Pappan påstår att jag förhindrat umgänge

Blir så tokigt att skriva på mobilen.
Men enligt honom är det mitt fel att de inte träffats.
Han har varit en person som dykt upp som gubben i lådan när det passat honom.
Han kunde ringa sonen varje dag i två veckor och sen inte höra av sig på ett år.
Han kunde gratulera på födelsedagen när han fyllde 9, men glömt det helt när han fyllde 10.
Han har inte varit en pappa alls, utan en opålitlig främling som dyker upp ibland.
Och så får jag reda på att han går runt på stan och säger att jag hållt hans son ifrån honom, och även skrivit skit på sociala medier.
Men kontakta sin son gör han fortfarande inte.

Bry dig inte vad han säger. Jag misstänker att din son kommer att förstå (eller redan förstår) att det inte är du som hindrar dem från att träffas och det är det viktigaste! Du och de du bryr dig om vet hur det ligger till och tror du inte att de flesta kan ana att han inte själv bidragit något till en bra kontakt?!

Han har inget att komma med dietta ärende, om de haft så lite umgänge under åren. 

Jag är generellt förespråkare för att barn skall ha god kontakt med båda sina föräldrar och att ett växelvist boende i de flesta fall är att föredra ur ett barnperspektiv.

Detta verkar vara ett av fallen där undantaget bekräftar regeln.

Om din historia stämmer i TS så har ju denna far genom sitt eget beteende satt krokben för sig själv.

Grabben är ju även nu tillräckligt stor att själv förstå. Var bara tranparant med allt som händer, skönmåla inget, överdriv inget, låt bara grabben ta del av allt ofiltrerat så han själv kan bilda sig en uppfattning... Fortsätter denna far som du beskrivit så kommer han falla på eget grepp och få en son som är ointresserad av fortsatt kontakt.

Sonen är 20 år nu.  Jag har aldrig varken skönmålat eller snackat skit om hans pappa, utan det jag har sagt är bara det som hänt, utan att lägga egna värderingar i det.  
Han har bott i den andra staden 50 mil härifrån sen sonen var en månad.   Och kommit hit för att träffa sitt barn tre gånger på 20 år.
Jag har ett par släktingar i hans stad, som jag inte har så mycket kontakt med, men min kusin som bor i stan berättade vad han gått runt och sagt och dessutom klagat om det i sociala medier.

Låt honom tro vad han vill. Du kan polisanmäla honom för att han utsätter dig för förtal, ta screenshots av det han skrivit. Om du inte vill göra det har du inget annat val än att släppa det.

Om sonen är hela 20 år (!) vad spelar det då för roll idag?

20 år? Varför skriver du ens den här tråden då? Det är inget barn ni har utan en vuxen man. Du skrev TS i presens så att det lät som att sonen var 10 år och att det bråkades om umgänge i nutid. 

Din son gör exakt vad han vill. Du behöver inte diskutera med pappan om att träffa sonen alls. Sonen sköter detta själv. 

Folk lär ju ändå inte tro honom. Tror inte heller någon på stan bryr sig direkt. Släpp det bara, att lägga energi på det kommer bara göra det jobbigt för dig själv.

Om någon pratar om vad pappan gör eller säger, säg bara att du inte vill veta. Sonen är myndig sedan 2 år och du behöver inte ha med pappan att göra längre.

Låter nästa likt mig, jag har en son som är 20 år, mamman flyttade till en annan stad när han var ung, hon fick bara arbete där, men kontakten blev bara sämre o sämre.

Nu känner vi inte varandra, har inte setts eller hörts sista 4 åren. Men jag nämner inget om det, folk vet om jag har nu en vuxen son, men inte att vi aldrig ses.

Man ska se det som en sorglig historia, där det finns faktorer som gjort att man tappar kontakten, mest troligt för alla framtid. Men jag är uppenbart inte ensam om det, har upptäckt att detta är mycket vanligt.

Bla Marcoolio berättade hur han inte känner sin pappa, samt att det aldrig kommer bli någon kontakt mellan han o pappan.
Han berätta han träffade sin pappa, men det var inte alls som på tv, där man blir glad o undra över varandra, enda han kunde konstatera var att dom var lik varandra, sedan har dom inte setts igen.