Behöver nån som ruskar om mig, jag känner mig HEMSK.

Det finns andra som känt som du. Allt du skriver tyder på att du kommer att älska ditt barn. Fint att du berättar, det lyfter skuld från andra. 

Jag tror det är förväntningar som får en att känna såhär.. samt detta samhälle och dess normer om att ha en av varje.

Låt oss säga att normen var att ha två pojkar, tror du att du hade känt såhär då?

Och kolla på dina förväntningar, vad exakt ska en dotter ge dig som en till son inte kan? 

Grejen är att du har gjort en bild i ditt huvud om hur det skulle vara med en dotter och den bilden behöver inte alls stämma. Och/eller så blir du påverkad av samhället.

Tänk vad praktiskt med två pojkar, lättare att ärva kläder, cyklar etc av varandra, kanske större chans att de tycker om samma aktiviteter. Vad kul dina grabbar kommer ha tillsammans :) tänk en mysig liten lillebror som ser mest upp till storebror i hela världen. 

Det är ok att bli besviken, men det är ju inget att göra åt och det kommer kännas bättre när du vant dig vid tanken! 

Ja. Jag tror också jag påverkas, folk blev liksom också gladare för mig första gången än andra när det blev samma (och pojke, de flickmammor jag känner verkar inte fått samma bemötanden). Och jag avskyr ju att det påverkar mina känslor till del. sen var jag väl också inställd på att magkänslan var så rätt första gången och nu helfel tydligen, så allt detta plus gravidhormornena spökar.

Och jag skäms ju så enormt för det eftersom jag vet hur extremt mkt jag älskar min son, han är bara bäst, och hur jag längtat efter det här andra barnet som just bara ett barn. 

Ja, jag längtar ju att se deras relation i livet. Att få följa sina barn när de växer är ju så otroligt häftigt.

Tack. Fällde en tår av dina ord. Jag blev bara så arg och besviken på mig själv, också givet hur jag verkligen ser min son som en helt underbar liten individ. Så känslorna jag fick följdes nu av en sån total skam.

Bra beskrivning av hur du känner, och jag tror det ofta är detta det handlar om när föräldrar blir besvikna över ett visst kön. Jag tror dock också att dessa känslor på ett sätt kan vara väldigt positiva. De flesta av oss har något slags förväntningar på våra framtida barn. Vi föreställer oss hur de ska vara som personer, vad de kommer att tycka om att göra, på vilka sätt de kommer att likna oss själva och på vilket sätt de kommer vara annorlunda men bättre. Du har säkert, medvetet eller omedvetet, haft många fantasier om vem ditt barn är, och i dessa så är barnet en flicka. Nu blev detta ett uppvaknande för dig. Barnet är inte den där fantastiska individen som du drömmer om att få träffa och på många sätt redan känner, utan ett helt främmande barn som du inte vet någonting om.

Detta är någon som varje förälder med föreställningar om barnet förr eller senare måste inse. Ibland sker det gradvis, genom att man undan för undan lär känna barnet och märker att barnets intressen och personlighetsdrag inte matchar det man föreställt sig. I dessa fall finns det ibland en risk att besvikelsen går ut över barnet, eller att barnet märker av förälderns förväntningar och försöker anpassa sig till att vara den som föräldrarna ?vill ha? istället för den det faktiskt är. I ditt fall blev det istället ett mer brutalt och plötsligt uppvaknande redan innan födsekn, och det är ju på många sätt bra. Tack vare att barnet är en pojke får du nu chansen att gå in i detta med ett öppet sinne och kan så småning om lära känna det barn du faktiskt fått istället för barnet du skapat i din fantasi.

Jag var med om ungefär samma. När jag väntade mitt äldsta barn hade jag en magkänsla att det var en pojk och det var det så jag hade rätt. När jag väntade andra barnet hade jag en stark magkänsla att det var en flicka men det visade sig vid förlossningen (hade inte tagit reda på könet innan) att så var det inte utan det var en andra pojke. För mig blev det någon sorts kortslutning där och jag kunde inte riktigt ta till mig honom. Det kändes inte som mitt barn. Lite svårt att förklara. Jag visste rent logiskt att han var min och att jag fött honom. Att det var han där inne hela tiden. Samtidigt var det som att hjärnan, eller kanske hjärtat, inte var med på det. Jag minns att jag grät i bb rummet och sa till sonen ?du är så fin men du är ju inte mitt barn?. Helt ologiskt och logiskt på samma gång, för det barnet jag hade trott att jag väntade kom ju inte. Det var inte det barnet som jag höll i min famn. Hur man nu kan tro något så starkt om något man vet att man inte vet något om är en annan fråga. Men ja det var kämpigt med anknytningen för mig, och det var det länge. Det är egentligen inte förrän nu den senaste tiden jag mer och mer känt mig knyta an och älska på riktigt, på det där sättet föräldrar ?ska? älska sina barn på, och han fyller snart 2 år. Jag har nu mer även en dotter och valde att ta reda på könet när jag väntade henne för jag var livrädd att bygga upp någon felaktig bild på det sättet igen. Jag har skämts otroligt över det här så jag har inte berättat för någon, inte ens mina allra närmaste.

Du kommer att älska din lille gosse mer än livet självt och med kärleksfull nyfikenhet undra vad han kommer att bli för en liten person.
Mina gossar är så olika varandra som två människor kan bli och ändå är de bästa, bästa vänner.
Så spännande det är att få följa dem på deras livsresa och vilken ynnest att få vara deras mamma. 

Det kommer bli jättebra!   Min första var en pojke. Kön kvittade eftersom det tog många år att få barn. När jag väntade andra önskade jag bara ett levande barn öht. Syskon var en så totalt oväntad bonus.  Nånstans där inne tänkte jag ibland att det kanske var en flicka. Jag menar chansen är ju 50-50.  Det var dock ingen önskan- förstår du vad jag menar? Vi hade flicknamn på lut också. Förlossningen blev oerhört dramatisk eftersom vi båda höll på att dö. Det första jag frågade när jag vaknade upp var inte vilket kön det blev utan om barnet levde. Det var liksom det enda viktiga. Sen frågade jag vad det blev och när de sa pojke så konstaterade jag bara att "jaha, en pojke till". Och det är vi lika lyckliga över som om det hade varit en flicka.   Rent praktiskt var det bättre med 2 pojkar för den yngre kunde ju ärva allt av den äldre. De leker bra ihop också och jag är helt nöjd med de två vi fick.