Extremt orolig att 8 månaders har autism

Ditt första barn va? Slappna av. Ditt barn har sannolikt inte autism, det som står i såna där barnböcker är ett ungefärligt mått, du kan inte stirra dig blind på det och tro det värsta. Barn utvecklas olika, det är samma kroppsligt och det är därför kurvorna hos bvc har flera linjer ovanför/nedanför normkurvan, men det gäller alltså även mentala kapaciteter och rörlighet. Han kommer ikapp på alla plan ska du se.

Små barn har inte så bra koll på sina rörelser och ter sig spastiskt, det är inte konstigt att han följer dig med blicken mer än pappa eftersom du är anknytningsperson nr 1, alltså precis allt du beskriver skulle jag säga är helt normalt verkligen. Allt.

Inte för att skrämma dig men jag skulle inte heller säga nåt till bvc efter de skräckhistorier jag läst online om socanmälningar och fråntagna barn... Men prata med din man om din oro, när du hör vad du själv säger kan det normaliseras och han kanske har kloka tankar också. Du kan även uppsöka terapeut på egen hand.

Slappna av, ta några djupa andetag, le mot ditt normala barn och lycka till med din egen anknytning.

Tror inte du behöver oroa dig! Min son började ta sig fram (åla) vid typ 10 månader, han började krypa vid typ 13 månader. Nu är han 16 månader och kryper fortfarande bara, gått ett par steg endast. Han lyssnar inte direkt till sitt namn heller, bara när han känner för det. Och det där med leksaken tror jag inte heller min son gjorde vid den åldern! Samma sak med ?jollrandet?, det kom också senare. Man ska inte lägga allt för stor vikt vad dom ska kunna vid viss ålder enligt BVC. Min son är sen i typ allt men han tar det i sin egen takt :)

Vad säger BVC?

Min första trodde dom var döv.

Men han brydde sig bara inte om när hälsosystern gjorde ljud

Mmm första barnet... Tack för dina lugnande ord. Blev väldigt stirrig efter att ha läst ett annat inlägg om ett barn som med BVCs remitterande åkte på autismutredning redan 8 månader!?! då det barnet hade vinkande handrörelser, var allmänt inaktiv, kröp inte. Sen kunde en ungen både säga ord, peka, ge saker till sina föräldrar osv, alltså långt mer avancerat än vad min son kan, varpå jag blev orolig. Tänkte att om de tycker att det barber har autism, så är ju verkligen min son atypisk. Undrar dock om inlägget var sant. Mig veterligen påbörjas inte utredning så tidigt.

Ska försöka att chilla ner nu. Förstår inte vf jag håller på såhär. ????

Du håller på så här för att du inte vet allt än. Trygghet kommer med erfarenhet. Jag var rätt knollrig under den första tiden också, kollade utvecklingssteg i böcker, läste massor med webbartiklar om saker och ting (vilket jag gör nu också men kan sålla ut vad som är läsvärt).

Man är ny mamma helt enkelt, allt är nytt och okänt. Vad är normalt? Utvecklas han/hon som den ska? Vad är det där för utslag? Osv osv, det kan vara tusen och en saker man oroar sig för, till 99 % i onödan.

För övrigt, första länken på google pratar om att man kan diagnosticera autism först vid 4-5 års ålder så nja, det kanske inte var så sant det där du läste.

Autism & Aspergerförbundet säger så här iaf: https://www.autism.se/autism

Man kan alltså se tecken tidigt men de pratar inte om någon specifik ålder däremot.

Nej, det stämmer inte. Barn kan diagnostiseras betydligt tidigare. Vår son fick sin diagnos vid 18 månaders ålder. Dock vill jag betona att det inte handlar om små avvikelser från rikshandboken. Jag upplevde tydligt att vår son inte samspelade som andra barn och att han i stort sett aldrig tittade på på våra eller andras ansikten.

Jag tycker att du, ts, ska ta upp din oro på BVC och be att få komma i kontakt med en psykolog där. Det låter som att din oro tar alltför stor plats.

Som sagt, enligt den bästa länken jag hittade så nämnde man ingen exakt ålder men iaf att det kunde märkas redan på spädbarn.

Runt 18 månader har jag läst att det tidigast diagnostiseras, så 8 månader lät extremt. han är mitt första barn så har inget att jämför med mer än det som anges i rikshandboken och diverse appar. Han har aldrig haft det där samspelet där barnet ligger och är helt förtrollad av förälderns ansikte och pratar/ jollrar om vartannat. Hn har heller aldrig sträckt ut tungan och härmats i övrigt. Ska prata med BVC, men jag skäms så. Drömmer nästan varje natt senaste dagarna att vi får bekräftad diagnos, och den extrema sorg jag känner i drömmen hänger kvar hela dagen, för när jag vaknar kan jag inte säga att det bara var en dum dröm, utan det finns risk för att det är sant.

Får jag fråga hur du/ni hanterade att ert barn avvek från den sk normala utvecklingen och hur kändes det att sedan få diagnos bekräftad?

Om du inte vill ta upp ditt mående med BCV eller din man kan du ta upp dina funderingar och mående med någon kompis du litar på? Vill bara tillägga att jag är en stolt mamma till en autistisk son, han är fantastisk och jag skulle inte ha honom annorlunda på något sätt. Så vill bara skicka en styrkekram och berätta att man kan ha en lycklig familj (2 vuxna och 4 barn) trots att ett av barnen har autism. Sedan finns det ju olika grader av autism och om det finns anledning att utreda väldigt små barn är det ofta barn med stora avvikelser från det normala. Om BVC hade starka misstankar hade dom redan tagit upp det med dig och satt in extra kontroller. Barn utvecklas i olika takt och det är få barn som följer rikshandboken exakt.