Kommer aldrig komma över att det tog slut pga detta... :(

Hej Familjeliv, måste bara skriva av mig lite då jag går igenom en jobbig period just nu.

I början av året gjorde jag och mitt ex slut, en riktig tuff period som jag aldrig trodde jag skulle ta mig igenom, tills jag träffade kvinnan i mina drömmar. Vi träffades på ett så otroligt speciellt sett, kände verkligen känslan "det här är menat att det skulle hända". Då hade jag nyss gått ur mitt förhållande (en månad sen ungefär) så kändes sjukt hur jag redan kunde känna så. Hon hörde av sig och ville träffas igen. Vi träffades och träffades. det gick månader och månader tills hon ställde frågan och det blev VI. Allt kändes så himla bra, det kändes så menat alltihop. 

Tyvärr så var det ett distansförhållande vi satte oss i. Inte så farligt långt emellan oss (1h 30 ungefär) men tillräckligt för att skapa problem. Hon lider av psykisk ohälsa vilket inte var ett dugg problem ibörjan när vi träffades. Men ju längre tiden gick, ju mer märkte jag på henne att det här inte tar bra på henne med distansen, då hon vill ha mig hos sig hela tiden för att må bra. Jag, vi vart ännu en tyngd för hennes ångest hon redan bär på. Vi båda jobbar så det är inte alltid vi kan ses, börjar tidigt och den andra kanske slutar sent ibland, ja ni förstår. Så vi försökte ses så ofta vi kunde. 

Jag tar psykisk ohälsa så otroligt seriöst, vill inte att någon ska behöva lida av det, en hemsk sjukdom. Så jag har alltid försökt att funnits där, tagit spontana turer till henne när hon mått som värst, allt för att få henne och må bättre. Men det var nog nu i slutet av okt/novembermånad jag verkligen började märka av att hon mår så himla dåligt, men kämpar på otroligt mycket för oss endå, men nu började det ta på mig också, här började tankarna komma in att jag kan inte låta henne må såhär. 

Jag tog modet att skicka sms:et att vi måste prata. Vi träffades, umgicks, hade det så himla mysigt. Tills det var dags. Att prata. Tårarna slutade aldrig komma när vi båda erkände för varandra att detta inte kommer funka pga en jävla distans. Vi pratar i flera timmar om oss och hur mycket vi tycker om varandra, vi pussas, kramas och kan inte låta bli varandra.

Vi gör slut.

Sedan säger hon "Jag tror vi kommer ses igen, tror inte du det? Då sa jag "vet inte, men hoppas verkligen det". Då vart hon jättelåg i typ 10 minuter. Sedan frågade hon, "varför sa du så?, att du inte vet?"  Då sa jag: "Såklart jag vill att det ska bli vi igen mer än allt men just nu måste du fokusera på ditt mående. Det viktigaste just nu är att du mår bra igen. Och jag vill inte bygga upp några förhoppningar om att det ska bli vi igen och sen slutar det med att vi inte hör ett ord ifrån varandra istället, det skulle döda mig att gå o vänta på ingenting." Då bröt hon ihop, och jag med.

Nästa dag kom, hon ville att jag skulle stanna kvar tills hon slutat sitt jobb, men det kändes lite dumt, vi har ju gjort slut lixom..? Vi har sedan skrivit lite på sms att vi älskar varandra och hon verkligen inte vill detta men måste jobba på sitt mående, vilket är helt rätt av henne. Sedan inte så mycket mer.

Om ni tänker "flytta ihop" så finns det ingen möjlighet för oss att flytta ihop just nu, annars hade vi självklart gjort det. 

Det gör så jävla ont och behöva släppa någon man verkligen ser sin framtid med, varför fanns hon bara inte i min stad? jag är så himla orolig att jag aldrig kommer kunna släppa henne, hon är verkligen mitt allt.

Väldigt skönt att skriva av sig, och förmodligen har ni också kanske varit med om något liknande som ni vill dela med er av? Känner verkligen att jag behöver prata med någon men har inte direkt någon i min närhet som jag trivs att prata om sånt här med. 

Om ni idag är med eran kärlek, var otroligt glada för det, uppskatta den möjligheten ni har att ni får vara med varandra, värdera det otroligt högt. ??

Mvh en mycket trasig kille.