Forum Änglasyskon - änglarum
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Jag älskar inte mitt barn så som man ska, någon som känner igen sig och i så fall hur gick det?

    Ons 21 aug 17:56 Läst 0 gånger Totalt 10 svar
    Anonym (Tråds­tart)
    Visa endast
    Ons 21 aug 17:56

    Som titeln. Jag älskar inte min 4 veckors bebis så som man ska. Jag tycker om h*n och älskar h*n nog på något sätt men inte alls så där obeskrivligt mycket och enormt djupt som är möjligt. Jag vet att det är möjligt eftersom jag kände en sån enorm förutsättningslös kärlek till mitt första barn, som jag förlorade i magen under traumatiska omständigheter i samma veva som ett par andra jävligt jobbiga saker hände i livet. Det barnet älskade jag så djupt från dagen jag plussade. Vart totalt förstörd i flera år efter förlusten av det. Fick en väldigt djup depression, ångestoch PTSD. Mår fortfarande inte bra utan har kvar både depressionen, ångesten och ptsd?n men i mildare form. Hur som helst, efter det har jag inte kunnat älska på samma sätt igen. Har varit gravid flera gånger efter det (men fått missfall alla gångerna) men inte känt någonting för dem. Har blivit ledsen men inte alls på samma sätt. Kände till och med att jag inte ville ha barnet under andra graviditeten trots att det var i allra högsta grad planerat och efterlängtat innan. Jag kände ingenting under graviditeten med min bebis. Var helt oberörd under ultraljuden, kände ingenting känslomässigt när jag kände sparkarna eller när jag pratade med magen (vilket inte hände ofta, tyckte bara det var tråkigt och inte det minsta mysigt). Jag vet att inte alls känner något under graviditeten så jag tänkte att det är normalt, känslorna kommer sen...

    Kände ingenting nör jag fick se mitt barn första gången vid förlossningen. Kände ingenting när jag höll h*n, kände typ ingenting på BB osv. Tänkte att det kommer sen. Om några dagar, veckor eller månader. Bebisen är en månad nu och jag känner fortfarande ingenting. Tankarna på att h*n skulle kunna dö eller någon vara elak mot h*n är jobbiga och gör mig ledsen men i övrigt känner jag inte något särskilt. Saknar h*n inte om jag är iväg utan h*n på nåt ärende utan tänker inte ens på h*n då, tycker det är tråkigt och jobbigt att prata med h*n och hålla ögonkontakt - vill hellre sitta med mobilen typ, blir direkt irriterad och feustrerad när h*n gnällig och får lust att kasta ut h*n genom fönstret (OBS! skulle aldrig göra det!), har väldigt lätt att hitta massa ?fel? på h*n både utseendemässigt och beteendemässigt (fokuserar mer på felen och saker med h*n som är inte är *perfekta* än det som är bra och sött med h*) och tycker inte ens tanken på att adoptera bort h*n är jobbig utan känner att jag inte ens skulle sakna h*n om jag adopterade bort h*n...

    Är så ledsen för detta. Det känns som jag är permanent förstörd och numr helt oförmögen att älska på det sätt jag tidigare kunnat. Helt objektivt har jag ett helt underbart, väldigt sött och relativt lätthanterligt barn. H*n förtjänar det allra bästa. Jag tar hand om h*n, gosar, pratar, sjunger, säger hela tiden att ?jag älskar dig?/?mamma älskar dig? osv. men känslorna finns inte, vilket jag har dåligt samvete över. Jag önskar jag älskade h*n så starkt. Jag vill känna så för h*n som jag gjorde för mitt första barn, men de känslorna kommer inte...

    Någon som varit med om samma? Gärna efter att förlorat en graviditet/barn ni älskade starkt. Hur gick det för er, kom de rätta? känslorna eller inte och i så fall när? Någon som har något tips på vad man kan göra för att öka känslorna som INTE involverar att gå och prata med någon, för det tänker jag defintivt inte göra oavsett vad och det är inget som ska diskuteras eller ifrågasättas här.

  • Anonym (Stell­a)
    Visa endast
    Ons 21 aug 18:29 #1

    Jag har en pojke som var kraftigt tillväxthämmad och var tvungen att komma ut alldeles förtidigt. Graviditeten var komplicerad redan från start och min lilla kille var nära döden ett par gånger de första månaderna. Han vårdades på neo och det kändes inte riktigt som att han var min, det kändes som att han tillhörde sjukhuset mer än mig och min man.

    Det tog mig ca tio månader innan jag fick den där riktigt starka moderskärleken för honom. De första månaderna kände jag ett stort ansvar för att han skulle ha det bra och oändligt med ömhet men inte i närheten av den starka kärlek jag känner nu. Lustigt nog kom min kärlek för honom samtidigt som jag slutade amma. Vet inte om hormonerna spelade in eller om det bara var en tillfällighet.

