Orkar inte mer

Hej! Önskar jag kunde ge dig en kram och få dig att må bättre.. Ska göra mitt bästa för att försöka ge dig lite hopp. Jag har mått dåligt tidigare i livet. Har varit deprimerad och lidit av ångest. Minns inte exakt hur jag kom ur det eller när det exakt hände men successivt började saker och ting ljusna. Det tog tid så ge inte upp! Efter att jag fått ordning på saker och ting blev jag gravid och har idag två barn, hund och hus. Jag kan absolut ha ångest ibland men livet är överlag ljust och jag har hittat min inre ro. Hur gammal är du? Hur ser ditt liv ut i övrigt? Du är så duktig som kämpar på, fortsätt med det! Kram

Tack för ditt svar och så skönt att du mår bättre idag. Jag är 43 år, gift och har en dotter som är 15 år.

Får du någon medicin? Ibland kan det vara en bra kickstart för att orka börja leva igen så kan man fasa ut sen igen när man är i bättre balans.

Giving up is not an option

Ja jag äter antidepressiva och ångestdämpande medicin, men känns som de det bara håller mig över ytan.

Jag har haft depression med mycket ångest. När det var som värst låg jag inlagd på psyket. Det i sig hjälpte mig kanske inte så mycket, men det var ändå någon form av avlastning. Familjen eller jag behövde inte tänka på så mycket praktiskt då. Bara att få upp mig, äta, sköta hygien var fruktansvärt jobbigt.

Jag skulle säga att tiden var det mest avgörande. Att stå ut tills det börjar läka.

Jag åt antidepressiva medicin som jag tror hjälpte, men en viktigare medicin var en som hjälpte mig sova. Jag sov bort så mycket som möjligt.

Det tog tid, gudarna ska veta att jag kämpade, jag gick på promenader, försökte le, skötte mitt barn så gott det gick, tvingade I mig mat, gick i terapi, bad folk om hjälp med allt möjligt. Detta blandade jag med gråt, svår ångest, meningslöshetskänslor, svarta tankar.

Det vände för mig, det var fruktansvärt innan det hände, men nu mår jag bra! Jag tar hand om mig. Jag äter medicin, det tänker jag aldrig sluta med. Jag tränar, jag äter bra mat, jag sover om nätterna, jag stressar inte.

Jag hoppas verkligen du kan komma dit jag är, och har varit de senaste 7 åren. På ett bra ställe.

Hej!

Jag vill först och främst säga att jag har ingen erfarenhet av ptsd så kan inte ge några specifika råd kring det. Jag är själv bipolär och kämpat med sjukdomen (framför allt depressionerna) i många år.

Det som slår mig, har du fått rätt medicinering? För mig tog det många år innan jag fann rätt kombination.

Tränar du något? För mig har fysisk träning gjort mig glada, framför allt, är det ett sätt att hantera ångest.

En promenad i skogen är lika bra som ett joggingpass. Jag får själv ett lugn i skogen.

Har du något intresse eller är du på något sätt kreativ? Jag tycker själv att små projekt kan ge mig livsglädje, något att se fram emot. Man får ägna tankarna åt något annat än de jobbiga en stund.

Jag tycker idag att jag lever ett ganska bra liv trots att jag brottas med sjukdomen varje dag. Jag har lärt mig vad som fungerar för just mig i jobbiga tider. Hur jag klarade/-ar mig då allt var/är som värst? Tänker på mina älskade närstående och kramar dem extra mycket.

Hej!

Jag vill först och främst säga att jag har ingen erfarenhet av ptsd så kan inte ge några specifika råd kring det. Jag är själv bipolär och kämpat med sjukdomen (framför allt depressionerna) i många år.

Det som slår mig, har du fått rätt medicinering? För mig tog det många år innan jag fann rätt kombination.

Tränar du något? För mig har fysisk träning gjort mig glada, framför allt, är det ett sätt att hantera ångest.

En promenad i skogen är lika bra som ett joggingpass. Jag får själv ett lugn i skogen.

Har du något intresse eller är du på något sätt kreativ? Jag tycker själv att små projekt kan ge mig livsglädje, något att se fram emot. Man får ägna tankarna åt något annat än de jobbiga en stund.

Jag tycker idag att jag lever ett ganska bra liv trots att jag brottas med sjukdomen varje dag. Jag har lärt mig vad som fungerar för just mig i jobbiga tider. Hur jag klarade/-ar mig då allt var/är som värst? Tänker på mina älskade närstående och kramar dem extra mycket.

Tack för att du skriver!

När jag tänker på mina närstående så skäms jag över mig själv och känner mig som en stor belastning. Därför känns det ibland som att ge upp vore enklast för alla.

Jag har provat en rad mediciner, även fått ECT-behandling. Så tror dos och sort är ganska bra.

Jag trivs i skogen, försöker så ofta jag orkar vara där och promenera eller bara vara. Försöker även yoga men det är väldigt svårt att ta sig för.

Tack för att du skrev och fint att läsa att du mår bra idag!

Det är tiden som är så hemsk jobbig, har sedan mina borndomstrauman mått dåligt i perioder, som blivit värre och längre för vart år. Så nu känns det som om det inte finns ett slut.

Jag har varit inlagd på psyket i 6 veckor i vintras. Igår frågade min psykolog om det inte var dags igen. Men det känns som ett misslyckande. Jag har problem med sömnen men sover iaf nästan 6 rimmar per natt.

Styrkekram - PTSD är förjävligt.

Fick min diagnos för fyra, fem år sedan, men det var för att jag först då kom till en läkare som var kompetent nog att förstå att mina depressioner och min ångest berodde på en traumatisk barndom som jag inte bearbetat.

Jag står i kö till traumabehandling. Har du fått det? Om inte så är det något du bör få. Om du känner dig redo givetvis, annars kanske det är bättre att avvakta.

Tycker du att din terapeut är bra?

Jag har också varit djupt nere i depressioner och känt att allting varit meningslöst. Det som hjälpte mig var att ta en dag i taget. Ta dig igenom dagarna och försök hitta något som får dig att känna dig lite bättre.

Har du stöd hemifrån? Det är också viktigt.

Tack för ditt svar! Jag hoppas att du snart får trauma-behandling. Har inte fått det, men trivs bra med min terapeut.

Jag har svårt att berätta för min omgivning hur dåligt jag mår. Varje morgon blir jag besviken att jag vaknar till en ny dag.

Tid verkar vara det som är lösningen. Det stressar mig, för det känns som omgivningen inte förstår det. Inga frågor hur jag mår, utan det är frågor om när jag ska börja arbeta igen.

När du får sådana frågor så kan du bara svara något svävande, att du kommer vara sjukskriven så länge du är sjuk, och du vet inte hur länge du kommer vara sjuk.

Om du orkar kan du berätta för dem att det stressar dig att pratar om jobb när du är sjuk.

Har du något som får dig att koppla bort tankarna och slappna av?

Även om du inte testat det, så rekommenderar jag mandalas målarböcker, mindfulness (finns guidad meditation som ljudböcker eller på Youtube), pussel, handarbete, lera, göra smycken.