Hur förklarar man sitt mående som man aldrig nämnt högt? (Sjukskrivning)
Uppvuxen i missbrukarfamilj. En förälder tog sitt liv, den andra bevittnade jag flera självmordsförsök. Överlevande förälder var alkoholist. Blev pga det jourhemsplacerad som ung tonåring. Fick barn ung. Gick aldrig ut skolan (men skaffade en utbildning senare)
Vid 18 års ålder fick jag ångest/depression. Gad, kallades det tillslut. Levde i ett förhållande med psykiskt misshandel i ca 6 år. Fick ätstörning och höll på att stryka med. Började med ssri. Fick tänderna förstörda så pass att jag idag inte kan äta mat. Gick kbt, begärde skilsmässa och jobbade som vanligt (även under tiden jag mådde dåligt).
Någonstans därefter blev det lite bättre/ljusare. Men senaste 2 åren har varit värre. Konstant trötthet som inte går att vila/sova bort. Ser ingen glädje i något alls (även fast jag har fina barn och partner). Längtar varje dag till kvällen så jag kan få sova då det är enda chansen att rymma från livet.
Har fått remiss skickad för att få fixa tänderna, men kan inte äta, så vikten rasar. Lever nu också med högt blodtryck och är anemisk.
Klarar av familjelivet med nöd och näppe. Är nu arbetslös då jag inte direkt har något att erbjuda och vågar inte tala inför folk pga munnen.
Vill inte dö, men orkar inte leva. Har ingen övrig familj då jag uteslutit min enda förälder pga sitt missbruk. Har inga vänner då jag låser in mig och varken vill eller orkar göra något.
Känner nu efter dessa år (är över 30 nu) att livet har slagit mig. Och ska för första gången försöka sjukskriva mig och förhoppningsvis få träffa en psykolog.
Men hur gör man? Ska man berätta sin livshistoria? Jag känner väl ändå att allt hänger ihop och bildar en syn på vad man gått igenom i stora drag (många saker utelämnas pga rädsla att någon här ska känna igen en).
Jag känner att det börjar gå ut över min familj. Och jag vet inte ens vem jag är längre.