Mammor, vad tycker ni om era barns bonusmammor?

jag har svårt för henne, tycker att hon krossar både en och annan gräns

Känner henne inte, har aldrig träffat henne och efter att hon träffade barnets far så har barnets far inte träffat barnet. Det var tre år sen.

Så bonusmamma vet jag inte om hon kan kallas. Pappas nya. Som ingen har sett. Och som drog med sig hela pappans släkt till den osynliga sidan.

I början tyckte dottern mer om mig än sina föräldrar och det stack till i biomammans ögon. Sen insåg hon att utan mig skulle hennes dotter inte ha någon mamma. Eftersom dottern bodde heltid med pappan och mig. Hon släppte garden och vi blev goda bekanta. Det var hon och jag som hade hand om dottern. Hon ringde mig om det var något och jag ställde alltid upp och gick på alla avslutningar och möten i skolan, jag var kontaktpersonen för skolan.

vilka gränser korsar hon?

märkligt. anser du att det är hennes fel att pappan och barnet inte har någon kontakt?

Spännande! Hur gick det till när hon släppte garden? Tog hon eller du steget?

Hon berättade för pappan att hon var lite avundsjuk på mig och han sa bara till henne att gilla läget typ.

Jag märkte att hennes inställning förändrades sakta men säkert. Hon är intelligent och förstod att det var för dotterns skull, inte min. Jag gillar inte ens barn och har inga egna. Vill inte ha heller. Men dottern och jag blev tajta direkt. Jag var nog inte så typiskt mammig eftersom jag bara var 22år då.

Typ 10år senare så sa hon rakt ut till mig att hon var glad att jag fanns i deras liv. Att hon var tacksam.

Är du bonusmamma eller har du lämnat ditt barn till en ny?

Det är ju mest pappans fel, givetvis. Han är klen och vek. Men hon kunde vara en snällare och trevligare människa och inte hota att lämna honom om han träffar sitt barn.

Så visst är hon också en bov i dramat.

jag är själv bonusmamma 

Tyckte bra om henne och att det var positivt när hon kom in i barnens liv eftersom hon var mer pålitlig och ansvarstagande än deras far. Blev dock sur på honom för att han lade över så mycket ansvar på henne. Vi hade en bra relation, och hon anförtrodde åt mig att pappan behandlade henne illa. Jag försökte stötta men utan att lägga mig i för mycket.

Senare började hon dock delta i destruktiva beteenden med pappan som drabbade barnen. Jag kan tycka synd om henne då jag förstår att hon är nedtryckt och manipulerad. Så det är inte helt hennes fel, men hon har varit delaktig. Idag har jag ensam vårdnad och barnen träffar inte sin pappa längre.

Om hon en dag tar sig ur den destruktiva relationen med honom kan jag tänka mig att vi återupptar en kontakt då hon är mamma till mina barns halvbror. Idag finns ingen kontakt dock.