Ensam resten av livet
Har bott i Stockholm i många år nu. Jag minns att jag nästan blev helt paralyserad och gav upp när jag 27 år och dåvarande sambo/pojkvän gjorde slut. Orkade inte dejta, hade inte sex på flera år, tänkte hoppa ner i kanalen, eller lägga mig stupfull på isen och somna in. Jobbade samtidigt men det var på jobbet jag gav min energi. Sen sov jag bort fritiden
Självklart hade jag nog en depression, jag visste att jag borde gå till en psykolog, men tyckte inte jag hade råd. Tänkte också att en psykolog ändå inte skulle kunna hjälpa mig.
Känner igen mig i det att känna sirg, rädsla, ensamhet och längta efter en familj.
Efter 5 år så lossnade det och jag träffade så småningom min nuvarande sman och fickbbarn i sista sekund nästan.
MMen om jag inte träffat honon så hade jag nog hamnat på psyket till slut. Det är jag helt övertygad om.
Jag läser ett och annat på nätet och en del mäns syn på kvinnor är skrämmade. Det verkar som att det finns ett anta som tycker att kvinnor är för gamla efter 30.
Att kvinnor som inte har en man eller tidigt skaffar barn får skylla sig själva.
Men det är faktiskt så att det ofta är männen som väljer.