hur få ett öppet förhållande att funka när den ene inte egentligen vill?

Nä, jag är straight. Och ja - jag misstänker att många (inklusive min partner) skulle tycka att det gjorde situationen lättare. Man kan ju som jag skrev i ett tidigare inlägg inte hjälpa vilket kön man är, och då är det lättare att släppa känslorna av otillräcklighet. Men faktum är att det är precis som du säger: det är samma sak. Det är EXAKT samma sak. Det finns ju tusen andra saker än kön som skiljer människor åt, och ingen människa kan ju täcka in alla olikheter i en och samma person.

Var skriver jag det?

Ska jag vara ärlig så vet jag inte om du driver med mig här... men med tanke på att jag uppenbarligen tolkade dig fel när jag trodde att dina första inlägg inte var seriöst menade så ska jag inte göra om misstaget - ÄR det så att du driver med mig får jag väl bjuda på det :)

Okej. Så här:

(i) Du frågade mig om jag hade använt den exakta formuleringen "Så om det öht ska funka är det min partner som får ändra på sig, och acceptera att jag träffar andra"

(ii) Jag svarade då "Nej, naturligtvis inte. Trådstarten var till för er här inne, för att förklara situationen"

Du ställde alltså en fråga angående formulering, och det var också formulering mitt svar syftade på.

(iii) Du tolkar mitt svar angående FORMULERING som om det vore ett svar angående INNEHÅLL, och påstår att jag har sagt att jag inte pratar med min partner om vissa saker som jag pratar med er om. Förlåt, men hur gick den tankekullerbyttan till?

För att verkligen förtydliga:

Jag har FORMULERAT mig på olika vis i trådstarten och i samtal med min partner - ja. Det är självklart. När man formulerar något anpassar man det man säger på olika sätt. Två viktiga faktorer här är å ena sidan mottagaren, och å andra sidan syftet med texten. Det sätt jag formulerar mig på i trådstarten är anpassat till mottagaren "läsare på FL", samt till syftet "ge en så tydlig beskrivning som möjligt för att läsare på FL ska förstå premisserna för min fråga". Det sätt jag formulerade mig på när jag tog upp frågan med min partner, å andra sidan, var anpassat till mottagaren "min partner", samt till syftet "break the news på ett så barmhärtigt och hänsynsfullt sätt som möjligt". .

När det gäller INNEHÅLL, å andra sidan - alltså VAD jag pratar om med er här inne, respektive med min partner - är där däremot naturligtvis ingen skillnad. Det finns ingenting som jag sagt här inne som jag inte också pratat (och pratar) om med honom.

Jag hoppas att jag varit tydlig nog nu, men om du på allvar kommer fram till några fler absurda slutsatser så för all del: låt mig veta, så att jag kan bemöta dem också.

Och jag inser ju absolut att det är så här det är. Själv kan jag inte förstå det - jag kan inte förstå hur man kan känna sig otillräcklig i nånting som faktiskt är fullständigt omöjligt för en att tillhandahålla; som man faktiskt inte kan hjälpa eller göra nåt åt - men jag inser ju att det ändå är så det känns, och jag respekterar känslan fullt ut. Av nyfikenhet bara: hade du haft lättare att hantera om din partner var bi, och även ville träffa kvinnor (men inga andra män), eller hade du känt dig lika otillräcklig i det; att du inte är kvinna på samma gång som du är man? (Hur jag än formulerar detta låter det nedlåtande och hånfullt; det är dock absolut inte så jag menar det, utan det är menat med all respekt i världen)

Om det är så du känner - att "hon går och väntar på att jag ska ge klartecken" - tycker jag att du ska prata med henne om det. Det måste ju vara en enorm press på dig att hela tiden ha hennes förväntan hängande i luften. 

Precis. Precis så. Förmåga att prestera sexuellt har av nån anledning satts upp på nån slags piedestal, skyhögt ovanför alla andra förmågor. Jag undrar varför det är så? Nog för att sex är otroligt viktigt, men det finns en del andra saker också, som är rätt najs om ens partner har koll på... 

Exakt så. Men det verkar ju vara frågan om en övertygelse om att man faktiskt på något övermänskligt sätt BORDE vara tillräcklig i alla (sexuella) avseenden, och då är det så klart svårt att bara rycka på axlarna och välja att inte utsätta sig för den pressen... man måste nog komma underfund först med att det faktiskt ÄR övermänskliga krav, och att man inte BORDE NÅGONTING.

