Kan man få hjälp/diagnos när det inte "syns på skolan"?

Ta tag i och ställ henne på kö till utredning redan nu innan hon blir tonåring. Många gånger märks det inte på tjejer utåt sett att dom har en diagnos förens när dom kommer i puberteten. Och då kan det redan vara försent om inte annat ta mycket tid att få barnet att må bra igen. Finns mycket information om tjejers adhd på instagram och TikTok så man som förälder kan få en förståelse hur dom känner sig. Min dotter märktes det inte på förens hon kom i tonåren, jag kämpade på högstadiet för hon skulle få hjälp men skolan hävdade hela tiden att hon inte hade några problem. Men hemma så såg vi hur dåligt hon mådde och närvaron i skolan var jättelåg. Men hon kom in på det gymnasium hon ville, när jag pratade med hennes mentor efter en vecka om mina tankar om att hon nog hade Adhd. Så sa dom att det hade dom märkt redan första dagen. Det här är ett praktiskt gymnasium med väldigt många elever som har olika diagnoser så dom är vana att hantera det. Men med hjälp från skolan och psykolog så har hon i princip full närvaro och mår mycket bättre. Men tänk så mycket mindre lidande det hade blivit om vi hade fått hjälp tidigare.

Någon gång i framtiden tror jag att det kommer att visa sig att du har rätt. Förhoppningsvis, för barnens skull. Det är även stora problem med hur det ser ut i skolan mm.

Det är inte barnen det är fel på, det är omgivningen och de vuxna som är problemet. Inte alltid, men många gånger.

Vår son har alltid haft oerhört mycket utbrott hemma. Men världens lugnaste i skola, förskola på fotbollen osv. Där är han blyg och gör exakt det han ska. 

han är nu 13 år och det har blivit oerhört mycket bättre med åldern. Finns dock en misstanke om add typ, men vi har inte utrett. 

men kolla vad kommunen har för stöd till föräldrar. Där fick vi bra hjälp. 

Det var ju inte bra, samtidigt hur ska man kunna bevisa att det är kaos hemma om man inte filmar? Då blir det i så fall att någon kommer på ett planerat  oplanerat hembesök mellan vecka xx-xx för att se svart på vitt hur det verkligen är hemma.

Om barnet är en ängel i skolan och bryter ihop hemma och man inte får hjälp så kan hela familjen må dåligt i flera år innan något händer!

Skrev detta till svar i ett annat inlägg om filmandet.
Inlägget handlade om att de hade gjort det och det gillade inte soc.

" Det var ju inte bra, samtidigt hur ska man kunna bevisa att det är kaos hemma om man inte filmar? Då blir det i så fall att någon kommer på ett planerat  oplanerat hembesök mellan vecka xx-xx för att se svart på vitt hur det verkligen är hemma.

Om barnet är en ängel i skolan och bryter ihop hemma och man inte får hjälp så kan hela familjen må dåligt i flera år innan något händer!"

En sak ni kan göra är att spela in ljud på vad hon säger när hon blir arg. Då är hon inte med  på bild och man får en fingervisning på hur det är hemma.

Har ni testat ett bildschema för när hon kommer hem?
Det kanske blir lättare för henne att fokusera och veta hur det blir när hon kommer hem. 
- Tvätta händer
- Vila 30 min
- Mellanmål 
-Läxor 
-Middag

Hae ni testat ett kedjetäcke? Många inkl mig känner mig lugnare av tyngden.

Så enligt dig måste man vara lugn och skötsam för att få vara normal? Herregud.

Så är det, men vad gäller npf är det ofta (inte alltid!) skolan som är det största problemet och det är jättesvårt som förälder att komma tillrätta med det och barnen måste gå dit enligt lag, även om de mår jättedåligt av att vara där. Till sist bryter de ihop och blir hemma. 

Jag tror att det sker ett uppvaknande redan nu vad gäller skolan och npf. Det finns forskning och en nybyggd skola i vår stad har lokaler anpassade för barn som behöver få begränsad mängd intryck bla. 

Men det behöver göras mer. De barn som idag stör undervisningen för resten av klassen eller bryter ihop när de väl kommer hem gör det i många fall för att, precis som du säger, de vuxna gör fel. Dagens skola ställer krav på npf-barnen som inte ställdes förr och det blir för mycket för dem.

Och så har man dessutom avskaffat specialklasser. De här barnen behöver små klasser i lugna, tysta lokaler utan distraktioner. 

Det var precis så vi resonerade och jag tycker att du har helt rätt. Men när vi gjorde så fick vi som sagt veta av soc att vi var hjärtlösa idioter som inte borde ha barn, typ. Det spelade ingen roll att vi förklarade att det var för att få rätt hjälp. 

