Långt protokoll/Psykisk påfrestning/Svårt att tolka fysiska symptom
Hej,
Som rubriken lyder har jag frågor kring både psykiska samt fysiska känningar i den mångsidigt jobbiga IVF-svängen.
I september 2022 gjorde vi vår första IVF som ledde endast till äggplocket utan att finna några ägg i dem ynka 3 blåsor varav 2 troligtvis var cystor som jag har haft under många månader. Då hade vi det korta protokollet med Fostimon 375 samt Fyremadel 0,25mg.
Nu är vi i en ny sväng och denna gången gör vi den långa på en privat klinik och hoppas så otroligt mycket på ett bättre resultat. Vi är inne på vår tjugonde dag i protokollet totalt och femte dagen med sprutor Gonal-f 300 samt Menopur 150. I måndags var vi på nedreglering-kontrollen och allt såg bra ut, jag är helt nedreglerad och fick samma dag börja med sprutor. Nu är jag som sagt inne på dag 5 med sprutor och förutom dem psykiska symptom känner jag en tyngd i ländryggen och nedre delar av magen som jag inte har känt förra gången. Som jag förstår så är det ett bra tecken? Att det kanske funkar bättre denna gången och vi får något ägg att prova med? Eller så är det mina önskningar som spökar.
Förra IVF gjorde vi via landstinget och efter denna tråkiga resultat blev vi rådda av reproduktionsteamet att gå vidare med ÄD, de rådde oss även att inte plåga oss mer och därmed inte vända oss till en privat klinik vilket vi diskuterade hemma och kom fram till att vi trots deras rekommendationer ville höra ett annat utlåtande och gick till en privat klinik. Samtidigt ansökte vi om att ställa oss i kön för ÄD.
I början på december fick vi tid hos deras kurator som vi samtalade med angående ÄD. Det jag kände redan då var att påfrestningen var så enorm efter det vi har varit med om men jag visade inte det under samtalet. Eftersom jag är diagnostiserad med Bipolär sjukdom sen tidigare så ville jag inte att försvåra denna utredning ytterligare då jag märkte att kuratorn lade en del fokus på min diagnos och ställde en del frågor kring mitt mående. Jag ville inte dra ut på tiden för den har vi inte riktigt. Förutom alla andra bekymmer är jag dessutom på väg in i ett tidigt klimakteriet trots att jag är bara 35 och det stressar mig enormt mycket. Så jag bestämde mig för att kämpa med att dölja mitt dåligt mående och nu väl inne i den andra svängen känner jag mig så otroligt utmattad och är ibland helt omöjlig att vistas i närheten av. Jag tycker synd om min sambo som får stå ut med mig i alla dessa lägen. Jag har svårt att kontrollera mina känslor och avreagerar mig alldeles för ofta. Jag vill inte ta kol på vårt förhållande. Jag är nu väldigt vilsen och hittar ingen väg ut. Ni som har varit med om det tidigare, kommer det rätta till sig efter ett tag och hur länge tar det innan det värsta kaoset är över? Nu tänker jag framförallt på hormonell obalans.
Att tillägga:
Förra veckan hade jag tid hos min psykolog som jag ville tala med om mitt mående men eftersom hon är skyldig att anteckna allt i mitt journal kunde jag inte prata med henne heller om mina bekymmer. För att kurator på reproduktionscenter begär åtkomst till våra journaler. Dock berättade jag lite lätt om att jag har fått lite lätt ångest av hormoner jag tar nu och fick utskrivet mild ångestdämpande vilket hjälper lite i varje fall. Men i det stora hela är jag helt utmärglad och ibland ställer själv frågor om detta är rätt beslut att fortsätta plåga oss.
Hur har ni klarat detta utan att gå i bitar? Har ni också känt er ensamma trots stöd och omtanke från er partner?