Var ska jag bo? Vad ska jag göra?

Verkligen ingen?

Om du är ensambarn så kommer du troligen både vilja och behöva hjälpa dina föräldrar när de blir äldre. Det kan ju vara en faktor.

Du skriver att många av dina vänner där du bor nu kommer flytta inom några år och att du är rätt klar med festandet i din umgängeskrets.

Om du inte bott på din hemort på länge, hur det du att det inte finns öppna människor där? Givetvis kommerser vara annorlunda att bo i en annan del av landet men öppna, härliga människor finns på de flesta ställen, särskilt större orter.

Mkt talar för en flytt tycker jag. Bjud in din flickväns mamma att flytta med också så har ni era närmaste samlade på samma ort.

Håller med

Flytta till hemorten!

Skulle ni ångra er går det ju faktiskt att flytta igen. Om du inte vill bo kvar den dag duna föräldrar inte finns i livet längre så går det att flytta.

Och musiker finns precis överallt om man kollar runt. Även på småorter, och med småorter menar jag samhällen på mycket mindre än 60000. Jag bor på ett väldigt litet ställe och känner till flera stycken.

Ja, den tanken slog mig på riktigt idag. Hur orättvist det än må vara att jag inte har syskon så har jag vare sig jag vill det eller inte ett ansvar att ta hand om mina föräldrar när jag blir gammal. Det kan jag inte göra om jag bor 35 mil därifrån.

Ja, klar och klar vad gäller festandet överdrev jag när jag tänker efter. Det är väl just krogen jag är över med. Istället umgås jag hemma hos vänner eller i replokalen med folk från andra lokaler och dricker lite öl och jammar. Det är just sånt jag i synnerhet kommer att sakna för det vet jag med säkerhet inte finns i Kalmar, som är den stad jag syftar på. Den andra staden kan jag också lika gärna nämna och det är Malmö.

Staden är otrygg ja, men jag gillar folket, att man kan se ut som man vill utan att bli dömd, att det finns så många likasinnade (särskilt i kvarteret vi bor) som också är musiker eller konstnärer. Men, jag kan kanske hitta lite alternativa människor som är inne på musik där också, men då blir det med universitetsungdomar då det är där jag kan ändå kan tänka mig att "såna människor" finns.

Det låter fånigt detta med identitetshysterin men hela min identitet bygger på kreativitet i form av konst och musik. Jag är helt enkelt rädd för att mötas av människor som inte är intresserade av musik vilket är mitt liv.

Det är så svårt, fattar inte att ingenting kan vara lätt. :/

Jo, det har du rätt i. Är väl mest rädd för förändring, vilket min flickvän brukar påpeka att jag är. Känns bara trist att flytta nu när man äntligen funnit sig i ett sammanhang, vilket jag faktiskt har. Jag har den senaste tiden mer och mer börjat umgås med folk (mest musiker) till min (och min flickväns) stora glädje.

Däremot har jag bara någon enstaka person jag skulle vilja kalla vän i Malmö. Mitt ex möjligtvis som också bor i Malmö. Vi är vänner, men dock hörs vi knappt nu för tiden. Vi var tillsammans i 10 år och hon också var från hemorten. Då våra föräldrar och några av våra barndomsvänner bor i Kalmar var det självklart att så småningom flytta dit. Så det hade ju varit planerat länge. Nu är dock kontexten ändrad då min nuvarande tjej inte har någon connection till Kalmar.

*bump*

Ja, det första är så klart en viktig faktor. Men samtidigt måste det ju i så fall gå att lösa på annat sätt, t ex att dom flyttar närmare än istället. Om läget skulle vara att jag älskade stället där jag bor över allt annat och avskydde hemorten - har jag därför ett obligatoriskt ansvar att flytta till hemorten när mina föräldrar blir gamla?  Man borde kunna ordna så att dom flyttar närmare en istället... hade man t ex haft barn hade det ju inte bara varit att flytta. Men jag vet, det är så klart en faktor jag tänker på.

