Ni som är otrogna hur känns det?

Det verkar inte riktigt som min tes går fram riktigt märker jag.

Jag säger ju just det, att det logiskt rätta är givetvis som du säger, men i verkligheten är det inte så enkelt.

Det är en klassiskt äta kakan och ha den kvar.

Man har sitt trygga förhållande (med allt vad det innebär) man trivs i, och sexet löser man på annat håll.

Båda är nöjda med livet.

Men om man nu ska vara helt ärliga i förhållanden, så om jag tex berättade för min fru att jag egentligen inte tänder på hennes kropp längre, skulle hon ta det väldigt hårt, och jag vet att hon skulle må oerhört dåligt av det.

Så jag håller god min, då det är så mycket annat som är bra i vårt förhållande, tom sexet är långt bättre än de flesta har i långa förhållanden.

Men jag borde kanske vara ärlig och själv låta henne avgöra om hon vill leva med någon som inte tänder på henne eller hitta någon annan.

Eller så besparar jag henne den vetskapen...

Det verkar inte riktigt som min tes går fram riktigt märker jag.

Jag säger ju just det, att det logiskt rätta är givetvis som du säger, men i verkligheten är det inte så enkelt.

Det är en klassiskt äta kakan och ha den kvar.

Man har sitt trygga förhållande (med allt vad det innebär) man trivs i, och sexet löser man på annat håll.

Båda är nöjda med livet.

Att hon dragit på sig 30kg övervikt (minst) ...medans jag själv är vältränad och ser (kroppligt i vart fall) riktigt bra ut för min ålder.

Jag tycker inte jag ska behöva säga till en vuxen människa att ta hand om sin kropp, inte äta godis i bilen varje dag på väg hem ifrån jobbet osv.

Givetvis stöttar jag henne i att ta tag i det här, och hon ska försöka (igen), men för hennes skull så har jag hållt inne med hur jag känner egentligen, för det finns inget positivt med att tala om det.

Har man en gång sagt det kan man aldrig ta tillbaka det.

Har funderat ibland på att gå isär (har även varit andra orsaker), men det är så mycket annat som det innebär, tex ekonomi, delad vårdnad osv, så jag har bestämt mig för att fokusera på det positiva istället för det negativa, men ibland kan det vara riktigt jobbigt, speciellt när jag ser män med feta ölmagar och som ser allmänt sunkiga ut som likväl har en snygg, normalviktig fru.

Mycket väl medveten om att det är sjukt ytligt att tänka så, men nu är det som det är. Men jag håller det för mig själv som sagt.

Det man inte vet har man inte ont av.

Om otroheten har pågått länge är det knappast fråga om en liten affär. Jag förstår inte hur man genom att vara otrogen en lång tid kan riskera att skada den man säger sig älska. Det om något tyder på bristande kärlek. 

Om otroheten har pågått länge är det knappast fråga om en liten affär. Jag förstår inte hur man genom att vara otrogen en lång tid kan riskera att skada den man säger sig älska. Det om något tyder på bristande kärlek. 

Men alla känner inte som du när det gäller sexuella relationer. Om man är tillsammans med någon som har en annan syn kan det bli problem. Det är inte jag som inte förstår att livet är fyllt av svåra val utan otrohetsförespråkarna som är för bekväma för att vara ärliga mot sin partner.

Konstigt att de som försvarar otrohet kräver förståelse för otrogna men inte visar samma förståelse för dem som blir djupt sårade av otrohet.

Nedanstående citat är ett exempel på bristande respekt för den bedragnes känslor. Varför är det enbart de bedragna som ska visa hänsyn genom att jobba med sig själva, medan de otrognas beteende alltid ska accepteras och förstås? Det låter nästan som psykisk misshandel: jag har minsann rätt att göra som jag vill i förhållandet och om du inte accepterar det är det fel på dig.

klart som *** det är en illusion när det är den otrogne som luras och bedrar och medvetet skapar en bild om att h*n är trogen, det är ju det som den otrogne vill att partnern ska tro, därför döljer h*n sin otrohet, annars hade h*n lagt korten på bordet, ditt resonemang är så dumt så klockorna stannar.

ingen relation är perfekt och det finns många relationer med kommunikationsproblem, men där parterna fattar att mer bedrägeri spär på illusionen. Det är skillnad på att medvetet bedra någon annan än att bedra sig själv. Väljer partnern att bedra sig själv trots att h*n vet om otroheten, då går det plötsligt att jämföra däremot...

Jag kan möjligen förstå det resonemanget om otroheten varat under en väldigt kort tid. Då kan den eventuellt ses som ett mänskligt misstag, men om den pågår i åratal har man satt det i system på ett annat sätt och det är mycket mer sårande att bli förd bakom ljuset under så lång tid. Att gå bakom ryggen under en längre tid på ett utstuderat sätt kan inte ursäktas med att partnern betett sig illa, det är bara uttryck för feghet och oförmåga att ta ansvar för förhållandet. Dessutom är det långt ifrån alltid så att den bedragna har gjort något fel.