Barn med autism, hur märktes det som små?

Kan bara svara för mig själv, min autism började märkas redan när jag var runt halvåret enligt mina föräldrar.

På min som märktes det redan från nyfödd. Han är idag 12 och har en hel del svårigheter.

Hur märktes det då sa de?

Hur märkte ni det?

Under hans första levnadsår, vilka svårigheter / avvikelser märkte ni av då?

Svårt med det sociala samspelet.

Nej, märkte över huvud taget inget alls förrän de närmade sig puberteten. Har 2 barn som har aspergerdiagnoser men de har också mkt hög intelligens så förklaringen var att sådana barn ofta "maskerar" (omedvetet förstås) med sin begåvning. De fick diagnoser i tonåren, när det blir svårare att hantera det sociala samspelet. Det var så det kom fram. Mina barn är myndiga idag. 
Det går rätt bra för dem just nu men det var en ohyggligt jobbig högstadietid vilket resulterade i trassel även i gymnasieåldern. 

Så här i efterhand kan jag se tecken från treårsålden, men då kopplade jag inte ihop det med ev autism. Det var inget avvikande under bäbistiden. Sonen är elva, fick diagnos asperger förra året och med lite anpassningar i skolan så går det bra för honom.

Mig veterligen är kriteriet för att autism/asperger ska uppfyllas, att svårigheterna visar sig redan i barndomen. Har aldrig hört talas om någon med Asperger som inte haft problem under barndomen eller det andra du beskriver. Å andra sidan får många felaktiga diagnoser idag.

Jag har för övrigt också väldigt hög intelligens vilket de flesta med Asperger har.

Redan som nyfödd avskydde han närkontakt. Kunde aldrig amma eller ens hålla han i famnen och mata honom. Enda sättet att få han att äta va att lägga han i vagnen med nappflaskan själv. Alltid känslig för intryck, även idag. Sitter helst inne, får han ut i offentliga miljöer slutar det alltid i kaos.

Redan som nyfödd avskydde han närkontakt. Kunde aldrig amma eller ens hålla han i famnen och mata honom. Enda sättet att få han att äta va att lägga han i vagnen med nappflaskan själv. Alltid känslig för intryck, även idag. Sitter helst inne, får han ut i offentliga miljöer slutar det alltid i kaos.

Redan som nyfödd avskydde han närkontakt. Kunde aldrig amma eller ens hålla han i famnen och mata honom. Enda sättet att få han att äta va att lägga han i vagnen med nappflaskan själv. Alltid känslig för intryck, även idag. Sitter helst inne, får han ut i offentliga miljöer slutar det alltid i kaos.

Märkte att han inte verkade trivas så bra i famnen. Han skrek bara när han var hungrig och svarade inte på leenden. Han gav ingen direkt ögonkontakt. Han är åtta nu och tillvaron fungerar rätt bra. Det är inte helt lätt med kompisar men han har några.

Jodå jag vet det. Jag vet "allt" om detta nu, haha. 

Men efter att BUP utrett så kunde de konstatera att det funnits tecken. Jag skrev att vi aldrig hade märkt något, men det betydde inte att det inte funnits tecken. 
Tecken som vi blev medvetna om när de utreddes var tex att ena barnet när han var yngre hade svårt att veta om vi föräldrar var tex arga, han frågade ibland "mamma är du arg?" om jag var trött och kanske hade ett irriterat tonläge. Han fick ibland låsningar, tex när skolan skulle iväg på klassresa, så att han inte kunde åka med.  Som någon annan skrev i tråden; det har funnits tecken men inget som vi kopplade till autism. Eftersom barnen fungerade väl så reagerade heller ingen i förskola eller skola egentligen. Det var vi själva som började funder över äldsta barnet runt åk 5.
När han gjorde utredningen hade han tex oerhört dåliga resultat på ett test där man ska se på bilder och avgöra vilken känsla personerna förmedlar. Han kunde bara pricka in de med allra tydligast ansiktsuttryck tex arg, jätteledsen osv. Bilder som visade personer som var trötta, fundersamma, ängsliga osv, de tyckte  han bara såg likadana ut. Då var det inte så konstigt att han på högstadiet fick väldigt svårt att gå till skolan för där var det så mycket folk och han utvecklade en oro över att behöva gå genom korridoren där folk stod och hängde. Han kunde inte avläsa alla deras ansikten, han blev oroad över vad de ville/tänkte om honom (trots att de antagligen inte tänkte något alls just om honom). 

Främst det barnet är jag helt övertygad om att diagnosen är rätt. Det andra barnet fick en väldigt "svag" diagnos, så svag att de frågade oss föräldrar om de skulle skriva en eller inte, men det som avgjorde att vi tyckte det, var just svårigheter med det sociala, ointresset för det kanske man kan säga (vilket inte alls var så när han var liten) + att han har svårt med olika typer av mat (vilket ju är väldigt vanligt inom autism) och lite annat. De ansåg också att han hade svårt med ögonkontakt, vilket vi inte reagerat på, men just det barnet har rätt kraftiga glasögon och det är möjligt att glasen gjort att vi inte riktigt sett "hur" han tittar. Oss som han känner har han ögonkontakt med. 

Båda mina barn är särbegåvade och vi har ju bara tyckt att det varit roligt att det gått så bra i skolan när de var yngre och inte tänkt att det skulle vara ett problem för dem, men på högstadiet formligen kraschade allt. Senaste åren har jag lärt mig massor om särskild begåvning och i kombination med asperger.