Oense om matrester

Min man är en smula besatt av att spara matrester. Jag är absolut för att spara rester och äter ofta och gärna matlåda till lunch på jobbet (vilket min man aldrig gör), men jag har lite gränser för vad som sparas.

I vår kyl just nu finns en liten bit smörgås, två tuggor ungefär, från barnets frukost igår. Den är omsorgsfullt tuggad och nedslemmad på alla sidor och detta fann min man självklart att plasta in och spara för någon att äta vid senare tillfälle. Där finns också ett fjärdedels äpple, också det vältuggat av barnet, som också det sparats i plast. Det är ett par dagar sen nu och har blivit härligt mjukt och brunt. Detta serverar han sen barn, sig själv eller försöker få mig att äta. Inte ens barnet vill ha en två dagar gammal smörgås som börjat hårdna med ost som krullat sig i kanten.

En gång glömde vi en skinkskiva vars förpackning trillat bakom en annan sak. Jag tog den, men upptäckte att den smakade surt och slängde den. Då följde en lång monolog om vikten av att ta vara på mat, att inte ta annat när det finns (vi hade gjort pizza med salami dagen innan) och hur slarvigt detta var.

Hade han varit en miljöivrare hade det varit en sak, men han är bara snål när det kommer till matrester. Hans föräldrar är likadana. Rester värms, kyls och värms igen. Blir det en köttbulle över efter uppvärmda rester? In i kylen och ta fram ett par dagar senare. Frukostskinkan står så länge att den torkat i kanterna. Lyssnar man noga kan man höra hur maten försöker bryta sig ut från kylen. Svärmor har ofta problem med magen, men kopplar inte alls till maten. Hon har många kreativa förklaringar. Att hon ätit tio dagar gammal kalvsylta som grånat och börjat lukta surt har inget med saken att göra.

Beteendet blir värre och värre ju äldre han blir. Jag är som sagt absolut för att spara rester och ta vara på maten, men någon gräns finns det väl? Eller är det jag som är överkänslig? Vad är egentligen okej att inte spara?