Kämpar med livet för att få snitt, men är det värt det?

Det finns en Facebookgrupp som heter ?Rätten att välja kejsarsnitt?. De har massor av erfarenheter och goda råd. Många är dessutom traumatiserade omföderskor.

Jag tjatade mig till ett snitt eftersom barnet beräknades väga 4,6 kg. Pga sjukdom (hos vårdpersonal) och allmän lågprioritering hade vi inte fått en läkartid förrän BF-7. Den underläkare sedan vi kom till hade inte ens rätt att bevilja snitt(!) Det hon istället erbjöd var igångsättning ?för att barnet inte skulle hinna bli ännu större?. Det är vara det att igångsättning ÖKAR riskerna för i princip allt. Andelen akuta snitt (farligare snitt) för förstföderskor är 40%, och då har jag inte räknat med de arma stackare som får tångförlossningar, sugklocka och annat som lätt ger svåra skador. Det borde gynekologen vetat. Jag tvärvägrade i alla fall och sa att om underläkaren inte kunde bevilja snitt så fick de ta dit någon som kunde. De drog in gynekologbakjouren som fixade beslutet på 5-10 min. Tror det underlättade att jag var en väl påläst läkare också.

Vi åkte lugnt och fint till sjukhuset på förlossningsdagen. Snabb och enkel ryggmärgsbedövning. Kateter sattes och drogs medan jag var bedövad, märkte det aldrig. När jag frågade min man om de skulle börja snart sa han: ?Barnet är snart ute.? Hon skrek från första sekunden och jag fick hålla henne efter någon minut. Var på benen efter 5-6 timmar men behövde morfin första dygnet. Inget smärtstillande efter det. Mjölken kom som den skulle. Var ute och cykeltränade efter två veckor, när jag plötsligt vaknade upp ur babybubblan och såg mig omkring. Ärret är en smal vit rand under troskanten. Var lite bedövad på nederdelen av magen ett tag, men använder inte den känseln så ofta, så jag minns inte när den kom tillbaka.

Egentligen har jag något slags morbid nyfikenhet på att gå igenom en vaginal förlossning, men inte tillräckligt för att utsätta mig för de risker en sån innebär. Ska alla gånger be om snitt nästa gång också.