Med reservation för att jag missuppfattat vad du menar med detta så tror jag att vi är helt överens här - med ett undantag: jag saknar inte förmågan att få djupa känslor för nån; jag saknar förmågan att få en specifik sorts djup känsla som folk skulle klassa som (romantisk) kärlek. Mer om det nedan. Hur menar du då? Om något så är det väl tvärtom? Att det, när det gäller att förstå hur en icke-monogam tänker och känner, är en fråga om att lägga till snarare än plocka bort (nämligen lägga till fler partners), och tvärtom? Eller hur menar du? Vad är det som plockas bort i det ena fallet, och läggs till i det andra?

Nu var ju återigen min poäng här inte att peka finger och påstå att du inte fattar saker eller nåt sånt. Min enda poäng var att vi kan inte FÖRSTÅ - i betydelsen att på ett känslomässigt plan KÄNNA LIKADANT SOM - alla människor, men att det inte innebär att man inte RESPEKTERAR alla. Och återigen: nej, jag kan, som jag redan sagt, inte förstå min partner i ovan nämnda betydelse, men jag förstår att han har det jobbigt, och jag har all respekt i världen för att han känner och tänker som han gör. Omvänt kan han inte förstå mig (återigen i ovan nämnda betydelse av ordet "förstå"), men han respekterar ändå hur jag är. I sista änden tror jag att det här bara handlar om hårklyverier; om olika tolkningar av ordet "förstå".Hur menar du då? Ja, det här är nåt vi har pratat MYCKET om. Nu menar jag inte att jag inte kan ha DJUPA KÄNSLOR för nån - definitivt inte. Jag är allt eller inget, och dem jag bryr mig om bryr jag mig väldigt, väldigt mycket om. Det jag menade var att jag inte kan filtrera ut en specifik känsla som är reserverad för min partner, som är annorlunda i jämförelse med hur jag känner för andra människor som står mig nära. Är du med? I en annan, bredare betydelse av ordet "älska", som omfattar alla former av väldigt djupa känslor för någon, inte bara den form av känslor som monogama människor anser att de har specifikt för sin partner - i den betydelsen är jag väldigt bra på att älska. 

Slutligen: jag uppskattar verkligen att du tar dig tid att försöka förstå (på ett intellektuellt - inte känslomässigt - plan ) hur jag menar. Vi är uppenbart väldigt, väldigt olika människor, med väldigt, väldigt olika syn på i alla fall de här sakerna, vilket lätt kan göra att man missuppfattar varandra, och kanske tänker att den andre verkar trögfattad eller motsägelsefull, så, som sagt: jag uppskattar att du inte bara avfärdar mig :) Dessutom: jag är en ganska förvirrande person överlag - inte minst för mig själv :)

Åh, ja: jag önskar att min partner hade varit som män generellt när det gäller det :) Sen måste jag säga att jag tror att hela den där bilden - att kvinnor generellt sett är demi-sexuella och män generellt sett inte är det - är totalt och fullständigt heltokig. Jag känner nog fler män som är demi-sexuella än kvinnor, om jag ska vara ärlig (även om detta är en uppskattning nu i stunden; inte nåt jag verkligen satt mig ned och gått igenom).

Återigen: jag har inte ställt honom inför ett sånt ultimatum. Det hade aldrig fallit mig in att ställa ett sånt ultimatum. Jag har förklarat för honom hur jag fungerar, och gett honom chansen att välja mellan att göra slut och att ha ett öppet förhållande. Jag skulle så klart kunna avsluta förhållandet också, men jag tycker att det är ganska rimligt att det är HAN som får avgöra om HAN vill prova ett öppet förhållande eller göra slut.

Jag vet att du inte menade det så - jag ville bara förtydliga :) Och att inte formulera sig så bra? Haha - där slår jag dig med hästlängder!! Bara titta på hur många det är som totalt missuppfattar saker jag har skrivit här inne, för att jag inte formulerat mig tillräckligt tydligt! Och jag håller så klart med dig i det sorgliga och frustrerande i för höga prestationskrav - oavsett vad de gäller <3 

Ok... ok, det verkar inte som att du driver med mig... du verkar genuint vilja säga nåt, och bli frustrerad över att jag bemöter det du skriver på ett sätt som du uppfattar som förvrängning, efterhandskonstruktion osv... Men det här är ju helt obegripligt? Jag har ju väldigt tydligt förklarat precis de här sakerna för dig redan? De exakta citaten som du använder talar ju rakt emot dig själv? Eller är det bara jag som är helt dum i huvet?

