Har jag rätt eller fel angående en 12 årings beteende?

Föräldrarna har ju också ansvar för att lära sina barn att ta hand om sig själva så de klarar det (senast) när de fyllt 18.

Det är klart att det inte ska vara så.

Min 3-åring var hungrig för ett par veckor sen (han hade inte hunnit fylla 3 då ens) och kunde absolut inte vänta tills lasagnen var klar. Han tog fram bröd och nutella ur skafferiet, en kniv i bestickslådan och bredde sig en dubbelmacka... i vanliga fall hade jag sagt nej men blec så paff och de va ganska gulligt så jag lät honom hållas.

Min bonus på 9 år får plocka fram sådant själv, vi får påminna om att byta kläder osv. Han får städa sitt eget rum, plocka i/ur diskmaskinen, lägga in sin rena tvätt i garder9ben (oftast lägger han dom dock på golvet men det struntar jag i). Givetvis ska man hjälpas åt efter 0lder och förmåga!

Jag och min man kör på regeln att skulle vi vara oense om vad barnen klarar av, tex tycker jag att 9-åringen ska klara av att plocka upp sin egen resväska medan mannen inte håller med, då får mannen göra på sitt sätt men jag ska inte behöva plocka upp pojkens väska då jag tycker pojken ska klara det så gott som själv :)

Min 9 och 12-åring får fixa sånt själva, är dom hemma själva får dom värma mat i micron.

Dom får gå ut med soporna och tömma diskmaskinen samt ta hans om husdjuret.

Ett av det viktigaste uppdrag man har som förälder är att lära barnet det de behöver för att klara sig själv som vuxen. Det är det ansvaret man har som förälder. Din sambo har helt missuppfattat detta med föräldraansvar. Stackars barn, vet du något om reglerna hos den andra föräldern, är de vettigare där?

#3 det är lite så jag kört också, men det blir jobbigt i längden att bara titta på när inget förändras, Lixom jag vill inte ha det såhär, att han bara slänger saker omkring sig och kan inte bara låta det ligga tills någon tar iordning sakerna. för det händer ju aldrig? :( så isåfall får jag acceptera att skor o saker bara slängs överallt och glasspapper vad det nu kan va.

#5 tycker med synd om barnen, det jag vill lära mitt barn är att kunna klara sig bra o va stark i sig själv därför det känns extra jobbigt nu för hon växer ju upp att se dom såhär, då lär ju hon tro att det är rätt? Eller hon kanske inte påverkas så mycket men man vet ju själv att man såg upp till sina syskon.

Mamman har det väl lite bättre, med att typ göra iordning mat o hjälpa till där. Men annars är hon största curling morsan! Med skolan, hans rum, kläder osv... :( tyvärr. Och enligt sambon om man inte gör allt detta till barnet så kommer man få en soc anmälan på sig? Jag tycker snarare tvärtom, får dom veta att en 12 åring inte klarar något själv kommer dom bli oroliga..

Barn ska klara av att ta hand om sig själv när de fyller 18. Så tills dess ska man ha lärt dem det mesta. Räcker inte att börja en vecka innan. Så din sambo har fel. Hela barndomen är övning inför vuxenlivet och barnet ska successivt ta mer och mer ansvar själv.

För övrigt är ditt bonusbarn din sambos ansvar. Låt honom plocka undan efter hen.

Antar att bebisen är er gemensamma, så tyvärr bör du ju se till att han tänker om för allas skull.

Vem skulle socanmäla för att en 12-åring brer sina egna mackor och städar sitt rum? I den åldern (eller tidigare) förväntas man väl kunna vara ensam hemma och därmed bra att kunna fixa nåt att äta. När jag började skolan vid 6 års ålder skulle man kunna skala potatis själv...

