Missfall 11+5, någon annan som varit med om "sent tidigt" missfall?

Fick missfall i v 16 i april (missed abortion, fostret var i v 14). Hade också en "perfekt" åldersskillnad till första barnet, och tyckte tiden för BF låg bra också. Är fortfarande nedtyngd och lätt pessimistisk - det är så många etapper kvar nu: bli gravid överhuvudtaget, gå igenom första trimestern, och sen klara ANDRA trimestern, som nu inte känns självklar längre. Det är slitsamt!

Usch, känner igen mig allt för väl i det du skriver... förstår inte för mitt liv hur jag ska orka igenom att bli gravid (och glädjas ens det minsta lilla åt plusset), ta mig igenom de första månaderna med illamående och dödströtthet och sen resten utan att klappa ihop av oro... Hur gick ditt ma till, vill du berätta? Upptäckes det på ul?

Ja, kan verkligen relatera till alla krämpor och oro som kändes förgäves. Har bearbetat mitt missfall till stor del, men häromdagen stod det en proteinmilkshake i kylen på jobbet, en sån som jag drack när jag mådde som mest illa. Det gjorde lite ont att se den faktiskt.

Absolut att jag kan berätta: Vi hade hållt på relativt länge med syskonförsök, så äntligen på försök 9 gick det. Fick ett tidigt ul där allt såg fint ut, sedan KUB med fint UL och lägsta risken för kromosomfel.

I v 16 skulle jag till BM för att lyssna på hjärtljud, inbokat i förtid som en kul grej. Hon letade länge och väl men hittade inga, och min panik steg. Fick tid för UL samma eftermiddag, och där konstaterades att den lille inte levde längre. Obduktion visade en ojämn tillväxthämning men ingen direkt orsak till detta.

Jag kan känna att jag har blivit berövad på plusglädjen som jag hade med första graviditeten. Då var jag såklart medveten om risker för missfall, men hade ändå en tro att allt skulle gå bra och var nästan enbart positiv. Nu är jag lite mer som du beskriver, ett plus kommer inte kännas lika kul. Försöker hålla hoppet uppe men det är svårt ibland! Hade ni försökt länge innan denna graviditet?

Oj, vilken kämpig upplevelse, jag beklagar verkligen! Det är så många som har svåra missfallsupplevelser men det pratas så lite om det. I mitt fall var det i alla fall ingen tvekan, jag störtblödde så hoppet försvann direkt, jag förstod att fostret inte levde. På ett sätt är jag väl "glad" för det, sparade in lite ångest kring kanske/kanske inte... men ja. Det finns inget bra i något av detta.

Och ja, det är svårt med saker som påminner även om det inte gör lika akut ont nu. Försöker tänka att om några år så kommer man inte tänka på detta alls, mer.

Mitt lilla hopp jag hänger fast vid är i alla fall att jag verkar ha lätt att bli gravid om vi tajmar ägglossningen, har tagit sig på första och andra försöket med båda graviditeterna. Men man vet ju aldrig... nu känns det som att jag kommer noja över precis allt. Hade en mkt kämpig första grav. Med dottern med mycket oro och det lär inte direkt bli lättare nästa gång. Hade ni svårt med första graviditeten också?

Beklagar ditt/era missfall. Oavsett vecka så är det hemskt att gå igenom då man mister något/någon som skulle betyda så mycket för en och vara så speciell.

2017 förlorade jag och sambon vår son. Han föddes i v.25 och levde i 10 dagar.

2.5 månader senare blev vi gravida. Blödde mellan v.6-v.12. Fick cerklage inopererat för att inte föda för tidigt, men tragiskt nog så dog hon i min mage i v.25 efter att en GBS infektion tog sig in och smittade henne.

Vi valde att ta en paus och efter 7 månader så blev vi gravida igen. Tyvärr blev det missfall i v.9 men det hade avstannat i v.5+5.

Nu är vi gravida i 10+2 och oron är stor. Vi gjorde vul i v.7+2 och 9+2 och senast ett idag pga rosa/röda flytningar. Allt ser hittills bra ut.

Vi försöker och chansar för att vi så gärna vill lyckas, att vi så gärna vill ha ett syskon.

Vi försöker inte ersätta de barn vi har förlorat för att de barn vi har fått är våra barn, det är bara så att vi inte har fått behålla dom vilket är så orättvist. Och den orättvisan finns för alla som har mist ett barn.

Man ger bort en bit av sig själv varje gång, men jag och sambon lever genom våra änglar. Genom att vi lever vidare så finns dom. Sätter vi oss ner och gräver ner oss så ser jag det som att jag sviker mina barn, att jag också slutar leva och mina barn ska innebära liv och glädje och mening.

Men det är svårt. Och man måste få tillåta sig själv till att ibland få bryta ihop och bli svag, enbart för att komma igen 100x starkare

Fick barn nov -17 och ville av flera skäl ha syskon tätt, bl.a pga att vi inte har så mycket tid på oss pga ålder. Har haft lätt för att bli gravid tidigare men denna gång krävdes sex försök. Var överlycklig men ändå orolig så gjorde ett vul i v 8 där allt såg så fint ut så. I v11 skulle vi göra ul inför nipt och fick då se en icke levande liten böna :( hjärtat hade stannat en vecka tidigare. Fick vänta exakt en vecka på att sätta igång missfallet och det gick inte som det skulle utan blev urakut opererad då jag höll på att förblöda. Trösten var att alla sa att det skulle vara så lätt att bli gravid efter MF. Men, fem försök krävdes och det slutade redan i v 5, började blöda i v 7. Nu är vi på andra försöket. Bim hade varit dagen efter bf, men nu verkar kroppen krångla för ingen äl än så länge. Kan bara hoppas.

Blir så ledsen när man läser era erfarenheter. Hoppas SÅÅÅ att vi lyckas, allihopa!