Snälla! Finns det nån annan här inne som förstår vad Tintin i Amerika menar - EFTER ATT HA LÄST MINA SVAR TILL HENNE - som har tid och lust att förklara för mig, för jag förstår verkligen inte, och det verkar inte som att hon förstår vad jag säger heller :( 

Åh! Nej! Nä, det menade jag absolut inte heller att du sa - jag ber verkligen om ursäkt om det kunde uppfattas så. Jag var inte öht inne på skillnad mellan monogam och icke-monogam här, utan enbart på det du sa om att män generellt sett är " bättre på att vilja ligga med någon som "bara" är en trevlig lekkamrat, som man glömt nästa dag." . På nåt vis är detta ju den gängse bilden - att män generellt sett kan ha sex utan att bry sig, typ (och alltså INTE är demi-sexuella), medan kvinnor måste bry sig för att vilja ha sex (och alltså ÄR demisexuella), men i min erfarenhet stämmer den bilden inte. Det var det jag menade. Är du med?

Citatet från Wikipedia, angående könsskillnader när det gäller svartsjuka - hur menade du med det? Menade du att det styrker bilden av män som ICKE demisexuella och kvinnor som demisexuella? Eller vad var avsikten med det citatet? Pallar du förklara?

Sen fattade jag inte riktigt heller vad du ville ha sagt med alla de andra citaten i just det här inlägget - de i början, som du inte öht kommenterade alltså. Du får hemskt gärna förtydliga vad du ville ha sagt med dem också, för jag fattar inte riktigt (haha, jag känner mig verkligen trög här...)  

Jag ska svara på detta också; ge mig lite tid bara - det kommer nog ta en stund, men jag återkommer :) Och jag uppskattar som sagt verkligen, verkligen att du faktiskt tar dig tid att svara :)

Ah, ja ok - jag fick läsa det här många ggr, men nu tror jag att jag fattar vad du menar, och ja: vi är ju helt överens här.Fast... återigen har jag ju inte ställt ett sånt ultimatum! Alternativet "ett monogamt förhållande där jag är otrogen" har aldrig funnits på kartan! De enda alternativen som öht varit (och är) aktuella är (i) göra slut, och (ii) fortsätta, men ha ett öppet förhållande. Uttalandet att "om vi har ett monogamt förhållande så kommer jag att vara otrogen" har endast och allenast varit menat som en förklaring till varför ett monogamt förhållande inte skulle fungera. Och anledningen till att det inte skulle fungera är ju precis just för att jag inte vill vara otrogen; för att jag inte brister i min respekt och hänsyn gentemot honom. Är du med på hur jag menar nu? Ser du att du totalt har missförstått mig? Jag säger inte att det är du som inte begriper, eller som valt att feltolka - jag fattar helt och hållet att det är jag som har formulerat mig otydligt. Men förstår du mer hur jag menar nu? Jag hoppas det, för det känns ganska förfärligt att bli så totalt missuppfattad beträffande nånting som står väldigt högt upp på listan för mig (nämligen respekt, hänsyn, omsorg om andra)Haha, först tänkte jag, "ja, precis - det är ju därför jag använder icke-monogam; för att det jag pratar om inte är det samma som polygam", men sen fattade jag vad du menar, och du har ju förstås helt rätt! Helt och hållet... Har du förslag på vad man kan använda för ord istället? Som betecknar någon som inte är monogam, men heller inte polygam? Sen är jag inte 110 % bombsäker på om jag inte egentligen är polygam, och att det där som jag tolkar som förälskelse egentligen faktiskt är det som andra menar med romantisk kärlek, och att jag bara helt enkelt är väldigt polygam, i det att jag i så fall känner romantisk kärlek för i princip alla närstående av manligt kön (som inte är släkt, skyndar jag mig att tillägga). Jag förstår att jag verkar säga emot mig själv här dock, för jag är som sagt otroligt förvirrad själv när det gäller det där. Jag har iaf levt i ett i ett öppet polygamt förhållande som funkade bra :)Ja, herregud, nu fattar jag ju vad du menar! Och jag håller helt med. Det var bara att jag i ditt tidigare inlägg inte öht fattade vad du menade, och det enda jag kunde komma på när det gällde att lägga till och ta bort saker var sexpartners. Och jag antar att vi är helt överens om att om det är det vi pratar om så är det en fråga om att lägga till i ett öppet förhållande, snarare än att ta bort (nämligen lägga till sexpartners) :)
Ja, jag vet! Jag tycker själv det är superirriterande, men har inte sett nåt val, eftersom fetstilen försvinner så fort nån citerar en... versalerna försvinner ju däremot inte. Jag har provat med att stryka under istället nu - men jag antar att den formateringen också försvinner när man citerar. Nåja, det viktigaste är ju att formateringen är rätt i originalet.