  • Anonym (Erika­)
    Visa endast
    Ons 21 aug 18:32 #2

    För att ha klarat av förlusten av det barnet som du älskade så har du levt i en överlevnads mode där du har försökt förtränga sorgen och så har du levt till du fick din nuvarande barn. Därför känner du inget. Du tillåter inte känslorna. Du har stängt av dom under så lång tid. Dom känslorna finns för ditt barn men du har dom instänga och låst om dom. Du behöver gå i terapi och släppa ut känslorna sakta. Det kommer att ta tid men det är möjligt att våga känna igen.

    Video tips

  • Ons 21 aug 18:40 #3

    Jag tyckte att kärleken växte fram gradvis, efter åtta månader ungefär. Det tog nog ett helt år minst att växa in i rollen som mamma.

  • Anonym (Tyra)
    Visa endast
    Ons 21 aug 21:09 #4

    Åh vad ledsamt det du gått igenom och det du nu går igenom! Undrar om du medicinerar mot din depression mm? För det kan ju verkligen göra en känslomässigt avtrubbad 3>

  • Anonym (Gold)
    Visa endast
    Ons 21 aug 21:15 #5

    Först: beklagar verkligen allt du gått igenom. Alla de sakerna spelar säkert in för dina känslor.

    Men med det sagt: jag hade en okomplicerad graviditet och en väldigt lätt förlossning. Jag kände inte heller den där översvallande kärleken till mitt barn. Visst tyckte jag om honom och ville ta hand om honom men den där riktiga förälskelsen kom nog efter typ ett år nästan. Eller ett halvår i alla fall. Det växte fram.

    Stressa inte över det, då kommer du låsa dig mentalt bara. Försök ta dagen som den kommer, en dag i taget. Mest troligt så kommer det växa fram. Det du kan (och borde) göra är att prata med BVC och kanske få något samtalssöd för att hantera alla dina känslor och erfarenheter.

  • Anonym (Usch)
    Visa endast
    Ons 21 aug 21:29 #6

    Mitt första barn är tonåring nu och jag känner fortfarande inga otroliga kärlekskänslor för hen. Tyvärr. Inte i närheten av vad jag känner för de yngre syskonen. Kan bero på att första barnet har annan pappa som misshandlade mig på alla sätt, och barnet påminner om sin far. Jag har obearbetade trauma säkert. Ska börja i terapi bara jag orkar.

    För tillfället är läget ändå "lugnt" och min relation med min äldsta är lite av en kompis relation...

    Önskar ändå att du TS finner kärlek till ditt barn!

  • Anonym (Kry)
    Visa endast
    Tor 22 aug 15:15 #7
    Anonym (Trådstart) skrev 2019-08-21 17:56:31 följande:

    Som titeln. Jag älskar inte min 4 veckors bebis så som man ska. Jag tycker om h*n och älskar h*n nog på något sätt men inte alls så där obeskrivligt mycket och enormt djupt som är möjligt. Jag vet att det är möjligt eftersom jag kände en sån enorm förutsättningslös kärlek till mitt första barn, som jag förlorade i magen under traumatiska omständigheter i samma veva som ett par andra jävligt jobbiga saker hände i livet. Det barnet älskade jag så djupt från dagen jag plussade. Vart totalt förstörd i flera år efter förlusten av det. Fick en väldigt djup depression, ångestoch PTSD. Mår fortfarande inte bra utan har kvar både depressionen, ångesten och ptsd?n men i mildare form. Hur som helst, efter det har jag inte kunnat älska på samma sätt igen. Har varit gravid flera gånger efter det (men fått missfall alla gångerna) men inte känt någonting för dem. Har blivit ledsen men inte alls på samma sätt. Kände till och med att jag inte ville ha barnet under andra graviditeten trots att det var i allra högsta grad planerat och efterlängtat innan. Jag kände ingenting under graviditeten med min bebis. Var helt oberörd under ultraljuden, kände ingenting känslomässigt när jag kände sparkarna eller när jag pratade med magen (vilket inte hände ofta, tyckte bara det var tråkigt och inte det minsta mysigt). Jag vet att inte alls känner något under graviditeten så jag tänkte att det är normalt, känslorna kommer sen...

    Kände ingenting nör jag fick se mitt barn första gången vid förlossningen. Kände ingenting när jag höll h*n, kände typ ingenting på BB osv. Tänkte att det kommer sen. Om några dagar, veckor eller månader. Bebisen är en månad nu och jag känner fortfarande ingenting. Tankarna på att h*n skulle kunna dö eller någon vara elak mot h*n är jobbiga och gör mig ledsen men i övrigt känner jag inte något särskilt. Saknar h*n inte om jag är iväg utan h*n på nåt ärende utan tänker inte ens på h*n då, tycker det är tråkigt och jobbigt att prata med h*n och hålla ögonkontakt - vill hellre sitta med mobilen typ, blir direkt irriterad och feustrerad när h*n gnällig och får lust att kasta ut h*n genom fönstret (OBS! skulle aldrig göra det!), har väldigt lätt att hitta massa ?fel? på h*n både utseendemässigt och beteendemässigt (fokuserar mer på felen och saker med h*n som är inte är *perfekta* än det som är bra och sött med h*) och tycker inte ens tanken på att adoptera bort h*n är jobbig utan känner att jag inte ens skulle sakna h*n om jag adopterade bort h*n...

