Tack för ditt mycket bra och utförliga svar Ylva!
Jag håller med dig i mycket, och förstår att det jag säger väcker dessa känslor i henne. Jag förstår att det gör henne ledsen, osäker och sårad att jag attraheras av någon annan, och att det bästa vore om hon inte skulle behöva höra detta. Jag själv vill ju helst inte höra om vilka personer min partner finner attraktiva, men jag förstår samtidigt det finns sådana personer (både på TV, på stan och ibland även personer hon i olika sammanhang träffar). Jag vill naturligtvis inte att hon oombett skall tala vitt och brett om detta, men om jag frågar henne om någon sådan så kan jag hantera det (förutsatt att vi pratar om det, och att hon försäkrar mig om att det inte är något hon regelbundet lägger tankekraft på, agerar utifrån eller som påverkar hennes tankar/känslor).
Jag förstår tyvärr inte hur en lösning där jag inte (när jag ombes) får nämna att någon är attraktiv skall fungera i praktiken...
Saken är den att exemplet med min kollega bara är just ett exempel, valt för att det var just det vi bråkade om igår. Jag har ingen särskild attraktion till min kollega (och absolut ingen kemi), men när min sambo frågat om jag tycker hon är sexig, så har jag (dumt nog?) svarat ärligt. Dessa frågor kommer från min sambo väldigt ofta. Det kan vara en kollega, någon vi träffat på en gemensam tillställning, någon kändis på TV, eller någon vi bara möter på stan. I vissa fall är ju det ärliga svaret "ja, hon är attraktiv" och i vissa fall "nej, hon är inte attraktiv". Om jag ska följa ditt råd att alltid säga "nej" så blir det inte särskilt trovärdigt. Det är ju högst osannolikt att jag aldrig någonsin skulle springa på någon, utöver min sambo, som jag tycker är attraktiv. Och att göra som min sambo ibland förespråkar, att endast tycka att personer "på tryggt avstånd" kan anses attraktiva känns också lögnaktigt. Sannolikheten är ju lika stor att någon på bussen, på kontoret eller på TV:n är attraktiv/inte attraktiv. Det viktiga är att man inte fokuserar på det, ändrar sitt tankemönster/beteende efter det, etc. Med det sagt berättar jag naturligtvis inte oombett om vem jag tycker är attraktiv eller inte, jag spanar inte in personer och jag fantiserar inte om andra.
En problematik är också att min sambo ofta vägrar ta till sig när jag säger att en person inte är attraktiv. Hon fortsätter pressa mig och ställa mer och mer ingående följdfrågor om vad jag tycker om personens utseende, specifika kroppsdelar etc. etc. När jag inte tycker att någon är attraktiv är det naturligtvis inga svårigheter att hålla fast vid detta och stå på mig, men om jag tycker att någon är attraktiv varken kan jag eller vill jag ljuga om detta. På samma sätt som jag självklart vill att min partner skall vara ärlig mot mig de få gånger jag ställer en sådan fråga. Om jag, så som min partner, skulle må dåligt av att jag finner någon annan attraktiv, så är det ju viktigt att få prata om detta, ventilera och se till att motparten känner sig trygg. Precis som du säger så bestyrker jag att "det är vi två, och att jag skiter i vilken grad av attraktion de må finnas eller inte finnas till någon annan, för den är obefintlig om jag jämför med vad vi har".
Lösningen med att byta jobb känns inte heller framkomlig. Visserligen skulle det lösa det akut upplevda problemet, men mot bakgrund av min sambos tankemönster är jag övertygad om att hon snart skulle hitta en annan person att rikta dessa sårade känslor mot. Något som t.ex. understryks av att hon när jag fick en ny kollega för någon månad sen direkt frågade ut mig om dennes utseende, och sen sa att jag "uppenbart ljög" när jag inte fann henne attraktiv.
Tyvärr når jag inte fram till henne med mitt budskap, då hon istället tar mina svar om att någon annan är attraktiv som att hon själv är mindre attraktiv. För mig är det en självklarhet att det finns fler än en attraktiv människa på vår jord, men att min partner är den som är allra mest attraktiv för mig och att det är därför jag valt att leva med henne. Jag vet inte hur jag ska nå fram till henne så att hon förstår? Som sagt, varken vill eller kan jag ljuga. Jag tror att en parterapeut som kan hjälpa oss förstå varandra är enda lösningen. Vad tror du/ni andra?
