Forum Irritation - Samhälle
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • En dag poppis andra opoppis?

    Tor 5 sep 20:24 Läst 0 gånger Totalt 1 svar
    Tor 5 sep 20:24

    Har läst Familjelivs forum i flera år men aldrig tänkt på att bli medlem, nu känns det som dags och försöker med ett första inlägg. :)


    Är inte säker på om jag placerade tråden rätt, men det föll under känslan samhälle och irritation. Hojta gärna till annars!

    Jag är en väldigt social och framåt kille, med ett behov av i alla fall bekräftelse av gemenskap. Det jag menar är att jag behöver nödvändigtvis inte träffa någon alla dagar för att må bra, utan ett meddelande här och var så man vet att man lever fungerar gott. 
    I min mening anser jag mig vara omtyckt, därav växer irritationen då jag inte förstår och samtidigt sänks mitt självförtroende då jag inte får ovan "bekräftelse".

    Till saken:
    I hela mitt liv har jag lagt märke till att det kommer tider då allting bara faller på plats. Oavsett hur jag egentligen mår inombords så funkar allting! Människor kommer fram och hälsar, nya vänskaper blomstrar, flörtandet blir enkelt och möjligheter utanför det sociala visar sig tydligt. Lite som en häftig aura som drar åt sig allting.


    Men! Tror många av oss som haft den här erfarenheten också vet att efter regn kommer solsken. Plötsligt, och jag menar plötsligt så är blickarna av det andra könet är borta, folk svarar inte på samtal eller sms, vänner har varken ork eller tid att ses och erbjudandena gick till någon annan. En hemskt aura som stöter bort allting.

    Det luddiga är att det inte är en sak, utan samtliga som följer varandra. Detta gör att man inte har någonting att hålla kvar i för att vara positiv för en själv eller andra tillslut, och får invänta nästa känsla av solsken. Jag finner inte heller att jag kanske sänks av en grej som gör att nästa grej faller med, utan allt kommer samtidigt.

    Jag (återigen) anser mig själv inte ha dessa upp och nergångar, så jag försöker förgäves få kontakt, vilket känns förnedrande efter ett par dagar kanske veckor. Då jag har behovet så kan jag inte gräva in mig i en hobby och vänta ut det negativa, och för mig går det ut över liv och arbete tillslut.

    Är det någon som känner igen sig i detta och själv har kanske fördjupat sig i tanken? Vad gör du/ ni åt sådana tillfällen för att inte sänkas själva? Ska man strunta i människor helt tills det vänder igen? Tänker lite att om alla skulle göra så hade vi haft en väldigt sorglig värld.

  • Tor 5 sep 21:49 #1

    Känner igen det.

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll