vill bara säga: Alla reagerar på jobbiga besked på olika sätt. Alla reagerar inte som du. Alla släpper inte allt, sätter livet på paus, för en anhörig som är sjuk. Om jag hade gjort det så hade jag själv gått under, och då hade två personer dött istället för en. Du behöver acceptera att ditt sätt inte är det rätta för alla. Om du mår bättre av att hjälpa till och finnas där för din mamma i livet slutskede så betyder inte det att alla andra sätt är fel eller dåliga. Alla är olika. Din syster kanske bidrar med något annat, någon annanstans, i ditt liv eller i din mammas liv under resans gång. Förstör inte er relation för att hon väljer att åka på semester, er relation ska leva kvar och hålla, även efter att er mamma gått bort. 


    Om jag frågade min mamma om jag kunde dra iväg på en tvåmånaders semester till Thailand skulle hon svara "åk, vad roligt för er". Men jag vet att hon skulle tycka det var roligt om vi var hemma och hittade på saker med henne.
    Din pappa kanske hade längre tid kvar än ett par månader och jag tror inte man kan jämföra fall till fall. 
    Som jag sagt tidgiare i tråden så förstår jag ju att syrran behöer en paus. Det behöver vi alla. Å jag anser inte att man sätter sitt liv på paus för att umgås med sin mor hennes sista tid i livet. Jag anser att det är en del av livet. Och för mammas skull borde hon varit hemma för när hon är tillbaka kanske de inte kommer ha någon tid ihop kvar. 
  • Anonym (oförstående)
    Anonym (Kram) skrev 2019-06-25 13:51:03 följande:
    Trist inlägg. Blir bara ledsen. Varför har du inte nämnt för dina barn att din morfar har dött? Hur gamla är dina barn, är de väldigt små?

    Vi pratar inte heller om någon dödsbädd här än, när de sista dagarna kommer då får väl ts se hur hon ska göra med barnen. Varför överdriver du? Och man "tvingar" inte sina barn att umgås och bry sig om sina mor och farföräldrar. Om de har bra förhållande så älskar de att umgås med varandra.

    Trist syn du har verkligen. Är tacksam och lättad över att jag själv är från en familj där man bryr sig om varandra och tycker faktiskt synd om dig för ditt så cyniska synsätt på familjeband. Skulle du själv vilja ruttna bort ensam i ett hörn utan att någon höjde på ögonbrynen vid 80 års ålder? Är det så du vill att dina egna barn ska bli? Varför ens göra barn om de inte bryr sig om en? Speciellt på gamla dar behöver man ju hjälp, stöd och sällskap.
    Så här tycker jag också. 
    Jag lämnar den här tråden nu. Jag mår bara sämre av att läsa svaren jag får här, det är skönt att några förstår mig som du, men jag känner att jag får så mycket kritik på ett sätt som jag inte behöver nu.
    Tack för ditt inlägg och ni som skriver mer stöttande. 

    <3
  • Anonym (oförstående)
    Anonym (anonym) skrev 2019-06-25 14:22:47 följande:
    När min förälder hade kort tid kvar i sin obotliga cancer orkade hon inte med några utflykter så du har ju tur att din mamma orkar med detta. 
    Ja jag är glad för det. Med utflykter menar jag att jag kör henne i rullstol till parken , hamnen, eller kafeterian där vi får hjälpa henne äta fikabrödet. Det är vad hon kan och orkar och vad vi kan göra för henne för att hon ska få komma ut.
  • Anonym (oförstående)
    Anonym (Abc) skrev 2019-06-25 14:26:12 följande:

    Kan tillägga också att när min mamma behövde hjälp och sällskap när min pappa reste var det till största delen jag som ansvarade för det, till viss del ett av mina syskon och det sista syskonet nästan inte alls. Det finns ingen bitterhet mellan oss syskon eller någon som räknat på vem som gjorde mest. Uppdelningen kom helt enkelt från att det för mig var mer praktiskt möjligt att hjälpa till mest då jag helt enkelt både har ett arbete jag kan sköta på distans och ett hushåll med något större barn än de andra syskonen så jag kunde lätt flytta in hos mamma några dagar. Och den som hjälpte till minst var helt enkelt den som har behövt ta ut semesterdagar för att kunna hjälpa till vilket jag inte tycker känns optimalt utan tycker det är bättre att de kunde sparas till barnens skollov.


    Om jag ska tänka så är det minst praktiskt för mig som har småbarn och bor längre bort än min syster som bor gångavstånd från min mamma utan småbarn. För mig tar det cirka 1 timme och 15 min att komma till min mamma och för min syster 10  min promenad. 

    Men jag åker gladeligen flera gånger i veckan även om det är längre och bensinen kostar. Jag kan inte täkna så.
  • Anonym (oförstående)
    Anonym (Abc) skrev 2019-06-25 14:19:22 följande:
    Jag tycker att du får många som håller med dig och andra som försöker visa på att ditt sätt inte är det enda rätta utan att det finns andra sätt att hantera det på också som är precis lika rätt och att du inte betrakta din syster som en som alltid sätter sig själv först i alla lägen och se ned på henne så som du gör. Just nu i ditt resonemang framstår du tyvärr som en självpåtagen martyr. Om du kan acceptera att ni hanterar det på olika sätt och ändå kan vara bra och kärleksfulla döttrar kommer du ifrån den rollen och säkrar också relationen med din syster för framtiden.

    Jag skulle gissa att om din syster hamnar i samma situation som din mamma så kommer hon lida mer av att hennes barn sitter vid hennes sida och sätter hela sitt liv åt sidan än av att de är där varje vecka i normalfallet men sedan Inte kommer på några veckor under semestern för att också leva sitt eget liv.

    Och vet du ens om din syster har pratat med din mamma om att åka? Din mamma kanske har uppmuntrat henne att åka och ser fram emot att få höra om semestern och se på bilderna när hon kommer hem. Och du säger att du behöver en paus, tror du verkligen att hon skulle bli ledsen om du åkte iväg? Att hon blir glad av att ni kommer är inte samma sak som att bli ledsen om ni väljer att åka iväg och bry er om ett själva en liten stund.
    Jag orkar inte kommentera längre, att jag är martyr, självisk och egocentrisk och vete vad. Jag tycker det är elakt rakt upp och ner hur ni analyserar mig och varför jag valt att umgås med mamma. 
    Ja många har gett mig bilden att man sörjer på olika sätt. Jag har besvarat deras inlägg med vad jag tycker. Men många skriver att jag är sjävlisk och som du att jag gör mig till martyr. 

    Ni gissar bara att en förälder inte vill ha sitt barn vid sin sida. Konstigt tänkt. Ni kankse inte har bra kontakt med era förldrar och era barn, och ni kanske inte vill ha era barn i närheten av er när de blir stora. 
    Men i min familj har vi bra kontakt. Vi trivs i hop.Mina barn gillar min mormor, jag gillar min mamma och vi kommer inte lämna henne i sticket sista veckorna hon har kvar bara för att vi inte vill som många skriver "pausa" våra liv. 

    Nu lämnar jag tråden.
Svar på tråden Mamma har fått en dödlig cancerdiagnos - syster väljer att resa på bilsemester i sommar