Dock har jag börjat ändra mig. Jag har börjat må allt bättre psykiskt den senaste tiden och känner att det blir bättre och bättre. Har tendens att bli låg (särskilt denna årstid) och då dras jag allt mer åt tanken på hemorten, tryggheten och att man söker sig från människor. Nu har jag blivit supersocial och träffat massa sköna människor. Det är musiker och konstnärer som man inte hittar på hemorten och jag har riktigt roligt med dom, både som musiker och på fester. Har helt enkelt kommit tillbaka till att känna mig som mig själv och när jag mår så här är jag jättesocial och får ärligt talat lite panik över att flytta till hemorten som är 5 gånger så stor som denna stad jag bor i nu.

Det handlar helt enkelt om att jag i så fall flyttar från Malmö till Kalmar, och det är en stor skillnad på städer minst sagt. Visst, det sker mycket skit i Malmö men människorna här är otroligt öppna - otrolig skillnad från hemorten. Man kan vara ung länge här för folk dömer en inte om man är lite äldre. Jag t ex är 38 år och dom jag börjat umgås med nu är allt från 24-39 år och alla behandlas lika och har kul ihop. Just det skulle vara svårt att hitta i Kalmar för där är det mer det klassiska att dom flesta gifter sig och skaffar barn när dom är mellan 20-28 år. Jag har två polare på hemorten som är ett år yngre som inte har barn, men dom är undantaget som bekräftar regeln typ.

Samtidigt älskar jag Kalmar för att det är en så fin stad, naturen är underbar, närhet till Öland, men så klart man saknar sina vänner där hemma på hemorten. Jag älskar snö och även om det inte är så mycket i Kalmar mot norröver är det ändå minst en period per vinter då man kan åka skidor, skridskor osv. Mycket kortare avstånd också till skidorten än från Malmö.

Men jag älskar ändå Malmö, hur mycket jag än försöker förtränga det, trots det tråkiga här (som man dock inte märker av så mycket som man kan tro). Det är också bara 20 min till Köpenhamn som är en fantastisk stad där jag var senast nu i helgen. Det finns mycket här som ständiga event för spelningar, konstställen, filmspelningar osv.

Men ja, det som talar mest för att flytta är att jag troligtvis kommer uppskatta det som jag njuter av här nu sen när man skaffar familj och jag känner mig ledsen när jag tänker på att jag var så nära att köpa hus där innan. Mina föräldrar och vänner räknas med det. Men man kanske ska stanna några år och känna efter? Är bara så rädd att min flickvän kommer att ändra sig snart igen. Hon var först helt på att flytta och jag köpte till och med ett hus som jag sen fick häva köpet på för att det var mögelskador, men det menade man att jag fick skylla mig själv för och förlorade därför massa pengar. Innan dess budade jag på mitt drömhus som hade ALLT och mer. Ett hus man bara kan fantisera om att hitta igen, ett stort hus nära Kalmar där jag känner några som faktiskt är musiker. Världens utsikt och tillhörande byggnad på två våningar med en gammal snickeriverkstad och gästrum med superfin utsikt. Jag drömmer om att bli gitarrmakare och finsnickare och hade allt serverat där. Bara det är så jävla rent ut sagt svårt att glömma, även om det är meningslöst att älta det. Men det känns dock omöjligt att man kommer hitta ett sånt hus igen där, och det är också en orsak till att det tar emot att flytta.

Efter detta med husen lade vi ner projektet efter detta och väntade ett halvår, och sen var jag sugen igen men då hade min flickvän ångrat sig och sa att tyvärr "du hade chansen". Blev skitledsen då och då ville jag bara mer och mer flytta och ja... Men sen ändrade hon sig igen bara för några månader sen och vill nu detta igen om jag vill, men kan tänka sig stanna här. Men vem vet, hon kanske ändrar sig igen och denna gång aldrig ändrar sig till att kunna flytta till Kalmar igen. Så himla svårt för det stressar mig.

Som sagt, förvirrad men så himla svårt.