Vår dotter är s.k. hemmasittare

Låter fruktansvärt jobbigt. Kan tänka mig att efter såhär lång tid är det svårt att komma tillbaka för henne, kan inte vara kul att gå till skolan där alla antagligen vet om att hon suttit hemma i 4:a år.

Vad säger hon om gymnasiet? Kan ni börja jobba för att ny skola och klass kan bli en nystart för henne där hon får börja om? Typ förbereda henne för den förändringen osv? Jag vet inte men ev ställa lite krav på att hon ska ge gymnasiet en värdig chans?

Ja, värsta tiden i våra liv. :/

Hon ska börja på en individuellt program på gymnasiet efter sommaren där hon då får chansen att läsa upp de betyg hon nu kommer sakna.

Skolan har varit helt fantastisk under denna "resa"!

Tack för att du svarade! <3

Låter som en oerhört jobbig situation för er alla. Vad tror du och din dotter om KBT via nätet? 

Kan hon ha blivit utsatt för någon övergrepp som lett till den här, vad det verkar, generaliserade ångesten, självföraktet och kontrollen kring mat?

Tack! <3

Vette katten om det skulle gå att genomföra, men ska tänka lite mer på den möjligheten också.

Nej, inget sånt har inträffat heller. Vi har en nära och god relation som sådant, och tror att hon skulle vara helt ärlig även om det. (har frågat henne)

Allt är liksom så märkligt, hittar inget bättre ord. 
Hon är som intrasslad i mentala loopar.
Så svårt att förklara..

Gör en adhd/autism utredning på henne och var även förbered på att gymnasiet troligtvis inte kommer att fungera och låt henne då ta ett studieuppehåll på ett år, där det inte finns någon press eller tjat. Därefter ha en diskussion igen om det är läge att börja plugga igen om hon mår bättre.

www.brainchild.org/till-dig-som-ar-tonaring/

Du skriver att hon är smart, känner hon/ni igen er i denna text?

Jag lider verkligen med er.

Jag har en son som har/haft ätstörningar och ångest. Han svälte sig själv tills vi nästan blev inlagd på sjukhus med sond. Han klarade inte av att gå ut ur sitt rum och travade runt runt där inne när det var som värst och han gick inte i skolan på en hel termin.

Vi tvingade honom till bup Han skrek i panik när vi åkte och oftast somnade han av ren utmattning innan vi var framme. Vi var in till bup flera ggr I veckan när det var som värst och träffade både läkare, psykologer, sjuksköterskor osv. Ju fler ggr vi tvingade in honom desto lättare blev det för honom, sedan fick vi dessutom snabbt lära oss hur ångest funkar. Så vi kunde hjälpa honom och förklara att när det känns som värst så kommer det inte bli värre utan då kommer det att vända och lätta allt eftersom. Så sakta men säkert så var det inte så ångestladdat att åka längre.

Vi fick enormt bra och snabb hjälp av bup det är jag evigt tacksam för. Men resan har ändå varit lång. Vi var sjukskrivna med honom i 2år och fortfarande klarar han inte att gå heltid i skolan och när orken inte riktigt finns där så är det maten som blir lidande, anledningen till hans ätstörning är att han ör rädd för att kräkas och minsta lilla bubbel han känner i magen får man fullkomlig panik och ångesten är total

jo, hon står i kö för detta, men får inte göra den förrän hon blivit starkare..

Hon har i pricnip haft studieuppehåll hela detta studieår. Det tråkiga är att om hon inte läser in några ämnen under nästa år kommer gymnasistarten för henne inte att ske förrän hon är 18,5 år. Och detta är inte ett alternativ för henne heller. 
För nånstans i allt detta har hon ambitioner. Egentligen mer än vad hon mäktar med.

Tackar för ditt svar!

Oj oj, så jobbigt ni haft det! <3  Vad skönt att det gått/går åt rätt håll! Och att bup var så bra! Men det tar tid, det gör det...

Vi är inte så imponerade av bup här hos oss, även om kontakten varit relativt snabb och "trevlig". Att det ska ta 4 år innan de kommer fram till att de inte kan hjälpa henne så bra som de tänkt sig liksom..

Dottern har sluppit regelrätt ätstörning (låter ju tokigt, då hon ju haft ett ätstört beteende, men hoppas du fattar) Det låter rent fruktansvärt jobbigt! <3

Jag/vi kommer i alla fall börja tvinga henne till mer aktivitet, dvs. lämna sitt rum mera. Små saker, små steg.

Hm, intressant, ska läsa.

Kort beskrivning av dottern:
*ambitiös
*smart 
*vältalig och duktig "samtalare" (har alltid legat över genomsnittet för sin ålder)
*väldigt lätt att bli överempatisk och nå sina känslor. Alltså för mycket, om man nu kan beskriva det så.
*väldigt uppmärksam på stämningar, energier i "rummet", andras mående och andras uttryck.
*väldigt kreativ
*lätt att tex. se en ritad figur "från andra sidan".

Det som blir tokigt är ju när hon tar på sig andras negativa känslor, och när hennes ambitionsnivå är högre än uthålligheten.