förlossningsdepression?

Hej,
Jag har ingen och prata med. Jag flyttade till en ny stad där min sambo levde 2017 och sen dess har väl livet inte varit enkelt. Jag var utmattad pga jobbet under 2019, haft flera ångestepisoder och depressioner bakom mig. Efter förlossningen blev jag helt nollställd, tyckte inte om mig själv eller mitt barn. Kände mig tom så jag gick till en psykolog. Min psykolog tycker jag är för välfungerande för att vara deprimerad. Men jag känner att mitt mående blir bara värre. Jag är snart 6 månader post partum och min ilska blir bara värre och värre. Jag är rädd att skada min son. Jag har smällt i dörrar och skrikigt högt och ryckt ur min son från min famn ner i sängen. För jag orkar inte. Jag orkar inte skriket, och framförallt när jag har försökt med allt; byta blöja, massera magen, få honom och rapa, gett honom mat. Då brister det.

Jag är helt slut. Sover illa. Känner mig oälskad av min sambo. Vi borde ha separerat i samband med att vi inte fick barn på naturlig väg för sen 2018 har det bara gått down hill. Jag blev gravid vid första IVF försöket januari 2022 och nu är min son 6 månader snart. Han har haft kolik och nu är han i en fas där han vägrar somna och kräver fortfarande mat på natten. Han har fått tänder så amningen kommer få slutas med tidigare än vad jag önskar. Han biter och det gör för jävla ont.

Jag har ingen och prata med heller. Det känns så pinsamt och säga att jag ångrar många av mina val livet, bla att skaffa barn. Man inser inte hur jobbigt det är. Och är man då inte kär i sin partner är det 1000 gånger värre.

Jag borde llämna. Men kan uinte göra det förens min son är större. Frågan är om jag orkar hålla ut?

Det har blivit för mycket, även om jag vet att dessa tankarna kommer när jag mår sämre. Ibland tror jag bara att jag inte klarar av det, att vara mamma är inte enkelt och ska man sen vara sin egna individ, det är tufft och försöka hitta tillbaka.

Nä vi hade flera samtal och vid ett tillfälle sa hon att hon var rädd för att jag var farlig för mitt barn och det skrämde mig. Nu kommer det låta dubbelmoraliskt men jag är rädd att någon ska komma och ta honom ifrån mig. Så jag kanske mörkade vad jag egentligen känner för att rädslan tog över. Jag fick en kuratorkontakt men efter första mötet bokades inte ett nytt möte in och nu har de inte hört av sig och jag ska vara ärlig och säga att jag orkar inte dra i det just nu. Kanske därför jag skriver här, du/ ni som läser är ju främlingar och kan ge ett annat ljus på saker och ting.

Han är också otroligt trött. Han älskar sitt jobb mer än något annat. Jag vill inte belasta honom, ibland tycks det bara som han inte förstår hur jobbigt det är att vara den som tar hand om barnet 24 h. Jag blir avlastad 1 matning per natt, dock inte varje natt.

Tack för tipset om kyrkans barntimme, hade kanske varit skönt och träffa någon mamma som man kan prata med. Jag är väl mest rädd att jag är ensam om att tycka detta.

förlossningsdepression?

INNEHÅLL