Ibland tolkar soc symptom som ts dotter har som omsorgsbrist och det kan ge onödigt strul som varken ts eller dottern behöver. Soc har inte den kunskap om npf som de egentligen behöver (ingår inte i deras utbildning). Det är därför jag tycker att ts ska söka hjälp hos bup, eller privatpsykolog, omgående, så att det är en psykolog de har sin kontakt med. Där finns den kunskap som behövs för rätt bedömning. Även där kan man behöva be om en psykolog med specialintresse för flickor med npf. 

Det låter EXAKT som min dotter. Jag brukade säga att hon var explosiv. Svänger i humör mycket. Numera är hon vuxen och kan styra sig bättre, men hela barndomen, och framför allt sedan i tonåren hade vi jättejobbigt med detta. 

Eftersom äldste sonen har ADHD så misstänkte vi förstås ADHD. Hon blev utredd, men de ville inte ställa diagnos då, eftersom det just fungerade bra i skolan. Och då såg de ingen nödvändighet. Hennes lärare har inte heller märkt något, Inte ens senare i högstadiet. 

Hon sa själv "man vill ju inte göra bort sig i skolan": Alltså skärpte hon sig någorlunda där. Men när hon kom hem var det drama. Vi var ibland helt slut - fortfarande när hon gick i gymnasiet - över läxor. Vi skulle hjälpa henne, men så dög det inte och vi var dumma i huvudet. Och så klagade hon till lärarna att vi inte hjälper henne (två lärarföräldrar som inte hjälper med läxorna?) Hon hade svårast med matte, och med SO (förstå större sammanhang). Hennes båda bröder var väldigt less. Och jag kan inte beskriva hennes beteende på annat sätt än att hon bara exploderade - väldigt ofta. Och hon svängde i humöret hela tiden.

Som tonåring fick hon ätstörningar och då gjorde man en till utredning och diagnosticerade ADHD. Hon fick medicin - som hon tog i perioder bara, och antidepressiva, och så småningom blev hon vuxen, mognade och blev väldigt vettig faktiskt. Hon studerade, jobbade, målade tavlor, tatuerade andra - hon håller på med mycket, men det fungerar, det går bra. Jag tror hon behöver syssla med många olika saker. :)

Jag funderade också på bipolar - humörsvängningarna var extrema, jag tyckte inte det var som sonens ADHD. Men, det är extremt svårt att skilja på, och bipolar är ovanligt när det gäller barn. I ert fall skulle jag rekommendera att utreda på ADHD. Vanliga ADHD-medicinen funkar bra där också, jag märkte stor skillnad. Vissa symptom som man ser här KAN vara sekundära från ADHD-symptom. Jag märkte att dottern inte blev lika arg - för att det inte blev lika många missförstånd. Hon lyssnade ju inte riktigt vad folk sa tidigare, och fick då för sig något. Så, det kan hjälpa. Och jag testade faktiskt Omega-fettsyror på båda mina diagnosbarn. Ingen effekt på sonen, men på dottern. Det var inte lika mycket humörsvängningar. Däremot var det svårt att svälja kapslarna, vi släppte det - tyvärr. Det fanns något preparat då som var en kombination av Omega-3 och Omega-6, om jag minns rätt.

Din dotter låter mycket som jag när jag var barn.
Jag var otroligt energisk ( och är ännu..) och hade mycket mindre sömnbehov som barn.
När jag började lekskolan ringde min mamma dit varje dag för att höra efter hur det gick för mig?och hon fick alltid samma svar att jag var så lugn och lekte så bra självständigt.
I skolan var jag den tysta tjejen,pratade med de få kompisar jag hade men kommer inte ihåg ifall jag mådde särskilt dåligt över det.
På utvecklingssamtal fick mina föräldrar höra att jag var en drömmare och tittade ofta ut genom fönstret i klassrummet?stängde av lite.
Hemma var det annorlunda,energisk och mycket aktiv.
Många kompisar där jag styrde mycket.
Kände ofta ilska och orättvisa men som jag dolde bra.
Nu är jag vuxen och äldre och har nu förstått att jag förmodligen har adhd och är extra sensitiv för för mycket intryck som dränerar mig på energi,men är högfungerande.
Arbetar själv med barn och kan se mig själv i flickor som har adhd som skiljer sig från tex pojkars.
Ge inte upp,sök hjälp från BUP.
Att agera olika hemma och utanför hemmet är inte konstigt.
Reaktionen hemma är förmodligen ett utlopp på att ha kämpat sig igenom en ansträngd dag. 

Batterierna är helt uttömda.