Allt detta är vad vi typ diskuterar dygnet runt fn :) Jag kan inte säga att han har kommit fram till ett definitivt beslut än - det kommer att dröja (och det måste det få göra) - men vi har jättebra samtal om det, och han känner sig redan mycket tryggare säger han. I början var han väldigt "taggig" (fullt begripligt, med tanke på att han känner som han gör), men efter hand har han börjat slappna av i våra samtal, och kan mer ta in saker, och han känner sig även tryggare och tryggare i det hela ju mer han märker att han kommer att ha väldigt mycket kontroll (och det är alltså han själv som säger att han känner så här; det är inte mitt önsketänkande). Som jag sa i nåt tidigare inlägg så tycker jag att det är han som ska få styra helt hur det ska gå till - jag är alltså beredd att kompromissa om allt utom att det måste vara öppet på något sätt. Just nu är han väl närmast inne på en lösning med ett begränsat antal fasta kk som han har "godkänt" i förväg. Själv är han inte öht intresserad av att träffa andra tyvärr. Han förstår inte öht poängen med sex utan kärlek...

Exempelvis för att de direkta citaten visar att det inte öht var detta du frågade mig. Det du frågade mig var detta:Dvs, du frågade mig om jag formulerat mig på samma sätt när jag pratade med min partner som jag  formulerat mig i trådstarten här. På det svarade jag "naturligtvis inte", eftersom jag formulerade mig på ett annat sätt när jag tog upp det hela med honom. Klart som korvspad.

De direkta citaten säger även emot dig för att du beskyller mig för efterkonstruktioner, när det bara är du som håller på med det, genom att först ställa frågan "Har du sagt exakt så till honom? har du det?", för att sen påstå att det du frågade var "har du frågat din partern att det är han som måste ändra på sig för du kommer inte ändra på dig" 

Med lite god vilja kan man ju dock tolka denna efterkonstruktion från din sida som att du helt enkelt inte insåg att det du frågade efter första gången var hur jag formulerat mig. Du kanske faktiskt ansåg att den normala tolkningen av "Har du sagt exakt så till honom? har du det?" är "har du berättat detta för honom", eller "har du förklarat detta för din partner" eller liknande (jag antar att det är det du menar med den ganska osammanhängande frågan "har du frågat din partern att det är han som måste ändra på sig för du kommer inte ändra på dig"). Alltså besvarade jag även denna fråga i inlägg #210:Och ändå - ändå! - fick jag detta fullkomligt bisarra svar:Slutligen:1. Jag ber om ursäkt för detta; jag kan förstå hur du kan uppfatta det så, även om det faktiskt, helt ärligt, inte var menat så - vare sig öppet eller underförstått. Ja, jag tycker jag att dina inlägg är väldigt svåra att förstå, och ja, anledningen till att jag har svårt att förstå dem är helt klart att du inte är så bra på att uttrycka dig (förlåt, men det är du faktiskt inte). Däremot är det inte sant att jag anser att det är fel på dig men inte på mig. Jag anser att det är precis lika illa att (som i mitt fall) inte kunna se förbi felaktiga ordval och osammanhängande meningsbyggnad, och bara fatta vad folk menar. Det är en stor brist hos mig. Därför bad jag andra, som förhoppningsvis är bättre på det än mig, om hjälp. 

