Behöver lite tankar
Hej!
Behöver höra vad ni tänker om detta bara.
Jag har träffat en ny man som är helt underbar på alla alla sätt!
Han har fått ett nytt jobb, 20 mil bort.
Han vill att jag följer med och att vi startar vårt nya liv ihop här. Det låter helt perfekt! Jag har varit i staden många gånger och har bekanta här så det är inget helt nytt för mig här.
Men jag har barn.. Tre stycken.. Två på gymnasiet och en i grundskolan.
Två pappor inblandade.. De stora har alltid alltid bott heltid hos mig och pappan är inte särskilt intresserad.. De skulle kunna flytta med, bara det finns utbildningar som passar dem.. Eller att de har studentlägenhet kanske..
Men den lilla.. H*n måste ju vara kvar i skolan och måste ju i så fall skrivas hos pappan.
Jag litar helt och fullt på denna man! Han är en fantastisk pappa och inget skulle fattas barnet! Men jag känner mig inte helt lugn med tanken. Samtidigt som jag älskar den andre mannen och inget hellre vill än börja om med honom.
Det skulle betyda att jag träffar barnet varannan helg eller möjligen möjligen varannan vecka om jag bor i min hemstad varannan vecka och den nya staden varannan.. Till att börja med i alla fall..
Den nye mannen tycker att jag tänker för mycket. Skapar problem där det inte finns några. Att vi löser saker då problemet kommer och inte innan..
Och jag känner mig helt puckad för jag förstår inte riktigt vad han menar.. Man måste ju planera..
Han tycker att jag drar ner stämningen lite och att jag måste ändra inställningen. För det påverkar honom negativt såklart!
Han har vuxna barn så han har inget som håller honom kvar..
Jag är utbränd.. Har fått instruktioner av läkare att ta det lugnt och inte stressa. Att ändra mitt liv som det är nu och byta miljö osv.var nära få en stroke pga stress förut. Nu har avdomningar och nervryck börjat om igen.. Därför de vill att jag byter miljö.
I dagsläget är allting mycket krångligt med barnen och pappor och mitt nuvarande arbete..
Ska sägas att jag får jobb direkt i nya staden och att vi har ett hus vi får hyra där direkt. Bra betalda jobb handlar det också om!
Jösses vad jag snurrar i tankarna nu.
Någon som tänker något? Är jag dum i huvudet om jag följer mitt hjärta? Är jag dum i huvudet om jag INTE gör det och riskerar min man och ett nytt underbart liv? Stannar och riskerar min hälsa.. Åker och måste välja bort tid med barnet, och även de stora kanske .. ( De är 17 och 19 så de är sällan hemma längre..)
Ska jag vara ego och ta vara på de år jag har kvar liksom, man är inte 20 längre.. Eller som vanligt tacka nej och inte bara ego.. Eller ego, det kanske är mer ego att inte åka och riskera att jag blir sjuk och inte kan finnas för barnen av den anledningen..!?
Tankar.. Reflektioner.. Men var snälla med mig tack. Skäll inte på mig. Det gör jag så bra själv ?