    Är så ledsen för detta. Det känns som jag är permanent förstörd och numr helt oförmögen att älska på det sätt jag tidigare kunnat. Helt objektivt har jag ett helt underbart, väldigt sött och relativt lätthanterligt barn. H*n förtjänar det allra bästa. Jag tar hand om h*n, gosar, pratar, sjunger, säger hela tiden att ?jag älskar dig?/?mamma älskar dig? osv. men känslorna finns inte, vilket jag har dåligt samvete över. Jag önskar jag älskade h*n så starkt. Jag vill känna så för h*n som jag gjorde för mitt första barn, men de känslorna kommer inte...

    Någon som varit med om samma? Gärna efter att förlorat en graviditet/barn ni älskade starkt. Hur gick det för er, kom de rätta? känslorna eller inte och i så fall när? Någon som har något tips på vad man kan göra för att öka känslorna som INTE involverar att gå och prata med någon, för det tänker jag defintivt inte göra oavsett vad och det är inget som ska diskuteras eller ifrågasättas här.


    Åh vad jag känner igen det du skriver!

    Har förlorat två barn under graviditeterna på traumatiska sätt innan vårt barn tillslut föddes levande. Första graviditeten var så galen och fel redan från början så jag kände på mig att det aldrig skulle gå vägen. Ändå älskade jag mini från första positiva testet, första ultraljudet och enda in i kaklet när de tvingade mig till akutoperation för att ta bort mini för att jag skulle få leva. Sörjer det fortfarande och lär bära det med mig så länge jag lever.

    Andra graviditeten slutade i ma. Jag tänkte att det nog skulle gå bra från början. Vem har otur två gånger i rad liksom? Jag älskade lillebror ändå tills han dog i magen. Sen stängde jag ner.

    När jag så blev gravid en tredje gång kände jag närmast inget. Jag försökte skydda mig själv tror jag. Vi skulle ju ändå inte få behålla mini så det var bättre om jag inte brydde mig. Men veckorna gick och mini fortsatte kämpa på. Tillslut föddes mini levande som genom ett mirakel. Men jag kunde inte känna alla de där fantastiska känslorna, för han skulle ju fortfarande tas ifrån oss. Jag gjorde allt man ska. Var älsklig och omhändertagande men varför skulle jag såra mig så att jag fäste mig vid mitt barn då det bara skulle göra så ont den dagen han dog?

    Veckorna gick och plötsligt blev mini jättedålig. Vi pratar liv eller död. Det var nu dags sa min hjärna! Men mini överlevde. Veckorna gick. Månaderna gick. Jag började låsa upp dörren till känslorna jag stängt in. Min mini lever. Och jag älskar mini över allt annat. Hur kan man inte det när mini är min och så perfekt?

    Så för mig handlade allt om att skydda mig själv från sorg. Känslorna fanns där innerst inne men jag vågade inte släppa ut dem.
  • Anonym (Olga)
    Visa endast
    Tor 22 aug 15:42 #8

    Det är inget konstigt att inte älska sitt barn.
    Det är bara moralkärringarna här på FL som blir upprörda.
    Ute i det riktiga livet finns det många män och kvinnor som inte älskar sina barn.
    Det är inte lag att man måste göra det.
    Barn växer upp och blir vuxna trots att de har föräldrar som inte älskar dem.
    De får till och med egna barn och så rullar det på och har alltid gjort.

  • Anonym (Flipp­a)
    Visa endast
    Tor 22 aug 20:42 #9

    Det finns hjälp att få. Om du mår dåligt av det kan du säkert få träffa en kurator via BVC.

    Min vän förlorade sin son (tredje barnet) när han endast var fjorton dagar. Hon blev gravid snart igen och födde en dotter. Hon hade väldigt svårt att älska henne utan funderade till och med på om hon hade fått med sig fel barn från BB. Detta till trots kunde hon inte sova under de första månaderna av skräck för att även det här barnet skulle dö.

  • Anonym (Tråds­tart) Trådstartaren
    Visa endast
    Tis 27 aug 22:32 #10

    Tänkte uppdatera den här tråden utifall att någon annan i samma situation läser den i framtiden. Det är inte länge sedan jag startade tråden men känslorna för barnet finns nu där på ett helt annat sätt. Så otroligt djupa. Sitter här och tittar på mitt sovande lilla barn och känner sån enorm kärlek att jag gråter så tårarna sprutar just nu. Dessa djupa känslor fanns nog där hela tiden redan från början, jag vågade nog, som andra i tråden var inne på, bara inte erkänna det och ta till mig barnet helt i rädsla att förlora h*n.

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll