Vad gör man om hoppet är ute?

Hoppet är kanske inte ute, men om det känns så så behöver man kanske värdera om saker lite grann?

Jag tänker t.ex. på kvinnor som verkligen vill ha barn, men sen får reda på att de inte kan. Det känns som om livet försvann, mattan drogs undan under fötterna och man bara vill dö. Inget känns meningsfullt längre. Då behöver man hitta något annat som ger mening i livet. 
Försök dra en parallell till ditt eget liv - hur/var kan du hitta en mening om det du önskade inte blir av? 

Jo, det har du rätt i. Jag har för min del skrivandet som jag älskar, men det ersätter ju inte en partner. Jag försöker fokusera på det, men det är svårt ibland.

Det finns en klämkäck klyscha som säger att "om du alltid gör som du alltid gjort kommer du aldrig få annat resultat än det du alltid fått"....

Med det sagt kan det vara värt att ägna sig åt lite tuff självrannsakan och fundera på vilka förändringar du faktiskt gjort och om det faktiskt var så stor förändring som du trodde och hur mycket du ändå står kvar i din comfortzone trots allt... Ska man göra en förändring i sitt liv måste den ju ändå resultera i en skillnad som faktiskt märks och är klart påtaglig resten av livet. Att klippa sig och köpa en skjorta förändrar ju inte mycket liksom om du förstår..

Köp en Bmx-cykel och börja tävla. Bli volontär i Indien ett år. Satsa på att flytta utomlands när du är 45. Adoptera ett barn från Peru. Byt livsstil helt enkelt. 

Du kanske ska sänka ribban lite, försök hitta bara någon, starta där, hål det på någorlunda kompis nivå eller sikta bara på var kompis. En sak tar en till en annan.

Nu kanske han inte behöver adoptera han kan beställa en fru från Thailand, det är många som gör, har en kompis som gjorde detta och hon är hur snygg som helst, dom har nu varit ihop länge och trivs tillsammans.

Så TS sök en Thai tjej?

@TS: Så tråkigt att du ska behöva känna dig ensam, obetydlig och oälskad. Vi har ju pratat en del här på FL genom åren och kan säga att obetydlig är du verkligen inte. Du är trevlig, vettig, klok, rolig, kreativ, alltid omtänksam och även när du är nere utstrålar du värdighet. You?re the bigger man! Och vi är flera här på FL som verkligen uppskattar dig, det ska du veta.
Men ensam?jo?jag vet att du känner så och längtar efter nån. :/

Men samtidigt du är inte ens 40 så livet är deffo inte slut än på många många år och dessutom är det oftast ingen nackdel för en man att uppnå lite mognare ålder. Du är en man, ingen pojke. Räta på ryggen vetja!

Fast med det sagt så förstår jag du har det tungt med ensamheten. För att träffa nån måste man också göra sig anträffbar. Typ. En del träffar nån genom jobbet, andra genom fritidsintressen, föreningsliv, kurser, utbildning. Gör du nåt utöver jobbet? Nåt där du på hyfsat naturligt sätt kan knyta kontakter med tjejer?

Människor är inte varor som man beställer.

Finns det liv finns det hopp. Jag är en sån där som faktiskt tror att det finns nån för nästan alla. Undantag psykopater, fullblodsidioter och knarkare typ. Och dit hör ju inte du. Om det inte nappar i den egna dammen får man fiska nån annanstans. Huvudsaken man är tillgänglig. Och inte utstrålar att man är på jakt. Jag har träffat såna och hugaligen, då springer man åt andra hållet som kvinna! När vilken kvinna som helst mellan 15 och 55 skulle duga ungefär. 
Om man är nåt så när hel och ren, social, kan prata och inte beter sig som ett svin finns det nån som kan bli intresserad.

Jag är 50, och här kan du läsa min egen tråd om att känna sig ensam och längta efter nån.
Dom flesta tycker att det är kört i min ålder, men du har tiden för dig på ett annat sätt.
www.familjeliv.se/forum/thread/81672893-skulle-du-hoppas-pa-karleken/1

Inte bara har han tiden för sig, han har också en fin och varm personlighet.