Ändrad situation med föräldrar
Hur gör man för att komma över situationen jag är i?
Är en 30-åring tjej som alltid varit nära mina föräldrar. Träffade dem flera gånger i veckan. Pratade lite varje dag.
Nu har min pappa blivit väldigt sjuk. Han är på ålderdomshem. Han kan inte göra någonting själv längre. Alltså heller ringa eller skriva ett sms. Han kommer inte ihåg vad han åt för en timme sedan ens. Eller vad han gjorde dagen innan. Han som alltid hörde av sig innan och undrade vad jag gjorde och hur jag hade det. Är så ledsen över det. Har alltid varit så nära honom
Mamma pratar inte med mig. Har frågat varför men får dom svar bara att hon vill men sedan hör hon inte av sig ändå. Det är nu över 1 år sedan sist, har inte fått ett enda sms.
När jag tänker efter så var det bara jag som pratade när jag träffade henne. Det enda hon frågade i sms var möjligtvis om jag hade ätit eller vad jag gjorde. Men inget mer än så. Har i princip inga bilder med henne från när jag var liten. Bara med pappa. Hon isolerar sig och har inga vänner. Dricker mycket alkohol och alltid gjort. Ljuger mycket. Har försökt hjälpa till, men då lägger jag mig bara i enligt henne.
Mammas bror kom till mig en kväll och undrade varför jag inte pratar med mamma, hur jag kan göra så mot henne. När jag sedan förklarade situationen blev han ganska tyst och verkade förstående.
Känner mig så ensam.
Mammas släkt bor här i närheten. Pappas släkt bor 30 mil ifrån. Mammas bror har hört av sig till mig och han och hans tjej vill gärna träffa mig iallafall. Jag har två systrar också. Den ena har funktionshinder och kan bara prata 3-ordsmeningar men självklart är det inget hon kan hjälpa. Min andra syster är 19 år äldre och bor 4 mil ifrån men vi har ändå rätt bra kontakt.
Gråter ofta över situationen. Kommer inte vidare. Hur ska jag tänka? Hur orkar man med sånt här? Visst jag är vuxen och borde kanske bara strunta i allt och sköta mig själv. Men det är en så stor omställning. Att pappa är sjuk kan man inte göra något åt tyvärr. Men att mamma gör såhär just i den här situationen, det är helt ofattbart. Hade behövt henne nu. Trodde inte det om henne.
Jag har pratat med samtalsterapeut och det enda han sa var att jag ska försöka acceptera det som det är och att jag inte kan göra mer än det jag gjort. Men jag kan inte. Jag är så ledsen. Kanske tar det tid att komma över sånt här?