Första graviditeten

Graviditeten gick bra men jag hade velat få mer info just hur bestämd man måste vara för att få någon att lyssna under ens förlossning och ha fått pratat igenom även hur det är med återhämtning efter kejsarsnitt.

Jag trodde naivt att om man skrev ett förlossningsbrev skulle nån läsa det (ingen gjorde det så inget av det jag ville blev hörsammat, trots att första dygnet av förlossningen var lugn och gott om tid hade funnits).När det slutade i akut KS var jag helt oförberedd, hade bara läst på allt om vaginala förlossningar och eftervård, inget innan hade handlat om att det kan sluta i KS eller hur vanligt det är. Det var därför olustigt när jag fick en del efterreaktioner på operationen och bedövningen och inte förstod vad som hände.

Vad som var jobbigast:
Graviditet 1: nästan konstant yrsel halva graviditeten pga klämd kroppspulsåder. 
Graviditet 2: förlamande trötthet, illamående, foglossning from hell 

Det jag hade velat veta innan är att man måste stå på sig enormt om man ska få hjälp med sina krämpor. Det mesta viftas bort som normaaaalt, trots att man är rejält funktionshindrad. 
Jag hade också velat veta att barnmorskor inte kan särskilt mkt om foglossning. Hade jag gjort som bm sa hade jag blivit sämre? Man måste ta reda på fakta själv. 

Jag hade velat veta mer i förväg om tiden efter förlossningen. En del hade en kompis berättat, men infon från mödravården var väldigt knapp. För mig var de första veckorna mycket jobbigare än själva förlossningen. 

Jag läste på rätt mycket så kände mig förberedd på det mesta. Sen vet man ju aldrig hur man själv kommer reagera på värkar mm, man får vara beredd på det mesta.

Det jag är glad att en kompis hade berättat var att det kan ta lång tid att få ut moderkakan och att den biten kan vara värre än själva framförandet av barnet. För mig tog den delen lång tid, så jag var glad att jag hade hört att det kunde vara så, annars hade jag nog blivit rädd när de började ge mig sprutor, tryckte på magen, satte akupunktur och skulle tillkalla läkare.

Kunde inte sagt det bättre själv.
På MVC pratade man bara i förbifarten om kejsarsnitt. Det framställdes antingen som något fult som man skammade som att alla planerade snitt berodde på att mamman var "too posh to push" ungefär. Eller så var det katastrof. Det fanns inget däremellan, inga förklaringar som du skriver att det kan uppstå situationer helt oplanerat som gör att det är den bästa vägen för barnet att komma till världen. Och inte minst hur det påverkar återhämning och den andra föräldern. Även om det går lugnt tillväga så kan partnern (och en själv förstås) uppleva det väldigt traumatiskt. Kanske naivt och absolut något som jag numera tipsar blivande föräldrar om att läs på! Det behöver inte bli så men läs på! Precis som du läser på om bedövningar och sånt kring vaginal födsel, lyssna på en podd eller läs något kapitel om snitt.

Under graviditeten fanns det inget jag känner att jag behövt veta eller som jag missat. Jag har två barn och jag har haft turen att må bra båda gångerna. Men det är just förlossningarna och kejsarsnitt som jag hade velat och behövt veta mer om innan. Inte som skrämselpropaganda utan bara klart och tydligt, gärna i samband med föräldrautbildningen på MVC.

Att redan befintlig ångest kan bli extrem.. 

?och att jag visste hur lång tid det tog innan kroppen skulle komma tillbaka. Var väldigt ung med första bebisen och trodde magen skulle vara borta när bebisen kom ut. 

icke sa nicke 

Ja verkligen. Noll info om saker som kan hända. Jag fick tex en reaktion på att man vid KS ligger lägre med huvud/axlar än övrig kropp. Det som hände var att jag fick en helt vansinnig smärta i armar och axlar, kunde inte hålla min bebis och fick migränattack av smärtan. Det visade sig bara en normal reaktion som kunde ske, men jag hade verkligen ingen koll på det och det var rätt obehagligt att helt plötsligt få brutal smärta.

Det påverkade också mig en del just eftersom jag trodde att akutsnitt var så ovanliga, men att jag sen fått veta att de är relativt vanliga vid igångsättning. Så jag blev onödigt uppstressad av det hela.

Håller med. Det drabbades jag också av, referred pain. Jag trodde de punkterat min lunga eller något. Det värsta var att även personalen verkade helt nollställda, som att de aldrig varit med om det förr? 
Jag kände ingen som fött med snitt innan så jag förutsatte att jag också skulle fixa vaginal födsel. Det tog tid innan jag kunde landa i att det blev som det blev, och inte la nån prestation i det. 

Ja, det gjorde vansinnigt ont och kom som från ingenstans. Känslan att sitta där med en amning som bråkar och fysiskt inte kunna hålla bebis, dels pga smärta av operation och sen smärtan i överkroppen som gjorde armarna obrukbara var hemsk och stressande.

Har lyft detta att det vore bra med mer info om kejsarsnitt med innan man hamnar på förlossningen eftersom det ändå händer, särskilt nu med allt fler igångsättningar. Men det är nåt som är bra att vara medveten om själv. Jag hade haft en kanongraviditet men det här tog verkligen  udden av det så mycket för min del.