Sen kan ni/han såklart inte släppa allt över en natt i dagsläget om nu inte barnet kan nåt alls. Nya rutiner måste ju såklart ske stegvis. Dvs packa gympapåse själv men att ni hjälper till att påminna, att se till att städningen blir av så ni inte lever i total misär, inte låta barnet svälta... Men det tror jag ju inte du tänkte heller ;)

Mina barn (8 och 11) städar upp efter sig, fixar jympapåse , går ut med sopor, duschar, hjälper till med städning och tvätt, kan fixa mackor och enkla mellanmål osv. Vissa saker får man påminna om men då görs det utan gnäll (för det mesta). Ibland händer det att jag fixar jympapåsen och frukostmackorna åt den yngre för han är så disträ av sig att det blir stressigt annars.

Det är en jättekonstig inställning att man ska fixa allt åt barnen tills de är vuxna. Då lär de sig ju ingenting och blir helt handfallna. Tyvärr ser man detta rätt ofta, framförallt hos pojkar som är enda barnet har jag märkt. De kommer att få det tufft i sina framtida relationer.

Ni behöver sätta er och prata igenom detta. Lugnt och sansat. Det är hans barn men det är ert gemensamma hem. Försök och att involvera sonen i att bestämma uppgifter och regler, det funkar så mycket bättre än om man bestämmer saker över huvudet på barnen.

Och slutligen. Ni tror väl inte på riktigt att soc lägger sig i er uppfostran? Det vore en fantastiskt värld att leva med om soc inte hade allvarligare saker att ägna sig åt än om en pojke inte lärt sig bre mackor vid 12 års ålder.

Många barn har en driv att lära sig göra saker själva, särskilt i vissa åldrar (Kan själv!!). Men om föräldrarna inte låter dem göra det eller om de inte har den driven så tar det längre tid. Se det som ett överlämnande av ansvar, när barnet är redo, men att de behöver lära sig att bli redo. Saker hamnar i tre olika kategorier: de som barnet klarar av helt själv, de som barnet inte alls har ansvar för utan som föräldrarna gör och de som barnet håller på att lära sig ta ansvar för. 

Som ett exempel här hemifrån så är det min man som står för all tvätten och jag som står för all matlagning sedan vi gifte oss. Jag har nästan alltid barn med i köket och jag har lärt barnen att laga mat och diska och även gett dem ansvarsområden och varit på dem att faktiskt göra det och kontrollerat resultat. Oändligt många timmars aktivt föräldraengagemang. Min man föredrar att tvätta på sitt sätt och har inte tålamod att ha barn med. Detta gör att våra barn inte kan tvätta och att min man fortfarande gör all tvätten i huset (jag är inte orolig, för de är smarta och kommer att kunna lära sig tvätta när de behöver). Nu när de är tonåringar så lagar de middag en kväll i veckan var och diskar två gånger. NU är det lättare för mig och matlagning är i kategorin då det klarar sig självständigt.

Den kategorin som kräver absolut mest arbete från föräldrarnas sida är den då barnet håller på att lära sig. Som förälder tror jag inte att man klarar av att lägga för många saker i denna kategorin på en gång, men det är viktigt att alltid pusha på lite. Det måste finnas med som långsiktig målsättning att barnen ska lära sig bli självständiga och redo att ge sig ut i världen. Det finns bra verktyg som kan hjälpa till på vägen, skriva listor, appar till mobilen, tydliga schema, kalender, att knyta vissa ansvarsområden till vissa privilegier. I vårt hus gör man till exempel sina ansvarsområden (läxor, städning, etc) innan man spelar eller leker. Klarar man inte av att göra det själv så kan vi som föräldrar gå in och kontrollera tillgången till skärmar och annat tills efter det är gjort.

Och det är en annan sak att tänka på. Bara för att ett barn kan göra något rent tekniskt, till exempel borsta tänderna eller stiga upp på morgonen, så betyder det inte att de kan ta ansvar för det. Ansvaret är en separat del att lära ut och den kan ta mycket längre tid. Många av de krav vi har på barn i dag håller barnen själva inte alls med om att de är viktiga. I alla fall inte i jämförelse med deras egna intressen.

Långt svar, men 12-åringen i din ts uppför sig helt normalt som svar på hans föräldrars inställning. Om någon ger dig budskapet att du inte kan och inte behöver göra allt det där tråkiga i ditt liv, hade du verkligen insisterat själv på att göra det?