Hur kommer jag över detta?
Hej
Jag har haft ett långt förhållande som tagit slut för ett par månader sedan. Känns som att relationen har varit över i flera år men jag hade ändå förhoppningar på att min sambo skulle ?vakna? och att vi tillsammans skulle lyckas hitta tillbaka till varandra. Tyvärr så blev det inte så.
För mig så är det viktigt att man kan lita på varandra och att alltid finnas där för varandra. Att min uppgift är att göra min partner glad. Vill hon åka på en resa eller vad hon nu önskar så skall hon göra det. Är min partner glad så är jag glad. Jag är även ganska så romantisk och gillar att överraska i vardagen med det lilla. Det är så enkelt och kan betyda så mycket. Nu i efterhand förstår jag att vi alltid har haft samma mål. Att göra henne lycklig. Jag har satt henne först och det har även hon gjort. Det är inte förens på senare tid det gick upp för mig. Men jag då? När jag behövde henne, då fanns inte hon, jag fanns dock alltid för henne. Trygg och tråkig och dög absolut när hon behövde mig men inte annars. Då kom allt annat som kunde vara roligt före mig.
När får jag komma först och bli prioriterad? Det va då när jag ville få något tillbaka som det va så tydligt. Då va den tvärt nej och känslorna va borta. De va inte så starka som jag behövde. Jag fick absolut inte ställa några krav på henne!
Jag känner mig så oerhört sviken och utnyttjad. Är helt förkrossad för det va ju inte så här det skulle bli. Vårt hus, vårt hem, våra djur. Allt som va vårt är nu borta för mig och jag har flyttat till en lägenhet. Det blir liksom inte en smula bättre, snarare värre varje dag. Det känns som att jag har försvunnit och bara lever någon annans liv ensam och isolerad. Jag har alltid varit väldigt privat och introvert, hon social och extrovert. Jag tycker ändå att vi har kompletterat varandra gällande det. Det är liksom hon som fått med mig på sociala tillställningar. Ofta blev jag positivt överraskad över att det kunde bli trevligt fast jag inte alls ville gå ifrån början. Jag kanske har kunnat ge henne lite lugn också. Det är ok att vara själv och hemma också ibland.
Nu när jag är ensam så märks just det, vad ensam jag är. Har alltid haft svårt för att lita på människor och känner att människor ofta gör mig besviken och jag orkar liksom inte det. Det tar mig så hårt.
Hur kommer man vidare? Detta äter upp mig. Bara ältar hela tiden.
Massor med självömkan som ni märker? men jag vet inte vad jag skall ta mig till.