Berätta om din kärlekshistoria
Min historia är både fin och sorglig. Fin för att det var mycket kärlek och glädje, sorglig för att den är avslutad trots att den kunde fortsatt.
Jag träffade henne online. Jag var inte desperat men kände att det saknades mig någonting i livet. Hade två små barn deltid, jobbade och umgicks med vänner men det var allt. Hade konton på en handfull ställen men tycker inte att online dating fungerar något bra, så jag började avsluta dem. Det sista stället var happypancake och kontot var kvar ett tag då det var gratis. Jag sökte bara folk i min närhet (Stockholm) men tänkte en dag att nä, nu får det vara bra med det där, jag stänger ner kontot. Fast jag ändrade mig, utökade området till närliggande län.
Det var då hon dök upp. Fantastiskt vacker, skör men också stark, en gnista i blicken som inte gick att undgå. Hon skrev till mig innan jag ens snubblat över hennes profil.
Allting gick ganska fort. Jag blev blixtförälskad och tror hon blev det med. Jag lämnade Stockholm bakom mig och flyttade, först en gång för att komma närmre henne och även mina barn som bodde långt från mig, sen hem till henne. Vi gjorde och upplevde massor de första åren och det var fantastiskt.
Sen kom covid, arbeta hemma och en uppsjö av problem kring barnen och annat. Vi började bråka mer och mer, till synes om inget. Jag började gå i terapi för att få bukt med min "ilska". Har aldrig varit en arg person tidigare i livet så det kändes konstigt, men jag var fast besluten att göra något åt det för hennes och vår skull.
Men jag är ingen arg person och har aldrig varit det. Det var en reaktion till något jag inte hade kunskap om. Det vet jag idag men nu är det för sent. Om jag kunde backa tiden ett par år och ha den insikt jag har idag så hade det gått att rädda, det är jag säker på.
För hon är skör, rädd och allt det där. Men hon är också stark och helt fantastisk. Hon kommer att bo i en del av mitt hjärta resten av mitt liv, hon som jag skulle resa världen upp och titta på kultur och historia, hon jag skulle bli gammal med.
Sorgen nu när sagan tagit slut är nästan outhärdlig men det finns ingen lösning för mig. I slutet var hon tydlig om att hon inte ville prata (fast jag då inte exakt visste vad jag skulle prata om). Då blev jag arg över att hon kastade bort något så fint och ville bara få det överstökat. Hon frågade om vi inte skulle ha kontakt, för barnens skull och jag sa ja.
Jag har bara ett liv att leva och hon lika så. Hon ville in i det sista att det skulle vara vi två och jag också, men ingen av oss var villig att reda ut det och blicka inåt. Så jag fick göra det på egen hand med otaliga timmar i terapi. Nu vet jag allt, ser alla problem tydligt och alla lösningar, men det är för sent.
Lauraline, det absolut bästa som hänt mig men också min största sorg.
Är det meningen att det ska vara, då blir det. Så tror jag.
Finns viljan, då löser man problemen.
Men visst förstår jag att det är lätt att vara efterklok, önskat att man istället gjort ditten eller datten.
Men nu gjorde ni inte det och det var nog en mening med det.