Ni som är otrogna hur känns det?

Känner igen mycket i detta.

Vi klarade oss dock väldigt bra utan terapeut.

Lite av en lögn och fantasivärld levde man i innan men för oss var det lite annorlunda. Jag var inte dummare än att jag fattade vad min man gjorde på resor och sena möten men valde att fortsätta att leva i min drömvärld tills den dag jag själv föll för frestelsen och hittade en fantastisk älskare.

När jag säger fantastisk menar jag självklart att han och jag hade fantastisk sex inget annat och absolut inte en man jag skulle vilja leva med.

Vi gick och lotsade för oss själva och för varandra tills en dag på venusgården där vi försökte få liv i vårt trista och nästan obefintliga sexliv och nästan i mun på varandra sa att jag har något jag måste bekänna och något vi måste reda ut. På något sätt kände vi båda två att tiden var mogen att ta det där samtalet som man i den bästa av världar borde ha haft för länge sedan.

Efter detta så har kärleken och respekten för varandra växt väldigt mycket.

Får väl också säga att när man var yngre var livet mycket mera svart eller vitt, rätt eller fel. Med åren och en relation som gått igenom lite olika faser är allt inte lika självklart längre.