2. Ja, jag är definitivt skyldig till att bara ha antagit detta utan att veta. Det kan naturligtvis tyckas fel att bara anta saker, men det är något som vi alla gör, hela tiden. Det är väldigt hårt att påstå att ett felaktigt antagande, som dessutom är synnerligen irrelevant i sammanhanget, visar att jag generellt inte bryr mig utan bara tar saker ur luften. Hade ditt kön varit nåt som öht spelat någon som helst roll hade jag tagit reda på det; inte bara antagit.

Avslutningsvis vill jag bara säga att om det är någon av oss två som genomgående, från början till slut i den här tråden, har antagit saker, feltolkat saker, och dessutom uttryckt sig otrevligt, nedlåtande, dumförklarande och allmänt aggressivt så... tjae, det är inte jag.

Tack för detta, verkligen  Exakt så. Exakt så. Och nu skäms jag för att jag blivit provocerad...

Starkt vet jag inte direkt... jag tycker att det är en självklarhet att man ber om ursäkt när man inser att man uttryckt sig på ett dumt sätt, precis som att det är en självklarhet att man inser att man kan göra misstag - och erkänner dem när man gör dem. Men tack för ditt erkännande i alla fall, det värmer :)Att vi människor inte alltid är medvetna om vad vi vill och hur vi beter oss kan jag absolut hålla med om. Att vi alla på ett eller annat sätt är en produkt av vår barndom håller jag också med om.

Däremot tänker jag att du kanske ska vara lite försiktig med att tro att du har en speciell förmåga att "se bakom" det folk gör och säger. Du håller själv med om att ditt sätt att skriva är svårt att förstå sig på, vilket jag tolkar som att detta inte är första gången du har varit med om att det uppstått missförstånd i din kommunikation med andra. Och det är ju inte bara andra som har svårt att förstå dig - du tycks ju även ha problem att förstå andra. Bara i denna tråden är det ju tydligt hur du tolkar in saker i det du läser som öht inte stämmer någonstans, och hur du drar långtgående, helt felaktiga, slutsatser om saker och ting utifrån dina egna förvrängda feltolkningar. Sen, när dina feltolkningar motbevisas, så avfärdar du det bara envist som efterkonstruktioner, självbedrägeri mm, istället för att faktiskt tänka att "ok , jag kanske misstog mig", och be om ursäkt. Kan du nånstans se att du är ute på  ganska hal is här? Jag säger inte detta för att bråka, utan bara som en... vädjan (i brist på bättre ord) till dig att inte lita för mycket på den där förmågan du tror att du har. Dels kan den komma att orsaka många onödiga problem för dig själv - men ok, det är ju din ensak om du vill utsätta dig för det - men ffa gör du ju livet surt för andra genom att sätta dig till doms över dem utifrån dina helt egna, hemmasnickrade tolkningar av saker och ting.

Jag hoppas att du förstår vad jag menar, och inte tar detta som ett försök att provocera dig (för det är inte så det är menat), utan som en helt seriöst menad uppmaning till eftertanke och sund självkritik. Jag kanske inbillar mig... men det känns som att du lagt lite av den ilska och stridslystenhet som genomsyrat dina tidigare inlägg åt sidan i ditt senaste inlägg så jag har lite hopp om att du kan ta detta på ett konstruktivt sätt.

Ja, visst är det så.

Samtalen går faktiskt bra tycker jag :) Oklart än vad det slutliga beslutet blir (och det lär ju dröja ett tag till), men oavsett vilket så funkar vår kommunikation väldigt bra. Han känner sig tryggare och tryggare i det här säger han, och vi känner båda att vi har fullt förtroende för varandra, och respekterar och älskar varandra, och det är ju trots allt det viktigaste. Kommer han sen fram till att han inte fixar att leva i ett öppet förhållande så känns det väldigt sorgligt, men vi kommer i alla fall att skiljas åt som vänner, utan några hard feelings eller gammalt groll som ligger och lurar. Det känns väldigt skönt. 

Men ett så fint avslut på vår ganska hetsiga diskussion! Utifrån det du skriver här verkar vi ha ganska mycket gemensamt trots allt, och tänka likadant i mycket :) Och jag uppskattar verkligen även din ursäkt och din förklaring om dig själv, och din lyckönskan värmer. Jag önskar dig allt gott också, och är verkligen, verkligen glad att vi kunde avsluta så här. Jag hör till den där sorten som liksom bara måste reda ut saker och ting med folk bara för att jag tycker att det är så hemskt om det ska finnas en massa dåliga känslor pga dumma missförstånd. Kram på dig!