Blyg och osäker

Du vet ju egentligen vad du ska göra, inte mycket nytt vi kan säga. Det är inte medkänsla du behöver utan modet att göra det alla andra gör.
Steg ett är att möta hans blick och le samtidigt. Som du skriver är risken stor att han nu känner sig avvisad. Det kan räcka att se glad ut, då kanske han tar tydlig kontakt så slipper du.
Nästa steg är att säga något, allmänt om jobbet, vädret, helgen eller kommentera något han har på sig. Sen löser det sig nog...

Tack för ditt svar Tecum... jo jag vet vad jag behöver göra, det inte intelligensen det är fel på....men jag saknar modet.... *s* *ler*
Jag tänkte att jag kunde få lite medkänsla att det kan vara svårt och normalt att vara nervös, men du menar alltså att alla andra vågar... det tror jag inte men majoriteten tror jag gör det....men det hjälper inte om man tycker synd om någon, men det kallas självömkan har jag läst... medlidande var bra...det betyder väl att man känner med någon och förstår personens problem, men inte tycker synd om den....
Jag vågar möta hans blick på avstånd....men jag vill inte göra det för att jag vågar ju inte göra det om jag står nära....och måste ha en konversation....
För jag vet inte vad ska säga....och då kommer jag och stirra ner i backen och mumla något ohörbart.... det känns som att inget duger och säga....och sen så tänk om Jag säger typ hej, längesen vi sågs hur är läget med dig och sen inte får nåt svar....vad gör man då.... så pinsamt....jag tror inte det kommer hända men i allafall... tänk också om man får en block out inte kommer på något att säga....fast jag räknar med att han kan konversera också...han har många vänner vad som jag sett i alla fall... 
Kanske är lite självkritisk av mig....men man vill ju ge ett bra intryck.....fast jag behöver bygga upp min självkänsla....att jag duger som jag är...

Visst har jag medlidande med dig, jag var som du när jag var ung. Så jag menade inte att dissa dig. Hade vi träffats då hade jag velat ragga på dig men det hade inte gått bra då ingen vågat ta tag i saken... När jag skulle säga något till en tjej blev det bara dumt och pinsamt. Så visst är många nervösa i den situationen. Men att förstå och känna med dig hjälper tyvärr inte rent praktiskt även om det känns bättre just då.

Men det märks att du är klok, reflekterande och har självinsikt. Om det blir tyst och pinsamt är det ingen katastrof, sånt händer oss alla. Alla vi blyga och reflekterande alltså. Men jag tyckte det kändes värre att inte våga än att försöka och misslyckas. 

Tack, jag tar till mig komplimangen att jag är klok, reflekterande och har självinsikt.... tacksam för ditt svar också.....håller med dig att viktigare att våga och ta risken att misslyckas, annars kan man inte lyckas heller...
Jag har pratat med min kurator nyss och efter det och det som togs upp här, så känns det mycket bättre....
Så jag kommer ta risken...våga ta kontakt...... =)

Jag kan kommentera i min egen tråd....
Jag kanske borde förklara att det inte är bara nervositet och osäkerhet.... utan att jag känner en väldigt stor rädsla, det är obefogat men det har med barndomen och göra....och det är inte som jag tror att folk förstår.... och själv så skäms jag otroligt mkt över mitt beteende...
Sen så blir jag arg på mig själv när jag misslyckas.....och ledsen också.
Så har jag oftast ingen att prata med, det blir tungt att bära själv.....
Men hittade en vän nu som jag fått tillbaka kontakten med efter många år ... som faktiskt gått att prata med.... 
Men det handlar ju om att man vågar.... och jag klarar knappt och prata ...det tar se emot.... därför jag skriver här....