Hur tänker ni som är/varit otrogna och förnekar det för partner som misstänker?!

Som med allt annat här i livet som är antingen olagligt eller omoraliskt eller rent av oetiskt så försöker man hela tiden hitta alla tänkbara skäl till att rättfärdiga det man gör så länge det fungerar. Man är helt enkelt inte beredd på att ta konsekvenserna av sina val och då försöker man hitta nån form av "jag hade inget val"... Typ.. Min fru tvingar mig att vara otrogen då hon inte vill ha sex och inte vill skiljas.... 

Har aldrig förnekat att jag varit otrogen, Tror de flesta inser hur idiotiskt det skulle vara. Inte har jag skyllt på någon annan heller. Varför skulle man göra det?

I mitt fall var det en väg ut ur förhållandet.

Och ändå verkar de flesta göra precis så?

Jag har så svårt att förstå hur man resonerar där.

"Jag är trött på min partner. Nu sårar jag h*n så mycket jag kan innan jag drar."

Som svar på TS fråga:

1) För att man vet vilka konsekvenser det kommer få och då försöker man neka in i det sista och hoppas kunna snacka sig ur skiten så man slipper ta konsekvenserna eller mildra dem så gott det går.

2) Många har ju intalat sig själva en massa BS som de börjat tro på och rätt vad det är så spricker bubblan och alla fina ursäkter och "förklaringar" visar sig vara totalt värdelösa och då har man svårt att hantera det.

3) För att man inte vill se sig själv som falsk, feg och lögnaktig och gör vad som helst för att försvara sin självbild. 

Undrar jag med... 

Fattar inte jag heller. Såå korkat

När känslorna är borta och ens partner vägrar att inse att relationen är död.

När partnern inte vill bli av med sin marktjänst.

När ens självförtroende pendlar runt noll.

Jag kom fram till dessa fantastiska insikter genom noggranna observationer av mitt otrogna ex och alla hennes patetiska ursäkter och bortförklaringar 

Min självbild är intakt för så vitt jag vet har jag inte betett mig på ett sätt som strider mot den jag vill vara. Hur står det till med din?