Anonym (Nemesis) skrev 2021-11-23 20:36:26 följande:
Jag har sedan strax innan jag startade tråden haft en paus från vår återupptagna kontakt. Nu känns det precis som det gjorde under de tjugo år vi inte pratade. Lugnt och skönt. Inga av mina ord som sägs i förtroende under försök att knyta an, min öppenhet om mig och livet för att bjuda in till ömsesidighet, kan vändas som en spjutspets mot mig i repliken. Avstånd är helt enkelt bäst. Hur mkt jag än rustar mig kan jag omöjligen stålsätta mig mot hans totalt värdelösa snack, särskilt när det peppras med klyschor om att "fan tar sina lån tillbaks", "krypa till korset" och hur "sjuka" alla är som överhuvudtaget tycker något annat än han. Då kan han på sin höjd komma på sig själv och sträcka sig till "Jodå, jag är svart/vit å tänker faen inte ändra mig för någon", förnöjt skrockande med iskall röst. "Det är det slut med! Krypa för andra!". Herregud, vilken självbild och historierevidering, han var tyrannen och det var vi som kröp av rädsla. Örfilen (i bästa fall) ven i luften om man uppbådade sin sista lilla min av protest med att lyfta blicken och stirra tillbaks lite eller vågade göra ett pyttelitet fnysljud med näsan när det kokade av ilska i ens lilla kropp. När han inte tappade det helt och slog kunde han vara så jäkla otäck och göra saker så man "slog sig själv", som att hålla en högt och släppa en på klinkersen eller lyfta i byxlinningen och skaka så det gjorde ont där nere.
Ni som undrade om vi syskon har varandra. Nej, tyvärr inte. Det är labila syskon som vänder på en femöring i humöret och med ganska grund förståelse för andra. Dock hatar de vår far innerligt.
Angående sambon. Han är alldeles för farlig, i alla fall för min psykiska hälsa, att jag skulle våga fråga hans sambo eller hennes barn om hur han betett sig, eller sprida något på byn. Hon har åtminstone mitt nummer nu.
Det där med "istället för blommor, tänk på Kvinnojouren X". Helt lysande. Så kommer det bli. Det är allt som behöver sägas. Och byrån får fixa allt om han dör efter henne.
Tack för stödet <3, ni som läste in nyanserna i att sätta ord på och röra vid den svindlande tanken för väluppfostrade flickor att få vara respektlös och berätta vilken jävel han är när han inte kan ta mig längre. När jag var liten fantiserade jag ibland om att jag skulle slå honom hårt när han var gammal och skröplig :) Jag tror mkt av mina tankar om att få vara "respektlös" bottnar i hans syn på vår rädsla och tystnad som uppnådd "respekt".
<3 Avstånd helt är nog i princip det enda som funkar. Sådana sjuka människor kan man som normalfungerande inte värja sig mot, för vi har spärrar som gör att vi hela tiden hamnar i underläge. Det skulle krävas en extremt sjuk personlighet för att lyckas ta ära och heder av en sådan person, och den sjuka personligheten ska vi vara glada över att vi inte kan uppbåda! Var glad över att du inte kan möta din far i hans sjuka värld - det betyder att du har klarat dig ur din barndom med en styrka han bara kan drömma om att besitta. Var stolt över det! Du är stark som har klarat det! Och fantisera på om alla möjliga scenarion där du trycker till din pappa och orsakar honom all den själsliga (och fysiska) smärta du vill att han ska uppleva. Lev ut det i fantasin och njut sedan av det faktum att du är en fri, vuxen människa, i säkerhet från hans värld.
