Ska jag göra slut?

Du får förklara för din särbo hur jobbigt detta är för dig och att du gör vad du kan för att stötta ditt barn att komma vidare i livet. Om han inte kan leva med detta (och stötta di i det som är jobbigt) så är det nog dags att göra slut.

Visst för den personliga utvecklingen är det inte så lyckat att bo hemma när du är 26 år. Men på vilket sätt är hon störande för honom? Det borde ju vara ditt och dotterns problem. Delar ni rum?

Wow. Ja om man säger så här, din särbo borde dumpa dig däremot. Men varför sätter du inte ner foten mot ditt äldsta barn?! Släng ut henne! Då menar jag inte hals över huvud, hon måste få en ärlig chans att ta sig vidare, men du måste sätta ett slutdatum när hon ska vara ute, senast inom ett halvår. Om hon inte löser det så kan du inte göra något åt saken - det är hög tid!

Jag har förklarat och han har försökt, men nu känner han att han tycker det är så jobbigt. Grejen är ju att hon inte stör egentligen alls, hon är mest för sig själv. 

jag förstår tanken med att jag får sätta ner foten, och jag försöker verkligen. Men det blir sådan konflikt i mig det här med att jag är mamma och jag förväntas göra allt för mitt barn/ kasta ut henne. Jag mår dåligt bara jag tänker på det.

Jag blir mer intresserad av vad tanken med 26-åringen är? Har ni bara gett upp? Är hon fungerande i övrigt? Det är inte sunt att bo hemma när man är 26.

Varför tror du att du förväntas göra allt för att du är mamma? Och vad är "allt" i dina ögon? Har du hjälpt henne till AF, till FK, till ex Activa? 
Hon borde söka försörjningsstöd så du slipper försörja, börja bygga en egen ekonomi med dess hjälp och samtidigt få hjälp ut i tex någon anpassad praktik. 
Vad händer om du avlider? Då är din dotter helt oförmögen att klara sig själv om ni bara fortsätter som det är. 

Har erfarenhet av hemmasittande så jag vet hur jobbigt det är som förälder men man måste ta hjälp via det som kommunen ger.  

Exakt vad stör han sig på?

Du har ju en 14-åring också, så barn finns ju i hushållet minst några år till, oavsett vad som händer med 26-åringen.

Har ditt äldsta barn fått professionell hjälp? Vad är orsaken till att hon inte kan eller vill göra något? Det handlar inte bara om att hon inte har flyttat. Hon kan ju inte leva på dig resten av livet.

Men självklart kan du inte bara köra henne på porten, och inte för att din särbo tycker det. Han får gilla läget eller lämna.

Men vad finns det för plan för 26-åringen? Har hon själv inga planer alls?

Som flera redan har skrivit, har din dotter rätt till stöd från kommunen. Du är inte försörjningsskyldig för henne längre. Sen förstår jag som sagt att du inte bara vill kasta ut henne, men detta är ju inte hållbart i längden. Oavsett vad din särbo tycker, det har inte med honom att göra.

Förstår din särbo, TS. Även om dottern inte "stör" så begränsar hon dig, särskilt din ekonomi. Om särbon vill resa och företa sig saker i livet så är du ju bakbunden av försörjningsansvaret för en vuxen dotter.                                                                                                                                                                                          Har hon gymnasiekompetens? Om inte, kan hon komplettera med folkhögskola och på så sätt komma in på arbetsmarknaden så småningom?  Om hon nu äntligen flyttar hemifrån måste hon få  försörjningsstöd, men det kräver ju någon sorts motprestation. Vad har hon egentligen för sjukdomsbild i botten, varför har det blivit så här?                                                                                                                                                                                                                Om dotterns livsstil är ett problem för TS såväl som för särbon är det ingenting mot hur bedrövligt detta är för henne själv. Hon är ju helt avskuren från ett normalt liv, hela hennes ungdom går förlorad. Tänk på allt man kunde göra som ung, studera, resa, skapa ett nätverk och börja arbeta så småningom. Att inte kunna inreda ett eget hem, vilken sorg! Hon måste ju få hjälp genast och det måste vara från proffs då hon uppenbarligen inte lyssnar på TS. Sen finns det ju faktiskt en förälder till, vad säger han om detta som i mina ögon är en personlig katastrof?                                                                                                                                                                  Jag hade agerat direkt vid den första ansatsen till hemmasitteri, vilket jag förmodar debuterade under skolåren. Dessa barn är stora förlorare, de kommer att få ett bedrövligt liv om inte åtgärder sätts in.                                                                                                                                                

Oavsett om hon inte stör särbon så har ni en sjuklig relation och du som partner är en svag person, vilket är otroligt avtändande i sig. Förutom det så garanterar jag att hon påverkar ert samliv också på många olika plan.

Försök studera relationen några veckor, skriv ner varje gång som den påverkas av att hon bor hos dig, då ser du. Påverkan kan vara sånt som att du inte kan planera dejter fritt, att du måste anpassa matinköp eller skjutsa henne eller du kan inte prata i telefon just då för hon är där, eller vad som helst. Lovar att det är mer än du tror.

Dessutom har du helt missuppfattat din roll som mamma. Du ska vara förälder, inte kompis. Ditt jobb är att fostra henne, inte att vara omtyckt! Just nu förstör du henne och hennes framtid, och du fattar det inte ens. Så länge hon tillåts leva på det här sättet så är hennes liv pausat. Allt som har med vuxenlivet att göra är nu framskjutet ca fem år. Det är på ditt samvete ts... 

TS är klädsamt tyst, hon skäms nog, eller åtminstone reflekterar hon. Hennes första prio måste vara dottern, förhållandet med mannen måste komma i andra hand. 

Hemmasittare kallar man barn som inte går i skolan. Ditt barn är en vuxen kvinna som snyltar på dig. Vissa barn flyttar aldrig hemifrån om man inte kräver att de gör det. Båda mina söner gjorde inte det heller. Jag fick säga åt dem, att det är dags att flytta hemifrån. Trots att den äldste har diagnos och inte haft lätt. Men det hade inte varit bra för honom att vara kvar hemma. Då hade han aldrig gjort något. Då behövde han inte det. Du gör ditt barn ingen tjänst om du står ut med situationen. Det är inte bra för henne heller. Och du riskerar din relation. 

Inte när det gäller en 26-åring. Det är inte ens bra för dottern, att hon får snylta på det sättet. 

Varför skaffar inte dottern försörjningsstöd? Hon kan ju inte leva på din ekonomi.

Men varför hjälper du inte din dotter? Du gör henne en björntjänst, förstår du inte det själv? Hon är 26 år och alltså vuxen med råge. Ställ krav på att hon tar ansvar för sin egna försörjning. Hjälp henne att ta de kontakter hon behöver. Hon kan ha någon psykisk ohälsa i botten och då kan hon behöva kontakt med vården också. Det är inte normalt att en 26-åring sitter hemma hos mamma.

TS drog

Ja, TS drog. Kritiken var massiv i tråden. Mestadels  har kommentatorer olika uppfattningar i trådarna, men här tycks folk ganska eniga med något undantag när. Helt galet att en 26-åring sitter och stirrar på sitt rum, i ett vakuum och låter livet passera förbi, inget arbete,    inga studier och inga ambitioner i någon riktning. Morsan grubblar mest över hur hon ska interagera med älskaren och verkar ha abdikerat när det gäller dottern.